Thepreciousgirl ♥♥

Nu är jag tillbaka. Woh, det tog hela dagen. Mötte upp mamma en stund innan mötet för att käka lunch. Waynes coffee blev det, pastasallad med lax och te till. Gott men har fortfarande ont i magen av den. Åt ju inte ens allt! Mesigt.
Mötet med Ingrid gick bra i alla fall. Hon var jättegullig och vi kom bra överens. Jag fick göra om alla frågorna jag gjorde för 2 år sen, som en liten uppdatering. Hon tyckte det var jättepositivt att jag vill går där och hon tror dagvård passar mig utmärkt. Känns ju skönt!

Det absolut längsta jag tvingas vänta är till den 10 november. Men om någon skulle hoppa av av någon anledning så får jag hennes/hans plats. Men den 10 november börjar jag annars. Pirrigt! Någon annan av er som kanske börjar nu också, och är i samma sits som jag? Eller som redan går där? Usch det kommer kännas som alla känner alla redan... men blä, skit på det. Jag är så glad att jag ska gå där i alla fall!!
Jag vägdes idag också... och jag hade gått ner!! Ligger på 50 nu. Har gått ner 4 kilo det senaste halvåret. Fyfan vad dåligt. Och jag känner mig inte ett skit smalare, bara ännu fetare.

Ska dit på fredag igen och träffa Ingrid. Gå igenom mina svar och sådär! Blir 3 möten på fredag... först läkaren på UMAS, sen sjukgymnasten, sen Idun. Jobbigt...

Nä nu ska jag visa er vad jag shoppat, fast i ett annat inlägg!
Puss

Mmmm ångest! Men jag antar att jag klarar mig. Det verkar ju alla förvänta sig att jag gör. Även jag. Men tänk om jag en dag inte pallar längre? När det bara tar stopp och jag inte klarar av denna ständiga ångest och obehagkänsla i min kropp. Det känns ungefär som att maskar kryper under skinnet på mig. Jag kan inte sitta still eller koncentrera mig på något annat. Det är bara kropp, mat och kalorier som yrar runt i mitt huvud. Jag mår illa...

Jag tänker hela tiden "ska jag äta det, eller ska jag inte. Vad ska jag äta, och vad ska jag inte. Vad gör mig tjock, och vad gör mig inte tjock." Ständigt!!! Varje dag, 24 timmar om dygnet. Jag har panik. För jag orkar inte mer. Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska bete mig. Jag orkar inte vänta på att bli frisk! Men jag tvingas ju, och jag måste vara fokuserad och motiverad hela tiden. Jag måste kämpa, för friskheten kommer inte av sig själv. Men räcker inte 7 jävla år av kämpande?! Hur mycket ska en person palla? Ett helt liv? 50 år till? Jag tar livet av mig... aldrig att jag lever såhär i 50 år till. Hur många timmar går det på ett år? Tänk att lika många timmar går åt till detta tänkande, denna ångest och krypande maskar under skinnet...
I don't know what to do.

Innan idag tänkte jag... kanske ska jag flytta för ett tag? Långt bort? Med en vän kanske. Bo i en annan miljö och kanske till och med ett annat land. Upptäcka... KOMMA BORT! Jag vill ha roligt, jag vill skratta, festa, dansa, leva och känna mig tillfreds med mitt liv. Jag bara HOPPAS den dagen ska komma snart för jag pallar inte i all evighet... jag orkar inte många år till. Inte att ha det såhär... jag vägrar!

Shit vad mycket känslor. Ska nog ut en promenad nu och rensa tankarna. I need it! Förresten. Var det inte jag som sa att det skulle bli en nystart nu när jag är 20 år?! KOM IGEN!!!
Puss

Slåss mot lite ångest såhär på kvällen. Inget vidare roligt kan jag meddela! Fan att den ska komma överhuvudtaget. För ingen anledning alls typ. Eller jo, middagen var det ja. Jag ska bara försöka att vända detta till något positivt nu. Att jag faktiskt åt. Att det var en normalportion också. Det ordet klingar negativt i mitt huvud. Normal. Det är ett av de mest värdelösa orden enligt min mening. Jag hatar det! Vem fan är normal? Och vem är onormal? Finns det normala människor? Ordet perfekt är också ett sånt ord jag inte klarar av i den benämningen. Nej, blä. Bort bort bort!

