Lämnad

Jag är ledsen. Mm riktigt ledsen och förvirrad. Var på Idun idag. Det blev verkligen inte som väntat... när jag kom dit ville läkaren prata med mig. Hon sa att efter Thailand ska jag börja jobba. Att jag är "arbetsför". Jag blev så chockad... att hon sa det till mig. Hon ser inte... hon ser inte såren under min hud. Ångesten. Tankarna. Äcklet. Sorgen. Smärtan. Den 16 mars ska jag alltså enligt henne gå tillbaka till mitt jobb. Halvtid. Kan låta lite i en frisk persons öron... men för 1 år sen då jag också mådde BÄTTRE jobbade jag bara deltid och orkade knappt med det... hur ska jag palla detta?! Fysiskt sätt klarar jag ju ett jobb, men PSYKISKT.

Det känns som ingen ser. Ingen ser hur jag mår. Och alla med ätstörningar vet ju vad det sätter igång för tankar... "jag måste bevisa". Alla måste SE hur dåligt jag mår. Ingen förstår annars. Människor måste se skadan för att förstå.
Hade det varit tvärtom, att det fysiska varit lika skadat som det psykiska, då hade jag inte varit hel någonstans...

Och det snacket om att de inte släpper en när behandlingstiden är slut... det är en lögn. Idag sa min behandlare att "ja man kan ju fortsätta ha kontakt med telefon och mail". Där rasade allt återigen. Jag kan inte lita på någon. Allt alla har sagt är lögn.

När jag sa att det kändes som att jag behövde bevisa för dom hur dåligt jag mår... så sa hon att det nog inte finns en mening med att jag går kvar där då. Dom bara släpper mig. Bara sådär! Så lätt...

Jag är sårad och ledsen. Jag kämpar verkligen, och mitt mål är att komma tillbaka till arbetslivet och leva ett normalt liv. Men jag känner mig inte redo. Jag mår inte bra! Jag dör hellre än börjar jobba nu... jag tar livet av mig. Jag orkar inte psykiskt. När ska alla förstå allvaret?! Att jag faktiskt mår skitdåligt, även ifall jag inte har bmi 10.

Jag borde kanske vara frisk nu. Jag kanske inte har kämpat tillräckligt. Men bara att vakna om morgonen och kliva upp är en utmaning i sig. Ingen fattar... ingen vet hur det känns! Bara jag vet. Och mamma. Hon ser mig. Hon vet hur jag mår på insidan. Bara hon vet!! Hon sa innan att "jag gör vad som helst för att du ska må bättre". Det betyder så jävla mycket. Bara en sån mening kan få mig och kämpa satan!! Jag behöver människor som tror på mig!!!!!

Om ni bara har negativa grejer att säga så håll dom för er själva. Jag orkar inte höra att jag är dålig eller inte kämpar tillräckligt. FUCK THAT! Ni har inte en jävla aning isåfall...

Ångestklumpar

Söndag. Snälla, ta slut! Min kropp gråter. Jag gråter. Orkar inte med att vara så deprimerad. Det tar död på en. Man vet inte hur man ska ta sig ur det när man väl är inne i en ond cirkel. Den tycks aldrig ta slut. Allt bara vevas om och om igen. Dag ut och dag in. Jag hatar att vara vuxen. Att ta ansvar. Ta hand om mig själv, vilket jag fortfarande inte vet hur man gör. Hur gör man det? Hur lär man sig vara rättvis mot sin egen själ, sin egen kropp? Går det att lära sig?

Jag förstår inte varför jag inte får ner ångestklumparna genom min mun, när jag i ena stunden är rädd för att dö. Att hjärtat ska stanna. Blodet som slutar pumpas från mitt hjärta. Att min kropp ska sluta fungera.  Att benen som bär mig inte orkar längre. Jag vill ha en fungerande kropp och jag vill vara en fungerande människa. Ändå kan jag inte ge det den behöver. Näring. Mat. Jag skäms när jag äter. Jag känner mig inte förtjänt av den. Men är det så det ska vara? Ska man behöva förtjäna något som är livsviktigt?

Någon som känner igen sig i mina tankar? Hur gör man för att orka fortsätta? Att fortsätta vakna varje morgon och kämpa på nytt... (jag har bara en dålig dag, då blir jag känslosam och skriver ganska djupt. låter nog värre än det är)



+ Bild

Flytande ångest

Imorgon tänkte jag ge mig på en av mina större "förbjudna" livsmedel. Flytande kalorier. Ja ni läste rätt... de kalorierna som är så omtalade i media. De som är "onödiga, de som gör en tjock". Det är så tragiskt när det skrivs om enskilda livsmedel. Precis som att flytande föda är boven bakom all fetma i hela världen. Det som gör folk tjocka är för mycket kalorier in, och för lite ut under en lång period. THAT'S IT. Det går inte till på något annat vis. Man kan lika bra bli tjock av lättyoghurt eller fullkornsbröd. Men det fattar inte alla såkallade hälsoexperter.

