Thepreciousgirl ♥♥

Har precis avnjutit chili con carne med knäckebröd och goudaost. GOTT! Nu ikväll kommer min storebror hit och ska sova här hela helgen. Mysigt. Får väl ta och hitta på någonting. Fasar fortfarande för måndag... VILL INTE! Jag vet liksom att eftermiddagsmelliset kommer uteslutas igen, eftersom jag tvingas äta det på jobb isåfall. Jag vet att det är svagt av mig, men jag klarar det inte. Vi sitter inpå varann, och där finns ingenstans att gå undan. Dålig ursäkt tycker säkert många, men jag klarar inte det. Det är frustrerande, men de sjuka tankarna brukar komma då och säga "strunt samma, det är bara bra..."

Jag är långt ifrån frisk, jag vet det. Tankemässigt så finns all denna kontroll kvar som gör mig fullständigt galen! Det är inte kul att leva såhär. Jag orkar inte bli sämre igen... jag orkar inte jobba dag ut och dag in och inte ha ork att ta hand om mig själv och må bra. Jag har mått så himla bra under min ledighet! Ätit massa gott, skrattat, levt, njutit, kunnat slappna av och vila.

Jag har inte vägt mig på ett tag, så jag vet faktiskt inte om jag är normalviktig eller inte. Tror jag har ett bmi på ca 18.5. Jag trivs rätt bra med min kropp just nu, den är helt okej. Jag kan ibland se att jag är smal, men samtidigt inte pinnsmal så att jag behöver skämmas över att varenda ben i kroppen syns. Det är jätteskönt, men alla tankar är fortfarande där! Var ska jag göra av dom?

Vet ni vad som kanske varit bra för mig? Att ta en pause från jobbet, börja på dagvård och bli så frisk jag bara kan. Jag känner verkligen att det är prio nummer 1 just nu. Jag måste vara hel innan jag kan ge mig ut i livet och allt det har att erbjuda.

Vad tycker ni? Tror ni jag ens hade kommit in på dagvården? Är jag klok som tar mig själv framför jobbet? Det kan låta som en självklarhet, men för mig är det inte det. Är jag bara fånig som känner att jag inte är helt frisk?

Ja, jag är osäker på mig själv. Det är ingen hemlighet.
Hoppas ni har tips och tankar om hur jag borde göra... det uppskattas!
Kramar!

Sitter här och chillar lite, njuter av att vara hemma samtidigt som jag saknar Kreta. Men minnena kommer finnas kvar föralltid. Jag älskar verkligen att resa och upptäcka nya saker, även ifall vi var där förra sommaren också. Jag har ju faktiskt fler resor att se fram emot! Både Spanien och Thailand står på tur.

Ni undrar säkert hur det gick för mig med maten nere på Kreta. Och jag är riktigt stolt över hur bra jag ätit. Frukost, lunch, middag varje dag, plus att efterrätter och drinkar stått på menyn. Visst blir jag nojjig och tänker "ska jag verkligen...?" när jag ska ta något litet sött till efterrätt. Men det funkade. Jag tröttnar rätt snabbt på att äta mycket efterrätter och grejer. Jag har också kommit på att jag verkligen, verkligen älskar den maten jag äter normalt. Alla mina smoothies, fruktsallader, avokadomackor, mammas mat, nybakat bröd, gröt med banan, nötter, fisk... jag mår bra av det på alla sätt! Mamma sa idag att hon märkt att jag verkligen äter den maten jag vill ha. Att jag älskar den maten jag äter, att jag inte äter den för att jag är rädd för någon annan mat. Jag äter verkligen det jag älskar! Och när jag är utan mina smoothies och dedär, så märker jag hur mycket jag saknar det. Inte för att det är "trygg mat" eller något, utan för att jag verkligen ÄLSKAR det!

Luddigt det blev... men jag tror ni förstår. Det känns som jag hittat mig själv liksom. Jag är hon spralliga som älskar livet, som skrattar och har en aningen dålig humor, hon som lyssnar och förstår, hon som prioriterar familj och vänner framför allt annat, hon som är envis och bestämd... Jag har verkligen aldrig känt mig såhär tillfreds med mig själv.