Ska försöka vara stark ikväll, för jag vet att jag överlever dessa tankar. Jag vet vad jag vill i mitt liv numera. Jag har ett mål och en dröm. Det + motivation och vilja kan ta en långt.

Ikväll ska jag dricka yogite och se på Top model. Lovely! Ska gå och försöka glömma min ångest nu.

Puss

Godkväll! Träffade sjukgymnasten nu i eftermiddag, vi pratade mest. Har ingen att prata med numera, så hon är den enda. Sjukt va? Ingen har tid eller ork att lyssna på mig, och jag känner heller inte att jag vill "tynga ner" någon med mina problem. Ingen frågar hur jag verkligen mår. Ingen rör mig, inte ens petar... jag får en kram nån gång i veckan, inte mer. Jag blir ibland till och med förvånad när någon tar på mig. Det kan vara en hand på ryggen, det känns sjukt ovant. Ibland känns det som att andra tycker jag är jobbig och äcklig och därför undviker min närhet. Ja! Jag tror verkligen det, ända tills någon ser mig i ögonen och talar om det motsatta, och hittills har ingen ens försökt. Även ifall jag nästintill ber någon röra mig och bry sig om mig... varför ska då jag gå och bry mig om alla andra förutom mig själv? Varför ska jag ta ansvar för hemmet bara för att jag är hemma? Det betyder inte att jag har semester eller njuter av att vara ledig. Varje dag är som en dag i helvetet. Bokstavligen. Jag varken njuter eller har mycket tid över till annat. Tiden går åt till att må dåligt, tänka på mat, hur jag ser ut, vad jag äter, kaloriantal och hur mycket jag behöver träna efter måltiderna.

Ibland känns det som att jag bara klagar, och att jag kanske inte förtjänar bättre. Det ska bli så skönt att få börja på Idun. Förresten så fick jag svar därifrån idag. Jag ska dit den 24:e och träffa en där. Hon lär väl göra någon slags bedömning. Får se hur det går.

Två positiva grejer idag var att jag fick ur mig alla dessa tankar hos sjukgymnasten och att jag kände mig fin idag. Alltid något!

Ni har väl förresten inte missat att Top Model börjat sändas på tv3? Missade igår, men idag ska jag se!
Puss!

Har funderat vidare lite på det jag skrev om igår. Ortorexi. Har läst lite kriterier över den ätstörningen, och det mesta stämmer in. Jag har faktiskt blivit helt hypernyttig. Okej, nyttigt är det ju inte eftersom det är överdrivet, men jag väljer att kalla det så i alla fall.
Igår tänkte jag tillbaka 5-6 år, då jag också var sjuk, men åt på ett helt annat sätt. Jag kunde liksom äta mer mat då än jag kan nu. Jag åt inte alls såhär som jag gör nu. Jag kunde äta tortellini, lasange, vitt bröd och ibland lite spontant utöver mina måltider. Om jag var mer hungrig kunde jag ta mer mat. Jag åt MER mat då, jag räknade knappt kalorier alls och låg säkert på 1500 kcal om dagen. Träna gjorde jag knappt heller. Det jobbiga var att jag inte kunde äta efterrätter och sånt då heller, men vanlig mat ansåg jag som nyttig mat.

Nu äter jag "nyttigare" än någonsin. En massa konstiga saker som jag inte ens visste vad det var innan. Bulgur, quinoa, makrill, hummus, GI-bröd, fullkornspasta, nötter, sojamjölk... you name it. Det ÄR ju bra mat, men att äta sånt ALLTID och FÖR LITE funkar inte. Eftersom det mesta är ganska kalorisnålt blir det ju så enkelt att få för lite i sig.

Sen måste jag säga att jag ÄLSKAR den maten jag radade upp ovan. Det är verkligen svingott, men jag har ingen balans! Och då tröttnar man lite... att inte KUNNA äta t.ex hemmalagad pizza, bara för att just pizza anses vara så onyttigt. Då känns det som jag syndat, som att jag är en dålig människa. Och inte kan jag sätta mig framför tv:n när jag precis ätit en pizza... då måste jag träna!

Så fel fel fel. Jag hatar mig själv för att jag blivit ett "nyttighetsfreak". Som sagt handlar det inte om att jag skulle tycka illa om den maten, för det gör jag... men variation tack!!

