Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Jag tänker hela tiden "ska jag äta det, eller ska jag inte. Vad ska jag äta, och vad ska jag inte. Vad gör mig tjock, och vad gör mig inte tjock." Ständigt!!! Varje dag, 24 timmar om dygnet. Jag har panik. För jag orkar inte mer. Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska bete mig. Jag orkar inte vänta på att bli frisk! Men jag tvingas ju, och jag måste vara fokuserad och motiverad hela tiden. Jag måste kämpa, för friskheten kommer inte av sig själv. Men räcker inte 7 jävla år av kämpande?! Hur mycket ska en person palla? Ett helt liv? 50 år till? Jag tar livet av mig... aldrig att jag lever såhär i 50 år till. Hur många timmar går det på ett år? Tänk att lika många timmar går åt till detta tänkande, denna ångest och krypande maskar under skinnet...
I don't know what to do.
Innan idag tänkte jag... kanske ska jag flytta för ett tag? Långt bort? Med en vän kanske. Bo i en annan miljö och kanske till och med ett annat land. Upptäcka... KOMMA BORT! Jag vill ha roligt, jag vill skratta, festa, dansa, leva och känna mig tillfreds med mitt liv. Jag bara HOPPAS den dagen ska komma snart för jag pallar inte i all evighet... jag orkar inte många år till. Inte att ha det såhär... jag vägrar!
Shit vad mycket känslor. Ska nog ut en promenad nu och rensa tankarna. I need it! Förresten. Var det inte jag som sa att det skulle bli en nystart nu när jag är 20 år?! KOM IGEN!!!
Puss
Lilla Vännen! Jag känner igen mig i precis ALLT du skriver,det är precis dessa tankar och funderingar som jag också har.Anorexin är min identitet,det är så jag känner.Hur tänker man som frisk? Varför ska allt vara svart eller vitt? Det är svårt att lära en gammal hund sitta,tyvärr....Vill inte värka negativ,men ibland kan det vara skönt o veta att man ej är ensam i detta h_lvete:( Dessa onda röster o tankar som mal i huvudet dag in o dag ut.TACK för att du delar med dig av ditt liv:) Du värkar vara en helt fantastisk tjej:) Varma Kramar Ronja
Hej Cornelia,
jag har följt din blogg ett bra tag nu, och känner att jag måste kommentera detta inlägg.
Du måste verkligen skärpa dig! Jag säger det inte för att vara elak, eller för att jag inte förstår, för jag har själv haft sjukdomen och besegrat den dessutom. Det är fruktansvärt synd att du ska ha dessa problem, ingen förtjänar dem, men du måste verkligen ta dig i kragen nu! Du är 20 år fyllda och har denna sjukdom som begränsar dig otroligt mycket i vardagen. Självklart vill man inte leva som anorektiker i hela livet och det är DÄRFÖR som du måste börja leva. Du måste börja leva NU! Du kan inte gå runt och tro att du någonsin kommer bli frisk om du inte får ordning på dina tankar och fasoner.
Vändpunkten för mig var när jag insåg att jag ville hålla på med vad jag tyckte om, utan att någonting satte gränser för mig. Att jag ville vara lycklig och glad och bara släppa allt annat som ville mig illa. Det är INTE värt det. Det vet du redan. SJUKDOMEN ÄR INTE VÄRD DET!
DU måste börja tänja på gränserna, och du behöver ju inte vänta tills du kommer in på idun. Du måste verkligen börja direkt! Varför kunde du när du var på semester? Där mådde du ju superb? Åt vad du ville, när du ville och hur du ville? Du förtjänar verkligen att känna så nu också! Ingen tvekan om saken! Du måste verkligen ställa dig framför spegeln och säga till dig själv: ENOUGH! Det räcker!
Du måste hjälpa dig själv, för du drar dig själv ned i fördärvet så som du håller på. Alltså come on! Livet handlar ju om så jävla mycket mer, det säger du ju själv!!!
Vore jag du så skulle jag direkt gå ned till affären och köpa en påse godis (som du berättat att du tycker är väldigt gott med samtidigt ganska "förbjudet" för dig), sätta dig vid TV'n, sätta på en film och bara vara JÄVLIGT nöjd med livet för en stund. Du förtjänar det som alla andra.