Vet ni... jag önskar mig ingenting till min 20 årsdag, för jag har fått det bästa man kan få. Ett liv värt att leva!!

Om exakt en vecka är vi påväg till Kreta! Jesus vad jag längtar efter att få komma bort. Det är typ 35 grader där nu och här är det knappt 18 mitt på dagen. Låg och tittade på mina ben igår kväll, haha! De är så bleka att det gör ont i ögonen. Jag borde missbruka lite brun utan sol nu veckan innan.

Maten går fortfarande rätt bra. Men jag tänker för mycket! Ni vet, även ifall man äter så finns tankarna där. Det är inte jättesjuka tankar, typ "åh jag är så tjock, jag är så misslyckad" osv. Det är snarare "ska jag äta detta också, vad ska jag äta sen, är jag hungrig nu eller är jag mätt". Jag litar liksom inte riktigt på mina hunger och mättnadskänslor än. Säkert fullt normalt, och det kanske kommer med tiden. Det är i alla fall vad jag tror. Jag har läst mattillåtet flera gånger, och där står det att TUGGA ORDENTLIGT är väldigt, väldigt viktigt. Man får en skönare mättnad, man hinner smaka maten, man slipper svullnader och magont. Det är himla lätt att glömma en sådan enkel sak som att tugga! Ibland stoppar jag liksom in maten i munnen, tuggar lite slarvig och sen sväljer ner en ångestklump. Tugga tugga tugga är vad jag borde satsa på. Ni som får svullen mage och obehag efter att ha ätit - TUGGA!

Energimässigt vet jag inte exakt var jag ligger. Ibland räknar jag inte ut det totala intaget... det är oftast frukost, lunch, mellis jag räknar. Ibland middagen och kvällsmålet också. Någon gång har jag nog kommit upp i 1400, vilket är typ dubbelt så mycket som för 1-2 månader sen. Det är ändå inte så lång väg kvar till ett normalt energiintag, och det känns bra! Man kan äta så mycket, och ändå ha svårt för att komma upp i normalt intag. Man tror liksom oftast att man måste "hålla koll" på vad man stoppar i sig, för att det inte ska "bli för mycket". Det är så feeeel. Kroppen sköter det mesta. Sålänge man äter hälsosamt, tuggar mycket, äter i lagom takt, äter varierat och regelbundet.

Jag märkte av min sjukdom igår i alla fall, och jag är fullt medveten om att jag gick i anorexins spår. Mamma hade gjort blåbärssmulpaj till våra vänner som sover över här, och jag ville nog ha en bit... men jag tackade nej ändå. Inte alls bra! Men det positiva är att jag vet att det var sjukdomen som talade. Då kan jag kanske nästa gång tänka två (eller tre) gånger innan "vill JAG har kakan?"

Man kan inte alltid vara stark och stå emot sjukdomen. Den är trots allt något som följt mig i ca 7 år...!

Hoppas ni mår bra idag. Kramar!

Jag satt nyss och funderade lite på hur långt jag kommit i min sjukdom. Var står jag egentligen? När blir man friskförklarad? Hur går det till? Jag längtar, samtidigt som jag är rädd för den dagen. För visst kommer den? Jag kanske inte kan bli kvitt alla nojjor och alla känslor som sjukdomen inneburit, men jag är nöjd bara jag kan känna att jag orkar leva 60 år till såhär. Tänk! Så länge det är. Dessa 19 år jag stått på jorden känns ju som en evighet. Tänk så mycket jag hunnit vara med om... och tänk så mycket som ska komma!
Ofta när jag får ångest över någonting, maten/kroppen/känslor... så tänker jag "vad gör det om 100 år?"... precis som Snövit sjunger i filmen. Det hjälper mig att öppna ögonen och verkligen tänka över mitt liv. "Varför har jag denna ångest?". Är det bara känslor? JA! Ångest är känslor, en känsla. Och en känsla är inte alltid detsamma som verklighet. Man kan känna sig fet - men man är smal. Man kan känna sig mätt - men man är hungrig. Ja ni förstår...