På tal om något annat. Idag ska jag träffa en gynekolog. Inte världens roligaste, men nödvändigt. Jag ska fråga om min mens, om det är farligt att den varit borta så länge, om jag kan skynda på den på nått sätt, vad jag kan göra för att få den tillbaka och om jag någonsin kan få den tillbaka...
Har ni någon fråga kanske som jag ska ställa?

Nu ska jag se ännu ett nytt avsnitt av The Hills. PUSS!

Hej på er! Har inte hunnit skriva förrän nu, jag har nämligen varit hos min sjukgymnast och gjort övningar och fått underbar massage. Helt lovely! Jag blir alltid så avlappnad när jag har varit där. Och jag gillar verkligen sjukgymnasten också, hon är så himla gullig!
Har precis ätit blodpudding till lunch, lika gott som alltid. Försöker att äta det minst 1 gång i veckan så att jag får i mig mycket järn. Man får lätt brist på det... och jag som inte ens har någon mens!! Förresten så ska jag till gynekologen på tisdag och fråga om jag kan "skynda på" den, eller bara se om den finns kvar... eller hur man säger. Hade ju varit najs nu när jag varit utan den i ca 5 år. Det är jäääkligt länge...

Känns på nått sätt skönt att det är fredag. Är sjukt orolig för min mamma som numera jobbar heltid. Hon gör inget annat än jobbar. Jobbar, sover, äter. Hon har varit stressjuk förut... och jag VILL INTE att det ska gå illa igen. Hon sa själv igår att hon var gråtfärdig för att hon inte pallar mer...så jäkla orättvist! Varför har fritidspedagoger sån SUGIG lön?!! Tänk att ha hand om 50 skrikande ungar hela dagarna. Man ska underhålla dom, hålla reda på dom, klä på/av, planera, organisera... blablabla! Usch usch usch.

Känner mig helt slut i kroppen. Konstigt! Måste nog gå och vila...
Puss!

Nu fick jag en sån konstig känsla. Eller konstig och konstig, snarare jävligt bra. Typ "skit i maten Cornelia, ät vafan du vill, ät och var glad, lev och njut". Det kändes bra att känna så, men känslan försvinner lika snabbt som den kommer. Den stannar inte hos mig så pass länge att tankarna blir till verklighet.

En dag då jävlar...

Godkväll vänner! Kom precis hem faktiskt. Mamma och jag gick runt i affärer och åt middag på Espresso house. Den grova kycklingmackan såklart, den är ju så god!

Jag träffade först min sjukgymnast. Pratade om andning och hur viktigt det är att verkligen andas ordentligt. Det är så lätt att man håller emot och spänner musklerna så att andningen blir ansträngd. Väldigt lärorikt! Jag hyperventilerar väldigt mycket. Vet inte riktigt varför, men det kan bero på stress och ångest.

Sen träffade vi då min läkare. Ni som läst min blogg ett tag vet att jag avskyr henne. Hon är GRYMT otrevlig mot min mamma! Och hon tror massa saker om mig innan hon ens frågat. T.ex "ja du som inte äter..." och så brukar hon vara riktigt otrevlig och sur mot min mamma. Men äh, skitsamma. Blodproverna såg jättebra ut! Bättre än förra gången. Så hon sa att det var väldigt positivt (och sen la hon såklart till att det kanske inte håller om jag äter mindre... DÖH?!). Sen VÄGDE jag mig. Panik panik panik. Men ingen viktuppgång här inte. No no. Bara ytterligare en nedgång... tyvärr känner man sig ju bara fetare och fetare ju mer man går ner. Det är jag ett levande bevis på.
Hon skickar en remiss till IDUN idag också. Så de kommer väl kalla mig snart hoppas jag...

Ska nog gå och göra fruktsallad med kesella nu. Favoriten!
Puss på er!

Godkväll vänner. Hoppas ni mår bra. Jag mår helt okej. Har haft en ganska bra dag, min bror och flickvän har varit här hela dagen och vi har promenerat och precis ätit middag. Det står en blåbärssmulpaj och väntar, men jag vågar inte. Jag vet att det är fel och att jag går i sjukdomens spår, men jag kan inte. Jag vågar inte! Jag är rädd för att falla ännu längre ner och att jag kommer kompensera, för det kommer jag isåfall. Så nej, jag äter ett vanligt kvällsmål istället. Jag väljer tyvärr det trygga före det jag egentligen vill. Jag hoppas bara att jag en dag ska våga!

