Förstår inte
Hur kan man hata sig själv så mycket att smärtan är skön? Förstår inte... min arm består av blåmärken och sår, orkar inte förklara varför. Är bara så jävla trött på att jämt klanka ner på mig själv. Jag gör ju inte så mot någon annan, så varför förtjänar inte jag bättre? Ska börja behandla mig själv som jag behandlar andra. Tycka om det jag ser. Ge mig komplimanger. Låta min kropp få njuta... hur svårt ska det vara?
Har gjort en hel del framsteg sen sist. Kan faktiskt äta utan större ångest. Kan känna när jag är hungrig och när jag är mätt. Försöker intala mig själv att min kropp är finare nu, mjukare och snyggare. Längtar tills jag ska få nya jeans. Mamma har lovat...
Det är så skönt att det går mot ljusare tider. Att sommaren snart är här. Ska kunna ligga på stranden, ska kunna ta en glass... njuta. Tänk förra sommaren. Satt inne, ensam... kunde inte äta, kunde inte sova. Inte sitta utan att det gjorde ont. Inte träna, inte ta promenader utan att det flimmrade för ögonen. Utan att känna mig svag. Orkade inte träffa människor. Vill aldrig mer tillbaka...
Visst är det skrämmande när man ser kroppen förändras. Det är både jobbigt och obehagligt. Men vet ni... det sätter sig inte bara som fett på kroppen. Man får istället starkare och tjockare hår, finare hy, mer muskler, ögon som strålar lycka, starka naglar...
När jag har en bra dag ser jag nästan fram emot att få lite mer former. Att kunna se snygg ut i kläder utan att se ut som en 13 åring. Att kunna köpa nya kläder. Jag både längtar och samtigit inte... för vem är jag då?
Har gjort en hel del framsteg sen sist. Kan faktiskt äta utan större ångest. Kan känna när jag är hungrig och när jag är mätt. Försöker intala mig själv att min kropp är finare nu, mjukare och snyggare. Längtar tills jag ska få nya jeans. Mamma har lovat...
Det är så skönt att det går mot ljusare tider. Att sommaren snart är här. Ska kunna ligga på stranden, ska kunna ta en glass... njuta. Tänk förra sommaren. Satt inne, ensam... kunde inte äta, kunde inte sova. Inte sitta utan att det gjorde ont. Inte träna, inte ta promenader utan att det flimmrade för ögonen. Utan att känna mig svag. Orkade inte träffa människor. Vill aldrig mer tillbaka...
Visst är det skrämmande när man ser kroppen förändras. Det är både jobbigt och obehagligt. Men vet ni... det sätter sig inte bara som fett på kroppen. Man får istället starkare och tjockare hår, finare hy, mer muskler, ögon som strålar lycka, starka naglar...
När jag har en bra dag ser jag nästan fram emot att få lite mer former. Att kunna se snygg ut i kläder utan att se ut som en 13 åring. Att kunna köpa nya kläder. Jag både längtar och samtigit inte... för vem är jag då?
Hon med anorexia
Längesen jag skrev här nu. Har väl inte hänt så jättemycket på senaste tiden. Förra veckan var jag på äs kliniken och vägde mig. Hade gått upp. Kändes väl okej tror jag. Så svårt att veta hur jag känner. Blir glad men något i mig säger att det är fel. Önskar att de rösterna försvann.
Fryser som bara den. Sitter här med mysbyxor, tjock tröja, morgonrock och tjocka strumpor. Ändå fryser jag. Längtar till sommaren... sol och värme.
Imorgon ska jag träffa Becca. Ska bli så kul! Nu när jag mår bättre psykiskt så känns det mycket roligare än förra gången. Då var jag helt väck. Inne i min egna värld av ångest och självhat. Orkade inte vara ute bland folk... orkade inte vara mig själv. Kunde inte!!