Men när är jag då frisk? När min mens kommer? Jo, i kroppen är jag ju frisk då (förhoppningsvis), men psyket då? Är jag frisk när jag inte räknar kalorier? Eller när jag inte planerar in vad jag ska äta?

Det går bättre med maten nu, verkligen verkligen mycket bättre. Det känns skönt att jag KAN äta 5 mål om dagen igen, som jag gjorde innan denna svackan. Jag mådde bra då! Och jag börjar må bättre igen, på alla möjliga sätt. Tittade faktiskt på lite gamla bilder på mig från innan svackan... och jag är fin. Ser glad och välmående ut. Man skulle aldrig kunna ana att den tjejen har anorexia. Och jag tycker inte det syns nu heller. Jag ser normal ut. Jag är så nära normalvikt att de kilona inte märks. Det känns otroligt skönt, för jag vet att jag inte kommer se annorlunda ut när jag går upp de sista 2 kilona.
Jag tränade inte heller då, och nu när jag börjat äta mer så syns resultaten mycket bättre. Jag får fina muskler istället för att kroppen äter av dom. Vilket är jättefarligt! Det känns liksom BRA att träna nu. Inte bara BRA som i att jag har rört på mig... det känns BRA för att jag vet att min kropp mår bra av det! Att det gör någon nytta!

Lite tankar jag hade bara. Ni får dela med er om ni har någon kommentar!
Kram <3

Sitter på jobb just nu. 2 timmar kvar tills jag får semester. Yay! Har inte varit alls mycket att göra idag. Ganska tråkigt men ändå skönt på ett sätt. Har suttit och sms:at med mamma ett tag, helt mysigt. Vi ska äta tacos ikväll med quornfärs, grönsaker och avokado. Grymt gott! "Fira" lite att jag är ledig och att mitt liv är lite ljusare nu än förut. Visst, det känns jobbigt ibland. Jag inbillar mig lätt att jag gått upp i vikt och att jeansen stramar, men innerst inne vet jag att jag varken går upp i vikt av det jag äter, eller att nått enstaka kilo skulle synas. Jag vet att det är mina ögon och mitt huvud som lurar mig.
Jag måste vara ärlig nu och säga att jag är livrädd för att öka på maten. Ja jag är det. Jag försöker alltid visa mig stark, och ja det är jag väl. Men visst har jag mina svagheter, min ångest och all rädslan kvar. Vad ska jag tänka på imorgon när jag ska äta mer än på över ½ år? Att jag vill (och ska) bli frisk? Att jag förtjänar det? Att jag är stark och klarar detta? Att det inte är en big deal egentligen? Hur tänker ni??

Ska väl jobba på de sista timmarna. Kram!

Besöket på kliniken gick bra. Stör mig bara på psykologen som hela tiden snackar om min vikt. Att jag måste upp och blabla. Ja jag vet det, men varför älta så mycket i det? Jag kämpar ju med att äta bra, och jag tror vikten stabiliserar sig själv. Det är ju bra att ha koll på vikten, absolut. Men det är fett störigt när hon aldrig kan släppa det. Jag väger faktiskt inte SÅ jävla lite. Tänk att för ca 2 år sen vägde jag 10 kilo MINDRE! Och hon blev jätte förvånad när jag sa att jag ätit glass i helgen. Hon bara "hur många kulor, hade du ångest"... tycker bara dom frågorna är så jobbiga på nåt sätt. Men nej jag hade ingen ångest. Och egentligen, vad spelar det för roll hur många kulor jag tog? Men äh... strunt samma.

Jag berättade även att jag ska börja följa en kokbok jag nyligen köpt. Hon bara "det är väl ingen GI diet nu eller nåt". Så sa jag att GI faktiskt är väldigt bra. Det behöver inte vara att gå ner i vikt. GI utesluter varken kolhydrater eller fett. Det är hälsosam mat för alla! Just det! Hon sa så också "då är det vanlig husmanskost dådå?". Förlåt, men hon är så gammeldags... haha! Ni tycker säkert jag är helt taskig eller nåt, men det skiter jag i. Hon är ju så irriteeeerande!