Sen att många (bl.a jag) tar åt sig av allt som skrivs i media är kanske inte deras fel. Man måste på något sätt lära sig att ignorera sådant skitsnack. Men som ätstörd är det OTROLIGT svårt. Även ifall man kanske skrattar åt det för stunden så gnager det ändå i huvudet.

Så imorgon till frukosten ska jag dricka ett glas juice. Det låter himla töntigt och enkelt i en frisk persons öron, men det är svårt att tillåta sig något som varit förbjudet en längre tid (för mig ca 6 år). Det är inte bara att "göra det". Det krävs vilja och mod. Jag tycker om juice. Och att kunna dricka det ibland är något jag vill.

Vad tycker ni om juice? Har ni också haft (eller har) svårt för att dricka "flytande kalorier"? ( Haha, kanske inte direkt enklare för mig att utföra detta när nästan ingen av er dricker det, men what the fuck ;) )



+ Bild

I min verklighet

Ibland bara hatar jag att leva i min kropp. Som idag. Vissa dagar går känslorna inte att stoppa, de bara kommer. En massa dubbla känslor. "Jag är äcklig, nej jag duger, vad fet jag är, jag ser rätt bra ut". Hela tiden! Det hoppar fram och tillbaka. Det gör mig matt! Det är enklare att känna mig enbart äcklig, eller enbart att jag duger. Men när tankarna hoppar från den ena till den andra blir jag förvirrad, osäker, rädd.

Jag har inte gått upp i vikt, och det är jag fullt medveten om. Ändå kommer det stunder då jag är HELT hundra procent säker på att något hänt med mig kropp, även ifall det bara är 15 min efter att jag stått på vågen. Det är fysiskt omöjligt att gå upp i vikt så snabbt (fettvikt). Klart att man kan dricka ett glas vatten och väga 250 gram mer... men ni förstår hur jag menar.

Samtidigt som det är kaos i mitt huvud så tror jag det är rätt nyttigt att uppleva detta. Varje gång jag kommer ur en sån här negativ känsla (att jag inte duger, är fet osv) så förstår jag hur sjuka tankarna är. Att de inte är verkligheten. Mina tankar och känslor i den stunden är påhittade av mig själv. För vem skulle peka ut mig som fet mer än jag själv?!

Jag borde också ta mina negativa stunder och göra något bra utav dom. Som t.ex skriva i bloggen eller på ett tomt papper. Bara skriva, skriva, skriva. Det är när jag är känslosam jag skriver som bäst. Negativa känslor går att förvandla till något bra!

Var tvungen att skriva av mig detta. Ska snart se reprisen av Top model, det andra avsnittet som börjar nu klockan 19. Ska koppla bort MIN verklighet för ett tag. För i min verklighet är jag inget annat än en fet, ful, värdelös, äcklig, tråkig människa som inte är värd ett skit.
Kramar till er!



+ Bild

Jag kan

Vet ni? Jag har ätit så sjukt bra idag. Är så himla stolt över mig själv. Jag KAN ju!! Har gjort några uppgifter från Idun också. Det känns verkligen som jag jobbar MOT sjukdomen nu och inte MED den. Känns verkligen rofyllt att gå och lägga sig och tänka på hur dagen har sett ut, att jag faktiskt gjort allt i min makt för att äta bra och för att gå emot sjukdomen.

Ibland är det faktiskt en otrolig positiv kick av att ha gått emot sjukdomen! Det känns faktiskt som att jag kommer segra mot ätstörningen! Yay.
Ville bara berätta det. Godnattpuss!

Idunbesöket

Jag kan verkligen inte tänka när jag är stressad. Allt bara går rakt igenom mitt huvud och efteråt tänker jag "fan, vad sa hon nu igen". Efter mitt samtal med min behandlare fick jag otroligt bråttom eftersom vi gick över tiden med ungefär 15 minuter. Jag som hade en tid att passa. Så den sista uppgiften jag fick av henne är bortglömd. Känns slarvigt, men jag ska mejla eller ringa henne på måndag. Vi kom nämligen överens om att jag får fler samtal om jag sköter mina uppgifter. Tycker jag var en himla bra överenskommelse! Blev jätteglad när hon sa det.

Mina andra två uppgifter är att kontrollera att mina måltider blir kompletta och korrekt sammansatta, och att under helgen inte räkna kalorier. Har klarat att låta bli förut, så jag vet att det går. Svårt är det... men 2 dagar SKA jag klara. Visst, jag räknar omedvetet i huvudet vid varje mål. Tyvärr vet jag ju var allt innehåller... men att ta fram miniräknaren och hålla på ska jag inte göra under helgen. Sen på måndag skulle jag mejla min behandlare och berätta hur det gått.