Kom igen nu för fan, kämpa! Det är inte lätt, men det blir fan ta mej lättare.
vissa dagar kan kännas helt hopplösa som denna för dig antagligen. Men dagen efter en hopplös dag brukar vara underbar! Hoppas du mår bättre imorgon!
Många kramar!
lider med dig och har varit där själv. kanske en flytt kan få dig att se nya perspektiv.. Själv flyttar jag till Asien om ca 20 dagar:)
Tack så hemskt mycket för dom stärkande orden "I", du som kommenterat här ovanför. Det hjälpte mig lite, jag orkar inte mer nu, är så trött på mig och sjukdomen. Jag önskar bara att jag kunde bli som "vanilgt" igen, slippa allt räknande, tänkande, rädslan och ångesten. Jag skulle ge och göra allt för det. :( (L)
Med nystart tycker jag att man börjar försöka helhjärtat, att man sen råkar göra visa snedsteg är inte misstag, så länge du fortsätter kämpa så har du inte misslyckats. Du är så duktigt snäckan. Fortsätt kämpa. Det ska jag :)
Du klarade av att leva realtivt normalt på semestern verkar det som så du KAN ju. Det gäller bara att BESTÄMMA sig med att nu räcker det. Det var just efter en underbar semester som jag kände att, det är fan inte värt det. För mig funkade "mutning" ganska bra, vet att det inte funkar för alla dock. Min mamma sa att väger du inte 50 kg åker inte du till Cypern och det va inte nått jag ville missa så kilona kom (även om tankarna var kvar) och med kilona kom även fler och fler friska tankar. Är ju fortfarande lite ätstörd i tankarna men inte alls på samma sätt som förr, kan verkligen bli rädd för mig själv när jag tänker tillbaka på sjukare tider. Liksom väga sallad och inte äta banan för att det är för mkt kalorier, det är verkligen bara så sjukt. Mår så mkt bättre nu med fler kilo på kroppen även om varje dag är tuff på olika sätt. Blabla, detta blev mycket och rörigt. Maila om du vill!
Vad jobbigt! Du är tuff som skriver om det i alla fall, jag hejjar på dig!
Jag lovar dig, en dag kommer du att kunna vara fri från din eviga ångest och oro. För varje dag som du går emot din ätstörning och utmanar digsjälv: för varje gång du inte viker dig för ångesten eller anorexins röst så kommer du ett steg närmare målet. det är bara du som kan förändra och påverka hur lång tid det ska ta. Jag tror verkligen på att man kan leva ett liv helt utan en äts. trotts om man har varit sjuk länge, det är det jag vill hoppas på! även fast att det känns tungt och att man gör baksteg ibland får man inte glömma bort framstegen också. försök forts. kämpa! Och det där att du skrev att alla förväntar sig att du ska klara dig, Prata med någon om det. för det kan vara en sak som kan ha med din äts. att göra, alltså mer djupliggande tanke om du förstår? Jag vet hur det känns, känner verkligen att alla förväntar sig så mkt för att man redan kommit så lång bit på vägen, men våga må dåligt. För förr eller senare kommer det ikapp med än iaf. och för guds skull försök göra något åt det också. så du itne fastnar i det mörka som jag hade en tendens att göra förut. Du verkar vara en jättestark tjej, men alla har ett stopp, någonstans där man inte orkar längre. Du har verkligen varit sjukt stark att du orkat kämpa alla dessa åren och att du fortf. står på dina ben. Jag förstår om allt känns piss och är sjukt jobbigt, men försök håll ut! Försök forts. kämpa! jag finns här <3
Cornelia !!!
Det verkar som om du har gett upp helt nu, när du vet att Idun väntar. Du kan lika gärna börja med arbetet på en gång, de på Idun tar dig på allvar ändå - DET VET JAG! Kampen blir miljarder gånger tuffare om du stupar ännu längre ner och skjuter arbetet framför dig. Det är bara D U som kan fixa detta, Idun kanske kan hjälpa dig på traven, men bara för att du har en plats på dagvården innebär det inte att DE kommer att göra dig frisk. Det är, återigen, BARA du som kan fixa detta. Inte imorgon, inte nästa vecka, inte nästa månad, utan IDAG ! Det är bara att slå häxan på näsan direkt - större portioner, fler rätter OCH sk onyttigheter (vem det är onyttigt för är ju en definitionsfråga - för dig är varenda kalori nödvändig och nyttig !!!)
Kom igen och shape up , du fixar detta.