Hos sjukgymnasten gick det finfint. Gjorde övningar då jag låg ner. Slappnade av, kände min kropp, lyssnade på andningen osv. Sen fick jag en rejäl nackmassage! Herrejesus vad skönt. Men ont som fan på vissa ställen! Får alltid ont i huvudet när jag går därifrån. Antagligen för att alla spänningar släpper.

Vägdes också. Min vikt ligger kvar på samma som för 3 veckor sen. Känns bra! Jag förstår liksom att jag kan äta mer utan att vikten skjuter iväg. Kanske att min ämnesomsättning kommit igång lite bättre igen. Att varken mina kvällsmål eller fettet jag lagt till gör att jag går upp i vikt. Feels goooood!

Sen snacka psykologen om att jag måste vara beredd på att falla tillbaka igen. Men alltså, jag kan inte gå och vara rädd för det. Då blir jag sjuk i tankarna på det sättet också. "Åhnej såhär kan jag inte göra, är det jag gör nu sjukt...?" Ja ni vet sånna tankar. Jag vill bara gå vidare. Fortsätta i samma riktning som jag gör nu. Misslyckas kommer jag inte göra, jag är helt klart förbi den sjukaste tiden. Jag känner mig nästan frisk ibland!! Det är så jävla underbart.

Hoppas ni mår BRA i sommarvärmen. Här är det i alla fall SJUKT jävla hot!! Ska ta en iskall dusch nu.
PUSS!

Har ni märkt så mycket småkryp det är överallt nu? Fyfan alltså. Spindlar i köket, på mitt jobb, nattfjärilar i mitt rum och annat äckligt. Igår när jag satt och åt lunch i lungnan ro, kommer det plötsligt en spindel nervirande från sitt spindelnät, RAKT i fejjan på mig. Mysigt värre! Och inatt vaknade jag av att något kittlade mig på ryggen... en spindel? En nattfjäril? Jag vet inte, men äckligt är det vilket som.

Idag slutar jag efter lunch för då ska jag till kliniken igen. Känns som jag är där hela tiden, veckorna har ju gått så otroligt snabbt. Jag skulle egentligen skrivit matdagbok till idag, men jag har varken hunnit eller orkat. Det är ju så tråkigt! Sitta och skriva ner vad jag ätit... vem vill/orkar göra det? Ja inte jag i alla fall. Jag vet att hon kommer tappa hakan när jag berättar att jag åt glass i helgen. Det är en big deal för henne, inte för mig. Visst att det krävs mod och vilja för att äta det. Men ångesten var inte speciellt stor, och jag ville verkligen ha glass. Vi satte oss på ett café först, men de hade ingen glass. Så vi gick vidare. Liksom, hade jag velat slippa så hade vi stannat där. Right? Och inte ett gram fetare är jag heller. Vilket man konstigt nog har inbillat sig själv. Trodde man det när man var liten liksom? Vi åt väldigt nyttig och bra mat när jag var liten också, jag har växt upp med det. Men såklart åt vi något annat ibland. Som pannkakor med socker. Glass. En liten skål godis eller vad det nu kunde vara. Jag var smal som en pinne ändå.

I helgen börjar min nya nyttiga och goda diet. Diet behöver inte betyda att man ska gå ner i vikt. En diet är ett sätt att äta. Och jag ska äta för att min kropp ska må bra igen. Allt ska repareras, mensen ska komma tillbaka och jag ska få ny energi igen. Recepten i boken känns ganska skrämmande ibland när jag läser igenom dom. Men jag litar verkligen på den boken att kosten är tillräcklig, varken för mycket eller för lite. Jag rekomenderar faktiskt alla att köpa den. I alla fall jag kan få inspiration på ett positivt sätt. Där står matdagar för varje dag. Recepten är enkla och lätta att variera precis som man vill. Man kan välja och vraka mellan matdagarna, så man behöver aldrig känna "åh måste jag äta detta idag".

Till helgen ska jag också baka frallorna som finns i den boken. De verkar supergoda! Kommer lägga upp receptet här på bloggen, såklart. Och alla recept jag tycker är riktigt goda. Bilder kommer ni också få, på min nya, goda och braiga mat! Hoppas det ger er inspiration.