Fick faktiskt TRE guldstjärnor idag! Hihi. Hon tyckte jag varit jätteduktig med mina uppgifter, och att det märks att jag verkligen lägger ner tid på dom. Känns skönt att höra!
Vikten behöver jag nog inte nämna. Såklart ligger jag på samma som när jag började där... sjukt att det känns som jag äter som en häst, fast på vågen visar det ingenting. Känslor är inte alltid detsamma som verkligheten...!!

Är äckligt trött idag. Imorgon ska jag äntligen till läkaren för att kolla om jag har nån infektion i öronen. Förmodligen inte... och då har jag väl tinnitus eller vaxpropp (blä?!) som sjuksköterskan sa. Det tror jag inte heller eftersom jag har känningar i båda öronen + pip.
Whatever. Ha en mysig kväll! Pussar



+ Bild

Idun idun idun

Hemkommen från Idun. Jo det gick väl bra... antar jag? Dock fick jag tillsägning eftersom jag aldrig gör mina uppgifter. Jag vill göra dom, och varje gång jag går från mötet är jag säker på att jag kommer göra det till nästa gång. Jag tror jag undviker problemen, och min behandlare sa att hon tror att jag inte prioriterar mig själv. Det ligger nog något i det... jag kan ta ansvar för alla andra, men inte mig själv och min hälsa. Sen har jag börjat slarva nu när jag känner att de inte bryr sig (vilket bara skadar mig själv, jag vet)... att de inte vill ge mig mer hjälp. Men nu har vi planerat in 3 dagar i veckan då jag ska sätta mig ner en stund och göra mina uppgifter. Har jag inte gjort det till nästa gång får jag inga fler samtal... eller en "timeout" som dom kallar det. Jag ska isåfall gå hem och fundera på vad jag vill... JAG VILL HA MER HJÄLP. Vilket jag inte får. GRRRRRRRRRRR.

Jaja, bara att bita ihop och göra uppgifterna tills nästa gång. Bl.a ska jag planera in 3 "förbjudna" livsmedel i mitt matschema. Denna gången har jag nötter, vitt bröd och juice. Det lättaste av det svåra. Tydligen ska jag äta choklad också tills nästa samtal...

Alltså ÅH. Ibland vill jag bara gråta. Jag vill ha mer hjälp, men samtidigt sätter hon större krav på mig hela tiden... jag kämpar verkligen... jag gör det. Hade ju förfan lika bra kunnat lägga mig ner här på golvet och svälta ihjäl. Men det gör jag inte, för jag vill leva och må bra. Jag gör så gott jag kan... även ifall ingen verkar se det.

Blablabla. Nu kommer jag väl få några spydiga kommentarer om hur lite jag kämpar och hur kass jag är.
Ibland kanske Idun stjälper mer än hjälper?! Vet ingenting längre.

Kvällstankar

Blä, imorgon ska jag till idun. Kanske är konstigt att jag känner så eftersom jag egentligen vill ha fler samtal. Men ända sen hon sa att det inte gick har jag inte kunnat ta deras behandling på "allvar". Så fruktansvärt sorgligt, eftersom det faktiskt bara skadar mig själv. Men vad händer med en ätstörd som inte får hjälp, även ifall hon ber om det? Jo hon gör det hon vet skapar uppmärksamhet... loose weight. Jag varken försöker eller vill gå ner i vikt. Faktiskt. Men ni vet suget! Att gå tillbaka till gamla mönster och bli den lilla ömtåliga igen. Det kommer både längtan och avsky när jag tänker på det... aldrig mer, men ändå finns tanken där.

Sist jag var på idun gjorde min behandlare klart för mig att "nu är det bara 6 gånger kvar". Vad ska jag säga? Borde jag tänka "yes, nu slipper jag dom" eller "det är då jag borde vara frisk" eller "panik, panik, panik". Undra vad som kommer hända på det sista samtalet. Kommer hon fråga mig om jag vill ha fler? Kommer hon säga "jaha, nu är detta slut". Förväntar hon sig att jag ska vara frisk? Eller att jag kommer behöva mer hjälp? De sista veckorna av min behandling är man bara på idun en gång VARANNAN vecka. Fatta. Jag som vill ha två per vecka.

Jag vet inte om jag vill gå kvar på Idun efter min behandlingstid är över. Funderar starkt på att gå tillbaka till det första stället jag hamnade på. Det gav mig så mycket kämparglöd att det var galet. Var så glad och kände mig nästan frisk. Det gör jag inte nu. Okej, jag är friskare än jag var för 2½ år sen... men ändå.