Förstår inte att jag kunde bli så deppig nu efter denna underbara sommar jag haft. Jag trodde att jag mådde bättre än jag gör. Tyvärr! Och jag trodde att jag skulle vara sjukt peppad att börja på dagvården. Men jag är helt ärligt bara rädd. Jag är rädd för allt! Maten, vikten och vad alla ska tänka om mig som redan går där. Jag är rädd för att alla ska tycka jag är ful och tjock. Jag vet att ingen bryr sig, men det känns så. Har förstått att fler än jag är rädda för att gå där, att äta all mat osv. Men ja... jag hoppas bara att allt kommer lösa sig. Att jag inte kommer få panik och vägra maten eller liknande.

Nog om det. Ska gå och vara lite social nu. Kramar till er allihopa!

Jag mår lite bättre idag tack och lov. Mådde kanske inte DÅLIGT igårkväll. Har mått sämre, men jag blev så fruktansvärt irriterad på mig själv att jag åt så dåligt igår. Jag gjorde det liksom med vilje, kändes det som. Jag kämpade inte för 5 öre, och det är så svagt. Måste kämpa varenda minut som går. Jag får inte tappa motivationen eller vela gå ner i vikt igen. Orkar inte fler vändor ner till botten. Jag klarar faktiskt inte hur mycket och hur länge som helst, det finns en gräns för vad mitt psyke och min kropp pallar med.

Som sagt mår jag lite bättre idag, och ska verkligen äta bra och strunta i kalorierna och istället tänka på vad MIN KROPP behöver, och inte mitt huvud. För visst är det så? Vi ätstörda (och säkert många andra!) äter vad huvudet vill och inte kroppen. Det är så FEL!

Åt en macka med cream cheese, en skål havrefras med mjölk och en hel banan. Brukar alltid, alltid bara ta ½ banan, men nu sket jag på det och tog en hel. Och det kommer inte spela någon som helst roll när det gäller min vikt. Det är sjukt att jag kan tro att ½ banan kommer göra mig ont, och att jag får ångest av det. Jag har gått för långt! Jag fattar det oftast inte, men när jag verkligen sätter mig ner och funderar så märker jag hur långt över gränsen jag gått. Ingenting är kul längre nu när allt kretsar kring maten. Det är inte ens roligt att träffa vännerna, vilket jag sällan gör nuförtiden. Jag orkar inte vara social eller visa mig utomhus. Exakt såhär var det under min värsta period i sjukdomen. Jag fick panik av att vara ute bland folk. Det var längesen jag kände såhär sist, att jag bara vill vara för mig själv. Och de som förstår mig går också bra att umgås med, de jag kan prata med på riktigt. Öppna mig för.

Jag satt precis och kollade igenom "vår kokbok" och blev lite inspirerad. Vet ni vad jag ska äta imorgon till frukost? Mannagrynsgröt!! Om vi nu har det hemma. Men guud vad sugen jag blev på det. Det var min favorit när jag var liten. Har ätit det EN gång under alla dessa år jag varit sjuk. Har fått för mig att det är onyttigt. Man läser ju så mycket SKIT i veckotidningarna att det är sjukt. Det enda argumentet de har mot mannagrynsgröt är att det inte är lika mycket fibrer och därför blir man inte lika mätt på det som med t.ex havregrynsgröt. Men so what? Man blir inte fetare av den goda gröten bara för där är mindre fibrer. Man kan väl för sjutton lägga till en frukt då, så får man i sig fibrerna ändå!

Alla jävla nojjor vill jag ha bort. Jag vill inte enbart äta sallader till lunch och frukt till mellanmål. Jag är TRÖTT på det. Jag älskar sallader och frukt, men inte VARJE dag! Jag vill kunna äta annat än det!

Tack för alla era kommentarer och all pepp. Ni ANAR inte vad glad jag blir när jag sätter mig vid datorn varje gång. Så TACK!!
Stor kram!