Nu i helgen hade jag som mål att äta 5 godisbitar. Det gick väl... inte bra. Åt det... var inte så gott. Alldeles för sött och sliskigt. Och så får jag en kommentar... sådana jag bara inte kan hantera. "Det är inte ofta man ser dig äta godis." No shit ?!? Jag har haft anorexi i 4 år. Är du förvånad eller? Är du äcklad? Är jag inte värd det jävla godiset? Kan du inte säga "gud vad kul att se dig äta godis"... varför? Spottade ut den äckliga godisen, sa "nått fel med det?" och gick därifrån. Upp på mitt rum. Ensamhet... min bästa vän. Hög musik som dövar min ångest. Cyklar några hetsiga minuter på träningscykeln. Äckeläckeläckel. Gråter. JÄVLAR!
Nästa dag kände jag bara ånger. Det var ju inte ens gott! Jag njöt inte. Förutom chokladbiten. GOTT <3 Mamma kom in i mitt rum. Försökte få mig att se hans kommentar annorlunda. Går inte. Inte när man är så inne i sin sjukdom. När man känner sig misslyckad och äcklig. Då hjälper ingenting. Grät och skrek. "Jag kommer aldrig bli normal, aldrig C igen, jag kommer aldrig bli C ingen!!!!! Alla kommer se mig som hon med anorexi, hon som inte äter godis, hon som bantar..." JAG VILL INTE!
Se mig som C... se mig som en människa! Inte en sjuk individ... snälla! Behandla mig som normalt folk. Hur ska jag annars kunna bli frisk? Hur ska jag annars kunna glömma? Hur ska jag annars kunna gå vidare? När ni städigt påminner mig om vilket helvete jag gått igenom...
Jag vill inte vara "hon som inte äter godis" mer... jag vill bara vara normal...
Fryser som bara den. Sitter här med mysbyxor, tjock tröja, morgonrock och tjocka strumpor. Ändå fryser jag. Längtar till sommaren... sol och värme.
Imorgon ska jag träffa Becca. Ska bli så kul! Nu när jag mår bättre psykiskt så känns det mycket roligare än förra gången. Då var jag helt väck. Inne i min egna värld av ångest och självhat. Orkade inte vara ute bland folk... orkade inte vara mig själv. Kunde inte!!
Nu i helgen hade jag som mål att äta 5 godisbitar. Det gick väl... inte bra. Åt det... var inte så gott. Alldeles för sött och sliskigt. Och så får jag en kommentar... sådana jag bara inte kan hantera. "Det är inte ofta man ser dig äta godis." No shit ?!? Jag har haft anorexi i 4 år. Är du förvånad eller? Är du äcklad? Är jag inte värd det jävla godiset? Kan du inte säga "gud vad kul att se dig äta godis"... varför? Spottade ut den äckliga godisen, sa "nått fel med det?" och gick därifrån. Upp på mitt rum. Ensamhet... min bästa vän. Hög musik som dövar min ångest. Cyklar några hetsiga minuter på träningscykeln. Äckeläckeläckel. Gråter. JÄVLAR!
Nästa dag kände jag bara ånger. Det var ju inte ens gott! Jag njöt inte. Förutom chokladbiten. GOTT <3 Mamma kom in i mitt rum. Försökte få mig att se hans kommentar annorlunda. Går inte. Inte när man är så inne i sin sjukdom. När man känner sig misslyckad och äcklig. Då hjälper ingenting. Grät och skrek. "Jag kommer aldrig bli normal, aldrig C igen, jag kommer aldrig bli C ingen!!!!! Alla kommer se mig som hon med anorexi, hon som inte äter godis, hon som bantar..." JAG VILL INTE!
Se mig som C... se mig som en människa! Inte en sjuk individ... snälla! Behandla mig som normalt folk. Hur ska jag annars kunna bli frisk? Hur ska jag annars kunna glömma? Hur ska jag annars kunna gå vidare? När ni städigt påminner mig om vilket helvete jag gått igenom...
Jag vill inte vara "hon som inte äter godis" mer... jag vill bara vara normal...