Jaja, what to do. Får helt enkelt se hur det blir! Men att stå på egna ben är jag inte redo för. Tror jag...
Ha en mysig kväll allihopa. Pussar



+ Bild

Minutes of deep thoughts

Det känns inte som jag skrivit mina känslor och funderingar här i bloggen på länge. Förmodligen för att jag är rädd för dumma kommentarer. Jag vet att man inte ska bry sig, men det gör jag ju. Jag är känslig. Sårbar. Det är så jävla lätt att stampa på mig att det är löjligt. Egentligen vet jag att det inte är jag som är feg, det är dom som sitter bakom sina datorer och kallar sig anonyma. Och vad har jag gjort för fel egentligen? Har jag sårat någon? Varit taskig? Nä, jag sitter här och delar med mig av mitt liv. Mina känslor och en sjukdom som länge följt mig. Även ifall det har gått lång tid så har ingen rätt att trampa på mig och kalla mig jävla anorexibarn eller att jag borde ta mig i kragen och bli frisk nån gång. Jag bara önskar att ni som tycker det skulle våga träffa mig och säga det till mig medan ni ser mig i ögonen.

Jag kommer fortsätta skriva om min kamp. Dels för att det hjälper mig själv och dels för att det hjälper andra att känna sig mindre ensamma.

Sist jag var på Idun blev jag riktigt ledsen, men jag visade det inte. Jag sa bara "okej" och gick hem. Som jag skrivit innan bad jag om mer hjälp för någon månad sen, men de sa att det inte gick. Nu i tisdags sa min behandlare till mig att om jag har 6 bra dagar tills nästa vecka får jag ETT extra samtal veckan därpå. Och 6 bra dagar är detsamma som 6 perfekta dagar, utan några som helst misstag. Maten ska vara komplett näringsmässigt, normala portioner, det får aldrig gå mer än 3-4 timmar mellan måltiderna, det ska vara smör på alla mackor, inga lightprodukter... listan kan göras ännu längre. Och jag har inte ens haft EN sådan dag sen jag började på Idun. Nu begär hon att jag ska ha 6 sådana på 1 vecka.

Jag har inte riktigt vågat säga min åsikt om detta, eftersom jag är rädd att vartenda ord som kommer ur min mun ska ses som sjukt. Allt jag säger vänder och vrider dom till ett sjukt beteende. Det är bara att nicka och säga "okej". Därför frågade jag min mamma när jag kom hem vad hon tyckte om detta. Hon tyckte det lät helt absurt. Att sätta lite press på en är bra tycker mamma, men att begära att jag ska klara 6 dagar för att få ett extra samtal är inte okej. Mamma tycker att det hela är konstigt eftersom jag bett om mer hjälp för att jag faktiskt inte klarar att fixa några bra dagar.

Så vad gör jag nu? Jo jag kämpar som satan för att få åtminstone en bra dag. Hur går det då? Behöver jag ens svara...? Jag är inte perfekt, och jag känner mig bara ännu mer misslyckad när jag gång på gång inser att jag haft ännu en dålig dag. "Jag klarar ju ingenting, jag kan ju lika bra ge upp". Så känns det. Men det är heller inte det jag vill. Jag vill inte ge upp! Jag vill ha mer hjälp för att hålla motivationen uppe. Två samtal i veckan är vad jag bett om. Alltså 45+45 minuter i veckan.
Blä, jag vet inte. Kände bara att jag var tvungen att skriva av mig detta. Jag borde kanske börja på stället som jag gick på allra först? Där fick jag så sjukt bra hjälp. Gick upp 8 kilo och åt superbra. Sen slutade tyvärr min behandlare där och jag blev skickad till Malmö. Åh vad jag ångrar det! Sen jag slutade där har allt bara gått utför... ska se om det går att komma tillbaka. Ska mejla på en gång...


Save a life, save yourself

Måndag. Det är vindstilla ute och frost på marken. Har ångest av någon okänd anledning. Ibland bara kommer den, oftast för att jag känner att jag inte kämpar tillräckligt. Det gör jag nog inte heller. Folk säger jag är stark och duktig, huvudet säger tvärtemot. Jag är inte ett dugg stark som fortfarande sitter här med mina problem. Det känns som jag sitter bland en massa människor som bryr sig om mig, ändå är jag helt ensam. Ensam med mina problem och tankar. Det är konstigt att man kan känna sig ensam i sällskap, samma sak som det är konstigt att känna sig mätt när man inte ätit på onormalt länge. Känslor är något jag aldrig kommer förstå mig på...

Hur och varför får man så mycket känslor av att äta? Bara tanken på mat sätter igång 2 miljoner obehagliga känslor som är totalt oundvikliga. Jag förstår inte att jag och ni andra fina tjejer av alla människor på jorden fått denna sjukdomen. Varför kan inte alla elaka och hemska drabbas istället? Varför är livet så fruktansvärt orättvist?