Detta kanske inte är så bra, men jag råkade hitta en sida där man kunde skriva i vad man ätit under en dag (kommer inte tala om vad sidan heter, så fråga inte), och sen se om man fick i sig av alla näringsämnen osv. Jag kan ju säga att de flesta staplar var till hälften. Vad fan gör jag med mig själv? Det är en fråga jag ställer mig själv VARJE dag. Och jag är så trött på det... jag vet att jag säger det hela tiden, men jag är verkligen så sjukt TRÖTT på att vara SJUK. Ibland (oftast) känner jag mig inte ens sjuk... och jag tror jag äter rätt, nyttigt och allt min kropp behöver. Men nu när jag såg detta diagrammet... så jävla FEL jag har! Och jag vet det egentligen innerst inne. Ändå känns det som jag äter för mycket. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska palla dagvårdens mat. Jag är så rädd för att spola den chansen och gå mig egna väg... den vägen jag gått och som bara leder mig fel, fel, fel hela tiden.

Jag vill inte gå där, samtidigt som jag vill. Jag är rädd för att gå där, men vill samtidigt inte bli utslängd. Jag har ätit riktigt skitdåligt idag. Det känns som jag ätit massor, men det är mest sallad och frukt! Visst, lite kräftstjärtar hit och quorn dit. Men det ÖVERLEVER man inte på! Jag äter så galet fettsnålt emellanåt. Nästan så jag är rädd för att min kropp ska sluta fungera. Vissa dagar äter jag bra med fett... men det ska vara så VARJE dag! Inte 2 gånger i veckan.

Har så ont i min rygg nu. Den stramar. Jag vet att jag inte är så sjukligt smal längre, men just ryggen är fortfarande benig. Jag hatar den, för det gör så ont, och då påminns jag hur FUL den är. Ibland kan jag inte ens luta mig mot en stol utan att få blåmärken över revbenen och ryggraden.

Jag är sjuk... så jävla sjuk.

Gick upp på mitt rum efter middagen. Satte mig på golvet framför spegeln och tittade på mig själv. Jag är rätt okej ibland. Ibland känns det som allt hänger över byxkanten, men ibland kan jag verkligen se att jag är vacker och smal. Jag kände mig så tillfreds med mitt utseende när jag satt där. Jag tänkte tillbaka på när jag vägde som minst. 42 kg, grå och olycklig. Verkligen GRYMT olycklig! Kunde inte ens se att jag var smal... jag kände mig tjockare då än jag gör nu när jag väger 10 kg mer! Det känns himla konstigt att det är så... men det är sant! Jag tror att jag har börjat få tillbaka min friska kroppsuppfattning. Okej, ibland känner jag mig verkligen stor och uppblåst, slapp och fettig. Men jag vet att jag inte är det. Jag VET!
Det känns fantastiskt att vara hyfsat bekväm i min kropp, att kunna äta lite mer än förut och verkligen njuta och tycka att mat är gott. För det gör jag verkligen! Jag njuter av måltiderna, tuggar ordentligt, smakar på maten och blir behagligt mätt. Vet ni hur skönt det är att återfå kontrollen över sitt liv? Den riktiga kontrollen!

Var bara tvungen att skriva ner detta. För just nu känner jag hopp om mitt liv. För stunden svävar jag på små rosa moln.

Sitter här och känner att jag har mycket tankar som snurrar, men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är mycket känslor som strömmar nu när jag för en gångs skull försöker bli frisk. Ni vet "ska jag äta, eller ska jag inte". Jag slits mellan de två rösterna, den sjuka och den friska. Jag blir psykiskt utmattad av att ständigt tänka på vad, när, och hur jag ska äta. En macka eller två mackor. Min friska sida vet att det inte spelar någon roll om jag äter en macka extra en dag, men den sjuka sidan talar om för mig att det är svagt och dåligt. Det är så svårt att stå emot en röst jag lyssnat på i såhär många år. Det är svårt att bryta ovanan, hur mycket jag än vill.

Igår när jag kom hem från festivalen åt jag faktiskt en macka, en frukt och en kopp te innan jag gick och la mig. Det tog emot, men jag var hungrig och det hade gått flera timmar sen jag åt sist. Såklart jag ska äta då! Kroppen sa ju ifrån. Den bad mig fylla på med energi så den orkar leva tills nästa gång jag äter.