Nej, jag ska väl bege mig iväg på min näst sista jobbdag. Som också bara är en halv dag! Skönt.
Vi hörs senare! Puss o kram

Första dagen i juli. Juli för mig känns som sommar. Det är nu allt ska hända. Man blir ledig, reser, äter jordgubbar, badar och solar. Det är nu livet leker och problemen känns långt borta. När jag får semester är det så mycket bra som ska hända. Jag ska även bli frisk. Förstår ni? Frisk! Jag har aldrig förut känt såhär starkt för att komma ur sjukdomen. Det känns lätt! No big deal. Jag har gjort jobbet redan. Jag har kunskapen, erfarenheten och nu även viljan. Det var VILJAN som fattades. Jag har redan gått vägen till att bli frisk, den är avklarad.
Det som finns kvar att jobba mot är kaloriräknandet. Kontrollbehovet att komma under ett visst antal kalorier. Men det ska jag fixa under den kommande tiden. Jag fyller 20 till hösten, och då ska jag kunna kalla mig själv frisk. Jag tror att jag klarar det. Eller nä, jag VET att jag klarar det! Jag ska följa kokböckerna jag köpte igår, deras scheman och den maten. Den maten som jag faktiskt älskar! Såklart att det inte blir nåt tvång att alltid följa böckerna, då har jag ju ytterligare ett kontrollbehov att bryta. Nej, det ska kännas fritt. Att jag kan äta det jag vill, behöver och tycker är gott.

När min kropp återställt sig efter all svält så ska jag även börja träna på annat håll. Just nu tränar jag ju hemma varenda dag, vilket inte är hälsosamt. Jag ska träna varannan dag eller mindre. T.ex jogga, gymma, cykla, promenera etc. Kroppen mår bra av lagom träning också, så jag ska absolut inte sluta helt. Jag älskar att röra på mig.

Vet ni en grej också? Kanske inte så "bra" att ta upp, jag vet inte. Men jag är i alla fall stolt. Jag har gått från 700-800 kcal per dag till ca 1200 kcal per dag. Bra va?! Mamma säger att jag måste komma upp i 2000 kcal per dag. Det tycker hon är bra. Mitt första mål är 1500, sen 1700 och sen ca 2000. Sen ska jag helt klart sluta räkna. När jag känner mig trygg, kan lita på min kropp och mina hungerkänslor. När jag äter frukost, lunch, mellis, middag och kvällsfika.

Detta känns underbart bra! På lördag ska jag välja ut recept till den dagen, som jag ska följa och se hur det känns. Där är olja på och i all mat, så det blir också en liten utmaning.
Jag ska ta med mig detta braiga humöret till jobbet idag. Hoppas dagen går snabbt. Och att hela denna veckan går snabbt!! Jag vill vara LEDIG!
Puss o kram på er!

Jag har ändå gjort en del framsteg nu på sistone, när det gäller sjukdomen och "kontroll"-behovet. Här är några grejer jag kan komma på just nu.

1. Jag struntar ibland att räkna kalorierna.
2. Sket i träningen en kväll.
3. Lyxar till maten lite mer, med t.ex nötter.
4. Jag tycker verkligen om att ge min kropp det den behöver.
5. Jag har positivare inställning till min kropp.
6. Kan äta fler maträtter nu än innan, jag nojjar inte lika mycket.
7. Jag kan be mamma laga mat åt mig (som t.ex omeletten till dagens lunch).
8. Jag bryr mig inte lika mycket om jag skulle gå upp något kilo i vikt, det känns inte så "farligt".
9. Kvällsmålen blir varje kväll nu.
10. Eftermiddags mellisen kommer jag lätt kunna lägga till på semestern, och lära mig ta med något till jobb (få in vanan).
11. Om jag verkligen vill ha glass så äter jag det (som igår, ångrar mig inte en sekund).

Rätt många punkter ändå. Och på så kort tid!! Ni som följt mig vet ju hur jävligt jag mådde för bara nån månad sen. usch! Vill aldrig må så igen. Jag kämpar för att slippa det.
Det känns BRABRABRA!