Igår satt jag och tittade i en tidning över "årets bilder". En grupp små afrikanska barn satt och åt. Jag kan bara tänka mig hur glada och tacksamma de var över att få lite mat. Och för mig som det är "självklart" att maten finns i kylskåpet, nej jag uppskattar det knappt. Det är så jävla sjukt! Är det rättvist? Okej, svälten i världen löses ju inte genom att jag och många andra ändrar inställning, men visst skäms man att man tar det förgivet när andra ligger på dödsbädden och tynar bort. Jag gör i alla fall. Visst, det kommer alltid finnas människor som har det värre än en själv. Men på något sätt känns det så himla otacksamt att hålla på såsom jag gör. Jag KAN ha ett bra liv, bara jag bestämmer mig för det. Jag har alla möjligheter i världen! Till skillnad från många andra.

Hoppas ni förstår min poäng, och att jag inte bagatelliserar ätstörningar. För det är inte tanken.
Jag blir ledsen av bilden nedan. Den är så himla stark. Barnet ser så otroligt olyckligt ut... man kanske borde åka dit och se allt med egna ögon? Jag tror det hade varit en ordentlig wake up call. Kanske man till och med kan göra något för dom... har alltid drömt om att åka dit och hjälpa alla som har det svårt. Ingen omöjlighet ju...



Take a look in the mirror

De senaste dagarna har jag sovit så himla bra. Ca 10-11 timmar och utan att vakna speciellt många gånger. Det konstiga är att jag ändå inte känner mig utvilad. Jag är konstant trött! Precis som att jag har något virus i kroppen som gör mig matt. Ett tag trodde jag mensen skulle komma tillbaka, och att all denna plötsliga trötthet, magont och humörsvängningar berodde på det. Kanske, men jag vill bara sluta gå och vara en surskalle hela dagarna. Jag kan liksom inte hjälpa det!

Idag ska jag ta hand om mig själv lite. Tänkte duscha, raka benen, smörja in mig, sminka mig fint och våga håret. Måste försöka muntra upp mig. Känna mig fin igen... jag skrev ju häromdagen att jag kände mig mer nöjd med mig själv än på länge. Och jo, det är sant, men igår när jag stod och sminkade mig såg jag något i spegeln som jag inte sett på väldigt, väldigt länge.
Jag stod med ryggen mot min stora spegel och sminkade mig i en mindre jag hade i handen. I sminkspegeln såg jag min rygg i den stora spegeln. Benig. Riktigt jävla benig och ful. Jag brukar inte titta på min kropp i det ljuset, så det var en chock. Jag äcklades av mig själv på ett annat sätt än jag någonsin gjort.
Alltid innan har jag sett mig själv och sagt "gud vad fet du är", men nu var det "gud vad benig och ful du är, du ser vanvårdad ut, misshandlad, äcklig". Hemsk känsla. På ett sätt är jag byggd på detta sättet, mina revben och min överkropp överhuvudtaget har alltid varit smal och det märks väldigt tydligt där när jag gått ner enstaka kilon. Annorlunda är det med min nedre del av kroppen. Den är kurvigare och inte alls benig. Stör mig på att inget sätter sig på överkroppen... tänk om man kunde välja var kilona satte sig! Och tänk ändå att jag vägt 8-9 kg mindre än det jag väger nu. Hur såg jag ut då liksom?!

Har 3 kg kvar till normalvikt. Det skrämmer mig också. Att det är så kilon kvar, och så ser min överkropp ut såhär. Hur går det ihop?

Nog om det. Nu ska jag gå och fräscha upp mig! Puss & kram

What a day!

Ber om ursäkt för usel uppdatering. Har bara inte haft någon ork. Tack för åsikterna om matdagboken. Tyvärr är jag ganska säker på att jag inte får sluta med den, eftersom det ingår i hela behandlingen. Det är typ det största grejen vi gör. Vi pratar om den, hur det gått och vad jag ska förbättra. Egentligen vet jag inte om det själper mer än hjälper. Har inte tänkt så mycket på det faktiskt... men roligt är det i alla fall inte! Fast det är ju inte meningen heller...

Jaha, Idun imorgon. Brukar ha panik dagen innan vägning och samtal, men tanken har inte ens slått mig typ. Orkar inte. Vågen får väl visa vad fan den vill, helt seriöst. Ingen tycker sämre om mig om jag går upp i vikt, förutom jag själv kanske. Men det är ju det jag försöker jobba bort. Tänk att vikt har en sån stor påverkan i ens liv. Tänk när man inte ens visste vad en personvåg var!! Oh happy day.