Det är så konstigt, för att äta, det borde vara lika självklart som att gå på toaletten. När jag är kissnödig går jag ju på toaletten, men när jag är hungrig......?

Sitter vid min gamla dator nu. Ganska kul att kolla igenom alla gamla bilder på mig, vänner och familj. Samtidigt är det inte alls kul att sitta vid denna, för det var denna datorn jag haft under min sjukaste tid. Massa matscheman, kalorilistor och sparade länkar (till sjuka sidor) fanns kvar nu när jag satte mig här. Det är raderat, förutom matscheman som faktiskt kan vara bra att ha. Har en hel drös med matscheman men faktiskt aldrig följt ett speciellt länge. Det är svårare än man kan tro.

Jag vet att väldigt många som läser min blogg är sjuka, och ibland får jag frågan om jag har matscheman att dela med mig av. Ja det har jag!! Och om någon skulle vara intresserad så är det bara att mejla - [email protected]

Skriv om det ska vara ett schema för viktuppgång, nedgång (bara för överviktiga, så det är inga bantningsdieter eller så, en normalviktig står förmodligen still på ett sånt schema) eller stå still.

Hade faktiskt själv velat ha ett nytt som är gjort för mina behov och vad jag tycker om att äta. Det kanske jag får på idun om jag börjar där? Maybe...

Jag brukar säga det, men tiden går så fruktansvärt snabbt. Jag fyller snart 20 år! Närmare bestämt den 22 september. Jag har länge sagt att "när jag är 20, då kommer jag vara frisk". Man ska egentligen inte sätta sånna mål, för oftast blir man bara besviken och känner sig som en förlorare. Ibland kan jag känna så. 20 år, och kan fortfarande inte slappna av en kväll med en skål glass, bara för att det är gott.  Jag ska väl inte gå och gräva ner mig i dessa tankar, det gäller att kämpa för mitt mål istället, hur lång tid det än kommer ta. Någon gång ska väl även jag kliva ut på andra sidan. Den friska sidan!

Någon frågade hur det kommer sig att jag plöstligt fått all denna ångest. Den har legat där hela tiden egentligen, men jag har stött undan den lite grann. Jag har inte riktigt "försökt" bli frisk förrän nu, och då kommer alla känslor fram som jag inte kan skjuta undan. Jag försöker öka min mat, jag läser mina böcker t.ex "ät allt" och "mattillåtet" som jag läst innan men "glömt bort" lite. Jag följer råden i böckerna, och det känns otroligt bra. Det skrivs mycket om att man ska tugga ordentligt, och det funkar. Man blir behagligt mätt, man slipper obehagliga överraskningar, och man blir lagom hungrig till nästa måltid.

Jag försöker strunta i kalorierna, och jag försöker leva med att min kropp förändrats. Jag är inte längre väldigt, väldigt underviktig, och det är jag stolt över. Jag ser faktiskt rätt bra ut ibland. Men ofta känner jag att allt väller över, att jag har för mycket runt magen och har dubbelhaka. Men det är just också bara KÄNSLOR, och ingen verklighet. För när jag ser på andra så är jag inte ett dugg tjock eller ful. Jag duger faktiskt.

Idag åt jag en skål flingor med havremjölk och banan + en fralla med hummus / kantarellost och gurka. Försöker verkligen äta sån mat jag är sugen på, och inte den maten jag är trygg med. Denna veckan har jag bl.a ätit hemmagjorda köttbullar med gräddsås, kyckling med potatissallad (sån i creme fraiche ni vet) och igår åt vi lax i ugn med potatissallad (en vanlig sallad med potatis, typ soltorkade tomater, gurka, tomat, olivolja och vinäger) och hembakat bröd. Mums säger jag bara! Det finns så mycket gott. Och det känns SÅ skönt att KUNNA äta av fler livsmedel.

Sköt om er sålänge. Puss!!