Ja gud, var ska jag börja? Haha! Mamma följde i vilket fall med idag eftersom hon var hemma från jobb. Hon är väldigt nere och känslig nu efter allt som hänt... mamma är inne i nån period nu när hon bara pratar om det som hänt, gamla minnen och allt dedär. Själv orkar jag knappt nämna det. Det känns så himla overkligt fortfarande. Jag är kanske inne i nått chocktillstånd. Först skrek jag, sen grät jag, sen "varför, varför" sen tyst som en mus... begravningen är den 11 juli. Ska åka upp till Göteborg då (lite utanför) och vara där i 3 dagar (två nätter). Kommer gråta som bara den...


Just det, nu till saken. Var ju på kliniken idag som sagt. Träffade psykologen och ja, jag gillar väl inte henne så mycket. Allt jag gör och allt jag säger är "anorektiskt" tycker hon. Hon bad mig rabbla upp vad jag ätit igår och idag. Så sa jag ganska bestämt att jag hellre skriver ner det på ett papper istället för att säga det rakt ut. Så höjde hon ögonbrynen och sköt bak huvudet... ni vet som folk gör när dom tycker nåt är konstigt eller tänker "what?!!". Så sa hon "JAHA, varför det då??"... okej? Det känns bättre bara!
Så jag skrev ner det. Och nej, det var inte heller bra... för det är SÅÅÅÅ sjukt att jag kom ihåg vad jag ätit IGÅR! Alltså hallå... visst att det är sjukt om man kommer ihåg vad man åt förra måndagen till lunch... men igår! Mamma försvarade mig och sa "ja jag kommer då också ihåg vad jag åt igår".
Hon tyckte jag åt rätt bra, men för lite. Vilket jag redan vet så väl själv.
Vi snacka mest om maten och dedär... jag sa att jag kände att allt gick för långsamt, och att jag känner att jag är stark i mig själv och kan klara det mesta själv. Jag sa också att jag faktiskt vänt detta på egen hand utan deras hjälp... då blev hon lite butter, men jag bryr mig inte ett skit.

Sen trodde hon att hon skulle lära mig nåt nytt genom att berätta att vissa vitaminer är fettlösliga eller vad det heter. Det vet jag redan. Haha! Mamma bara "fråga henne vad du vill, hon vet allt". Och ja, det är sant, för jag är intresserad av kost och hälsa, ironiskt tycker nog många. Men för mig är det ett intresse. Tycker det är intressant med alla vitaminer och grejer och vad man mår bra av och vad man kan göra för underverk med kroppen bara genom att äta rätt!

Sen så kom vi in på det med vikten. Så vi gick iväg och vägde mig. Hade inte vägt mig på typ 2-3 månader. Har gått ner typ 1 kilo... och jag hade precis ätit + hade kläder på mig + att jag var toanödig... HAHA! Men ja. Jag vet att man lätt går ner när kroppen kommer igång igen, när man äter mer och dedär. "Jag har varit med om detta 100 gånger förut" sa jag... hon rynka bara på pannan.

Jag vet inte vad jag tycker om kliniken... men vi får väl se vad som händer. Tar inga beslut just nu. Det händer för mycket skit runtomkring mig så jag orkar faktiskt inte riktigt tänka på det nu. Hur som helst så har JAG börjat hjälpa mig själv nu. Och det funkar bra! Jag har självförtroendet, jag tycker om mig själv, jag är en ärlig, snäll, rolig och söt person som där inte är nåt fel på. Jag har mina brister, men utan dom är ju inte jag Cornelia! Eller hur?

Om lite drygt 1 timme börjar den serien jag tipsa om i föregående inlägg. Den ska ses av mig iaf! Skriv gärna efteråt vad ni tyckte om den...
KRAM på er!

Blä. Jag minns när jag tvingade i mig sånna för 1½-2 år sen. Tog nån då och då, för att sen kunna byta ut dom mot vanlig mat. Denna gången gör jag likadant. Jag tar dom tills jag känner att det går att byta till vanlig mat. Det är lättare att börja med en näringsdryck som ett mellanmål, än en macka och ett glas mjölk. Sen är det mycket enklare att byta...!