Läste en otroligt sorglig sak på ungdomar.se idag. Är inne där väldigt, väldigt sällan och läser inte sånt som triggar (folk som svälter sig osv), men detta inlägget läste jag. En tjej som tog sitt liv. Hon hade ätstörningar. Hon skrev till sin syster sitt inloggningsnamn och lösen så att hon skulle kunna hälsa till de som följt henne. Otroligt tragiskt! Ett liv liksom. Bara borta sådär! Usch... man tror inte sånt händer, men jo... det gör det. Och någonstans kan jag förstå tjejen som tog sitt liv. Det berodde kanske inte bara på ätstörningen, det vet ju inte jag, men jag vet hur himla hopplöst allt kan kännas. Som att det inte finns en annan utväg...

Men det gör det!!! Tack och lov för det. Ni kan läsa inlägget här.
Nä, jag hoppas ni får en bra kväll. Puss & kram!



Då & nu

Okej, jag är för hård mot mig själv. Helt sjukt hård och orättvis! Igår kväll hittade jag mina gamla matdagböcker från tidigare behandlingar. Och det är inte ens längesen!! Jag blev chockad när jag såg papperna, "VA, åt jag SÅ dåligt?!". Såhär såg en typisk dag ut för mig.

"Onsdag 6 Februari 2008

Frukost 6:30. Lågkalorikräm, 1 skiva grovt bröd med philadelphia light, 1 äpple
Lunch 11:15. Några dadlar
Middag 16:20. 150 gram kräftstjärtar, grönsaker, några dadlar, lightsaft"


Hur orkade jag jobba och träna varje dag? Att jag inte dog... hur är det möjligt?! Jag förstår att min mage fortfarande är konstig idag, så som jag misshandlat min kropp! Detta är helt sjukt upprörande faktiskt för när man är mitt i det känns det normalt och "okej". Nu i efterhand... alltså herregud! Light, light, light, lite frukt till "lunch", inget fett, oregelbundet, många timmar emellan måltiderna. Hur orkade jag?!!

Idag äter jag mycket bättre, och inte förrän nu inser jag HUR mycket bättre jag äter. Femtio guldstjärnor till mig själv!


"Lördag 6 December 2008

Frukost 9:00. Gröt med mjölk, banan, frön & kanel, 1 macka med smör, leverpastej, gurka
Lunch 12:00. Tomatsoppa med linser, macka med smör, keso & gurka, 1 kiwi
Mellis 15:00. Fruktsallad - Torkade fikon, banan, äpple, mango, hackade nötter
Middag 18:00. Hemmagjorda köttbullar med riktig potatismos, brysselkål, tomatsås, knäcke med smör, ost, gurka
Kväll: 21:00. 1 macka med smör, skinka, paprika, 1 banan och 1 kopp te"

Ganska sjukt va? Men det allra mest sjuka är att jag inte gått upp i vikt!! Inte något alls. Och när jag åt sådär lite för 10 månader sen gick jag knappt ner i vikt. Det ända som hände med mig var att jag blev trött, blek, svag, yr osv osv. Ett ganska bra bevis på att det TAR TID för kroppen. Man går inte upp i vikt så snabbt som man tror att man ska.

En wake up call för mig i alla fall. Nu blev jag otroligt pepp! ♥

Never stop thinking?

Jag kan störa mig på småsaker som har med mat och ätande att göra. Ibland (när jag ätit upp före de andra) kan jag sitta och lyssna på hur det låter när andra äter sin mat. Tänder som rispas mot gaffeln, smaskande, någon som slabbar, äter fort/långsamt... ibland känner jag mig så otroligt besatt av allt som handlar om ätandet. Inte bara när det gäller mig själv, utan hur alla andra äter. Min lillebror tog t.ex två riktigt stora portioner spagetti och köttfärssås till middag idag. När jag ser honom äta allt dedär så tycker jag det är BRA. Härligt med någon som äter ordentligt! Men jag själv skulle ALDRIG få för mig att äta så mycket. Det var utan tvekan mer än "rekommenderat" (matscheman osv), men tänk att KUNNA äta två rejäla portioner utan att ägna en tanke åt det efteråt.

Där sitter liksom jag på andra sidan av matbordet med en galet liten portion, som såklart känns alldeles för stor. Det var krig i huvudet på mig en stund. Alltid när jag lägger upp mat på tallriken känns det för mycket. Men efteråt kommer jag på mig själv... jag åt efter vad huvudet sa, inte kroppen.

Jag försöker verkligen snappa upp alla sånna här sjuka beteenden. Komma ihåg dom och bättra mig tills nästa gång. Att istället tänka "är detta verkligen en normal portion? skulle jag ge min mamma den portionen och tycka det var normalt för henne?"

Nu har jag t.ex lite panik över vad jag ska äta till kvällsmål. Jag vet aldrig vad jag är sugen på, eller vad som inte får min mage att svullna upp och kännas obehaglig.
Detta eviga tänkande på mat och ätande gör mig matt. Jag måste verkligen göra något åt det. Träna mig. Sluta tänka. Byta ut det mot något annat. Jag har gjort det innan, för en liten stund i alla fall. Det bara MÅSTE gå igen! Helst för all framtid.