Frihet
Det går bra för mig. Känns som jag kommit en bra bit på vägen, den långa mörka vägen som en gång aldrig tycktes ta slut. Äntligen börjar det ljusna. Än kan jag inte se mål, men snart... jag vet att det kommer komma iallfall. Inget känns omöjligt längre.
Jag har fått börja träna. Går på styrketräning några gånger i veckan, och det är helt underbart. Jag älskar det. Inte som förut, då jag älskade att känna hur kroppen knappt orkade fungera, och hur kalorierna gick upp i rök, utan jag älskar det för att jag mår bra av det. Psykiskt och fysiskt. Det är helt enkelt skitkul! Träning har för mig alltid innan varit ett tvång, något jag måste göra si och så många gånger i veckan.
Jag känner hur min kropp förändras. Panikkänslor som vill blossa upp i min mage, som vill ut. Upp genom halsen, långt bort. Men mitt förnuft är starkare. Jag vet att förändringen måste ske för att jag någonsin ska bli frisk. Jag kommer kanske se annorlunda ut, men på insidan är jag densamma. Ingen och inget kan förändra den personen jag är. Smal eller tjock, whatever, jag är bra som jag är!
Jag vet att ett bakslag kommer hända fler gånger. Att jag inte är frisk än. Men att en gång få se vad som finns på andra sidan, gör att man inte kan sluta kämpa för det. Man vill dit, och risker får man ta. Smärta får man stå ut med, för att sedan bli belönad med frihet.
På torsdag är det äs kliniken som gäller. Längtar som vanligt. Ska både till A och till min psykolog. De får mig att må bra, att få ur mig allt jag bär på. Varje gång jag går därifrån känner jag mig tom. Tom på ord och på smärta. Allt känns så fridfullt och jag kan äntligen känna att "detta kan jag lägga bakom mig."
Funderar starkt på vad jag vill göra framöver. Så fick jag en idé. Kanske borde jag skriva en bok? Låter kanske urtrist, men jag tror det hade behövts. En bok om alla dessa känslor så många unga människor känner... alla krav och alla ideal... jo, jag tror jag ska satsa på det. Vad tycker ni?
Sköt om er / C
Jag har fått börja träna. Går på styrketräning några gånger i veckan, och det är helt underbart. Jag älskar det. Inte som förut, då jag älskade att känna hur kroppen knappt orkade fungera, och hur kalorierna gick upp i rök, utan jag älskar det för att jag mår bra av det. Psykiskt och fysiskt. Det är helt enkelt skitkul! Träning har för mig alltid innan varit ett tvång, något jag måste göra si och så många gånger i veckan.
Jag känner hur min kropp förändras. Panikkänslor som vill blossa upp i min mage, som vill ut. Upp genom halsen, långt bort. Men mitt förnuft är starkare. Jag vet att förändringen måste ske för att jag någonsin ska bli frisk. Jag kommer kanske se annorlunda ut, men på insidan är jag densamma. Ingen och inget kan förändra den personen jag är. Smal eller tjock, whatever, jag är bra som jag är!
Jag vet att ett bakslag kommer hända fler gånger. Att jag inte är frisk än. Men att en gång få se vad som finns på andra sidan, gör att man inte kan sluta kämpa för det. Man vill dit, och risker får man ta. Smärta får man stå ut med, för att sedan bli belönad med frihet.
På torsdag är det äs kliniken som gäller. Längtar som vanligt. Ska både till A och till min psykolog. De får mig att må bra, att få ur mig allt jag bär på. Varje gång jag går därifrån känner jag mig tom. Tom på ord och på smärta. Allt känns så fridfullt och jag kan äntligen känna att "detta kan jag lägga bakom mig."
Funderar starkt på vad jag vill göra framöver. Så fick jag en idé. Kanske borde jag skriva en bok? Låter kanske urtrist, men jag tror det hade behövts. En bok om alla dessa känslor så många unga människor känner... alla krav och alla ideal... jo, jag tror jag ska satsa på det. Vad tycker ni?
Sköt om er / C