Imorgon ska jag till kliniken efter sommaruppehållet. Min psykolog har ju slutat, så jag har bara min sjukgymnast kvar som jag går till. Det är den enda hjälpen jag får just nu. Har bara två alternativ. Skrika, böla och gnälla för att få någon seriös hjälp, eller klara mig på egen hand. Och klara mig själv har jag ju inte gjort de senaste 7 åren. Så varför skulle det gå nu? Vad skulle vara annorlunda idag? Visst, jag har kunskapen och erfarenheten... men är det vad som krävs? Nej, det krävs så förbannat mycket mer. Jag måste kämpa med hela min själ... och det GÅR INTE på egen hand. Jag försöker, verkligen! Men det känns som jag bara sväller. Växer. Blir överviktig. Jag känner mig överviktig! En normal människa med min kropp hade förstått att det inte är sant. Men jag! Dumma jag! Jo jag tror jag är på gränsen till fetma. Det känns så. Och ibland är känslor så starka att de upplevs som verklighet.

Ibland tror jag att jag är mentalt sjuk. Rubbad. Slagen i huvudet eller liknande. Vad är det som är så förbannat svårt?! Jag har ju bestämt mig. Jag vill bli frisk. Ändå går jag här och nojjar med maten och tränar även fast jag inte vill. Kan man bli frisk när man håller på såhär? Hur gör man för att ge allt? Jag är ju helt bestämd och helt säker på att jag vill bli frisk. Jag är så trött på detta att jag håller på att kräkas...!

Kan det vara så att jag är ett "hopplöst fall"? Det kommer ni skriva att jag inte är, för ni ser mig genom era ögon och inte mina. Men jag känner mig som ett hopplöst fall som aldrig, aldrig kommer bli fri från detta fängelse...

Jag hatar egentligen bloggar med bara text i, men idag har jag inte haft lust att blogga om något annat faktiskt. Jag sitter här nu, varm, trött, svag och darrig. Har jobbat i trädgården hela dagen med mamma och storebror... det tar på krafterna. Jag vet inte ifall det är för lite mat som orsakar min trötthet och mina darrningar, eller om det är att jag helt enkelt är svag? Någon kombination kanske. Jobbigt känns det i alla fall, eftersom jag inte alls är hungrig eller känner för att äta.

Jag vill en gång för alla bli av med mina sjuka tankar och mina kontrollbehov. Det är så tröttsamt att räkna kalorier och må dåligt. Jag orkar inte mer... jag orkar inte oroa mig över min kropp, känna mig fet eller hata mina skavanker. Det gör mitt liv så otroligt tråkigt och det känns inte värt att leva såhär i 50 år till. Fy sjutton säger jag bara. Jag har varit sjuk i ca 6-7 år, tänk 50 år till!!! Aldrig. Aldrig!!

Har märkt nu den senaste veckan att jag minskat på maten. Jag är helt säker på att det är pressen jag känner inför jobb och att jag är rädd att tappa den riktiga kontrollen. Jag äter, men maten smakar ingenting. Jag hoppar över lunchen ibland, äter en macka istället, och som idag... inget kvällsmål.

Imorgon ska jag prata med min chef om hur vi ska göra. Jag ska berätta hur läget är och att jag måste gå denna behandlingen för att någonsin bli frisk. Jag vet inte om jag ska sjukskriva mig eller hur det ska gå till... jag vet ju inte ens om jag vill jobba där mer. Får helt enkelt se vad han säger... orkar inte tänka på det. Får panik! Kan sitta och stirra skitlänge och bara ha panik över mitt liv. Panikångest. Känslan av att ha misslyckats... misslyckats bli frisk och misslyckats med jobbet.

Hoppas jag mår bättre imorgon... och hoppas NI mår bra! Nu ska jag nog sova... eller kanske läsa lite i "Mattillåtet"? Jag behöver inspiration till ett nytt liv...!

Det blir dagvård. Jag ska se till att få en remiss ditskickad så fort jag kan. Ska till min sjukgymnast på fredag, då ska jag fråga om det. Mamma tycker det låter bra. Hon säger att hon stöttar mig i allt jag gör. Känns skönt! Jag sa det till henne också att jag känner mig som en 6 åring i en 20 årings kropp, precis som jag skrev här i bloggen igår.

Jag ska satsa på mig själv. Läka, vila och bli en stark person. Sen ska jag banne mig kasta mig ut i livet och göra allt jag så länge drömt om!

Någon som kanske gått/går på Idun i Malmö, eller någon annan dagvård? Berätta gärna! Vad är det för slags mat? Äter alla lika stora portioner? Vad gör man om dagarna? Väger dom en? Får man träna om man sköter maten? Måste man äta allt på tallriken, även ifall man är mätt på riktigt?

Kramar <3