Hur mycket tänker ni på mat, ätande, kalorier, kropp, vikt, träning om dagen? Alltid, ibland eller aldrig?
Ha en bra kväll, kramar!

Rätt riktning igen

Ska snart ta bussen till Idun, eller ja om en timme alltså. Är såklart nervös för vägningen men jag tror det ska gå bra. Känner mig mer motiverad idag att ta ytterligare några steg i rätt riktning igen. Som man brukar säga, ett steg bakåt, flera framåt... och visst är allt jobbigare nu under julen, det måste jag erkänna. Det borde inte vara så eftersom julen är något jag verkligen tycker om. Längtan, myset, lugnet, glädjen.

Men nej, nu är det verkligen skärpning. Jag har valt öppenvård och då ska jag banne mig klara av det också. Jag har börjat känna av att jag slarvar med maten också. Smärtan som jag beskrev igår, över revbenen/bröstet, trötthet, knottror (fettbrist), huvudvärk, mer ångest, yr... osv osv osv. Det är inte värt alla dessa symptom. De är inte roliga!!

Efter Idun ska vi leta julklappar. Sen äta sushi. Mums! Idag ska det bli en bra matdag. Ska sätta upp som mål denna veckan att komma upp i minst 1500 kalorier varje dag. Det ska jag klara!

Puss & kram!

Fråga

Är det någon som vet varför man får ont över revbenen? Det smärtar liksom. Ibland är det över hjärtat också, men det vet jag att det inte är i hjärtat egentligen, utan musklerna utanpå liksom. Det har i alla fall alla läkare sagt till mig.
Men vad beror smärtan över revbenen på? Är det brist på något speciellt? Någon som känner igen sig?

Framsteg, och saker att jobba på

Tack för (nästan) alla kommentarer jag fick igår. Det uppskattas verkligen! Jag tänker inte jämföra mig med någon, att den och den personen kan äta mer än jag... det hjälper mig inte ett skit faktiskt. Allt kan ju faktiskt inte gå i rätt riktning hela tiden, då skulle de flesta blivit friska väldigt snabbt. Det är verkligen ett långt kämpande dehär. Men jag är inte helt värdelös jag heller, jag har faktiskt gjort framsteg;

Har smör på alla mackor
Kan äta vitt bröd och sånna som inte är nyckelhålsmärkta
Äter alla måltider jag ska
Tränar inte varje dag längre (blir ca varannan dag nu vilket jag får för min behandlare)
Har pratat ut med mamma
Äter kolhydrater till lunchen (pasta, couscous, potatis osv.)


Det jag behöver jobba på är följande;

Öka alla måltider
Äta mer fett
Tillåta mig sötsaker
Inte planera varje måltid i detalj
Att kunna hantera ångesten


Har så svårt för att verkligen inse mina framsteg jag gjort. Det är så lätt att vara hård mot mig själv. Konstigt dedär!
Ska ut på en promenad med hunden nu. Kram

Är hoppet verkligen det sista som lämnar människan?

Bläää min mage är svullen. Shit vad ovanligt va! Kanske för att jag åt något jag sällan gör... det blir ju lätt att magen blir krånglig när man begränsar sitt ätande så mycket som jag gör. Åt chili con carne vilket var himla gott men såklart en ångestklump rakt ner i magen. Tog inte en normal portion heller (mkt mindre) så jag förstår inte varför jag har ångest egentligen. Kunde ju lika bra ätit normalt om nu ångesten ska komma ändå...

Känner mig så patetisk. ÖKA MATEN DÅ! Ät normalt! Ät allt! Blir så förbannad att jag inte kan det utan ångest och panikkänslor. Det är liksom inte lite ångest heller. Kan inte sitta still! Det kryper under skinnet på mig. Magen växer och det känns ungefär som att jag svalt ett smörpaket. Illamående och fettkänsla.

Satt och tänkte innan när jag satt i soffan. Jag vet att jag valt bort dagvården, och att det är mer hjälp än jag behöver. Men nu får jag ju iprincip ingen hjälp. Jag går här och skriver matdagbok och gör allt själv... jag VET att ingen kan göra jobbet åt mig, men att 1 dag i veckan ska hjälpa mig nånting... jag tvivlar. Det är 4 timmar i månaden. Tog inte upp detta förra gången på Idun, glömde bort det. Men imorgon måste jag berätta det. En timme i veckan är för lite. Jag behöver två! Två gånger i veckan var så mycket bättre. Dubbelt så mycket peppande från behandlaren, dubbelt så mycket koll.

Jag borde bara gå och trotsa ångesten nu. Baka mig en fet kladdkaka och äta tills jag mår illa. Inte rätt sätt att bli frisk på, I know. Men jag är så TRÖTT på detta. Så trött att jag inte orkar kämpa emot. Hur går det ihop?! Det borde ju vara tvärtom. Man tycker att jag borde vara peppad till 1000 iomed att jag är så trött på sjukdomen... men icke.

Förlåt för detta inlägget, men jag kände att jag behövde skriva av mig. Känns redan bättre!!
Har ni gjort några framsteg på sista tiden i era ätstörningar? TELL ME! Peppa mig. Berätta att det går. Jag börjar tappa hoppet...
Enligt många av er läsare har jag hjälp några att hitta motivationen till att kämpa... nu måste ni hjälpa mig!! I'm lost...
Kram!!

Magproblem

Min mage krånglar alltid. Oavsett vad jag äter, hur jag äter, när jag äter, om jag äter. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra. Det är så himla jobbigt och det begränsar och försvårar hela mitt liv. Ibland smäller det till på riktigt och gör så ont att jag tror något allvarligt händer med mig. Jag har varit och kollat upp magen. Ingen läkare känner något konstigt, prover visar bra. Vad ska jag göra?! Jag orkar inte ha det såhär längre.

Jag känner nästan aldrig hunger. Bara mättnad, mättnad, mättnad. Och nej, det har inte med psyket att göra. Att jag inte tillåter mig att vara hungrig, för jag vill verkligen vara det. Jag tvingas ju äta mina mål varje dag oavsett om jag är hungrig eller mätt. Men magen är ständigt bubblig och gör ont vilket gör att jag också känner mig mätt. Jag önskar så att magen var normal, att jag kunde bli hungrig efter mina måltider.
Många säger ju att fibrer kan vara boven, men jag äter faktiskt inte så mycket fibrer längre. Det känns som problemen är större än så. Det spelar liksom inte någon roll vad jag än äter, magen blir lika konstig ändå.

Jag kan gå mätt i flera timmar efter en måltid. Det är sällan det händer nu när jag går i behandling, men en gång gick det 6-7 timmar mellan mina måltider, och jag var inte ett skit hungrig. Varför?! Jag VILL vara det ju. Fan vad jobbigt detta är.

Förstår att det är många, många av er som också haft/har magproblem. Någon som vill dela med sig av något tips? Behöver verkligen alla tips jag kan få. Finns det någon mirakelmat som lugnar magen? Eller något annat som lindrar smärtorna, bubblorna, svullnandet och den ständiga mättnaden?



Jobbig eftermiddag...

Omtumlande eftermiddag, minst sagt. För det första blir det världens snöoväder precis när jag ska åka till Idun. Väl inne i Malmö håller jag på att blåsa bort, får snö i ögonen och vägen från Centralen till Idun känns milslång. Samtalet gick bra, men det var himla jobbigt. Jag måste skärpa mig när det gäller "små saker". Smör på mackan... ALLA mackor, vilket jag tycker är skitjobbigt rent ut sagt. Det tar emot åt helvete, men min behandlare säger "du vill väl bli frisk? du vill väl inte ha en ätstörning längre?" och nej, det vill jag ju inte.

Sen kom vi till själva vägningen. Fyfan. Äckel äckel äckel, men ändå stolt på en och samma gång. Sjukt förvirrande, men jag försöker leva med att jag går upp i vikt. Vilket jag dock tycker är lite konstigt eftersom jag äter ganska lite kalorier... det är kanske något annat? Vätska t.ex. Att kroppen samlar på sig eftersom jag äter lite mer. Har ju läst i mattillåtet att kroppen är otroligt långsam, och att förändringar sker väldigt långsamt. Hur som helst, mitt bmi ligger på 19,2 (förstår inte hur hon räknat ut det eftersom jag är ca 167 cm lång... jag får det till 18,6) nu. Är sjukt nära 20 nu! Känns både bra och dåligt såklart. Men mest bra. Alla säger ju att jag är fin nu, så jag får försöka tro på det när självförtroendet sviker.

Fan vad svårt det ska vara att acceptera denna vikten. 52 kilo. Det är jättelite egentligen, det vet jag. Det är bara när det är Cornelia + 52 kilo som känns mycket och fel. Inte när det är Någon annan + 52 kilo. Det tycker jag är jättelite. Hm! Något att fundera på ju... varför är man så hård mot sig själv?

Fryser som faaaaaaaaaaaaaan. Blir knäpp på snön och kylan. Hatar det!! Nu skulle man ju bra gärna vilja ha någon snygg kille att värma sig hos...
Och förresten, mamma kom precis och sa "ska jag verkligen ha dessa jeansen, jag ser så tjock ut i dom". ORKAA?!!!

Tidigare inlägg
RSS 2.0