Är ganska yr och trött just nu. Kanske dagen som satt sina spår, men nog också för att jag är matt i kroppen. Det var en intensiv arbetsdag. Mycket ansvar ligger på mig nu när många har semester. Det är samtidigt riktigt kul att känna mig behövd och att jag kan jobbet utan att behöva hjälp. Kunna svara på kunders frågor osv, det är kul.

Mamma och jag ska snart in på apoteket... sa mamma imorse iaf. Vet dock inte om det är bortglömt nu eller nåt, för jag kommer ju inte påminna direkt... "eh du, vi ska köpa näringsdrycker!". Nja. Jag borde kanske vilja, men jag gör inte det. Inte ett dugg.
Kommer ihåg att jag provade att göra glass av näringsdryckerna förut. Men det blev mest isigt... hur gör ni som fryst in era? Dom är ju så söta, så man kan ju lika bra käka det som glass ibland.

Mamma sa imorse också att hon skulle ringa till dom på kliniken och kräva ett matschema, och att de ska ta tag i saker och ting bättre. HJÄLPA mig. Inte bara prata, prata, prata. Utan verkligen GÖRA nånting.
 En fråga till! Vilka smaker tycker ni är godast när det gället Fortimel? Jag gillade jordgubb kommer jag ihåg. Vanilj smakar rinnande glass... blä. Kommer ihåg att jag gillade banan också, den som kallas Nutridrink. Vet att många avskyr den. Men ÅH gottigott. Typ skumbanan! Haha.

Nej nu kommer nog mammi snart. PUSS och tack för allt stöd!!

Visst är det hemskt att vakna upp mitt i natten av att man knappt kan andas. Det gjorde jag, fyfan vilken panik. Luften i mitt rum hade tagit slut. Var tvungen att öppna dörren och det vällde in luft och syre. Tack! Trodde för en sekund att jag skulle kvävas till döds eller något.
Jag mår väl okej hittills idag. En aningen deprimerad eftersom detta med mitt ätande har kommit i fokus igen. Jag blir så nere när jag inser vilken lång och svår väg jag har framför mig. När jag liksom kommer på att allt jag kämpat för nästan är förgäves. Nästintill ju! För mår jag bättre psykiskt? Nej. Mår min kropp bra? Nej. Har min mens kommit tillbaka? Nej. Kan jag äta ordentligt? Nej.

Mamma frågade mig igår hur det går med maten nu. NU frågar hon. Okej att inte fråga om det varje dag, men mer sällan än en gång i månaden... det är för lite. Jag tror att folk ser mig som frisk eller något. Eller att jag äter bra. Kanske gör jag det då? Ingen reagerar ju, så då kan det ju inte vara nån fara. Inte ens de på kliniken säger något! De hjälper mig inte ens. Inget matschema, inga näringsdrycker, ingen kontroll av min vikt, inga frågor om maten.

Många av er frågar om jag inte kan börja på dagvård. Jovisst, det är ju ingen omöjlighet. Men jag vill inte. Jag kan inte. Jag älskar mitt jobb, och jag vill på nått sätt inte gå dagvård... har ju varit där förut på bedömningssamtal. Har hört från min förra behandlare och de på dagvården att slarvar man, eller inte äter det man ska, så kan man bli avstängd/utslängd direkt. Jag vet liksom att jag kommer bli det. Ingen kan tvinga i mig mat. Jag måste vela det själv! Jag vill heller inte äta den maten de serverar. Nu tänker ni säkert allihopa "men alla är rädda". Men ALLT i min kropp skriker NEEEJ när dagvård kommer upp.

Kanske kan man göra så att jag fortsätter jobba, men går dit nån eftermiddag i veckan och får hjälpen? Tror ni det går? Finns det andra alternativ än dagvård/inläggning?
Jag funderar på att söka upp en dietist. Se vad hon/han säger och hur jag ska äta för att må bra på insidan.
Vet ni vad den bästa kombinationen hade varit?? Min gamla behandlare, min nya sjukgymnast och en dietist. Det hade varit det bästa!!

Saknar min gamla behandlare som in i. Vill ha henne tillbaka! Mådde så mycket bättre när jag gick där. GE MIG TILLBAKA!
Min trygghet och min hjälp är borta. Jag är ensam i detta! SÅ jävla ensam!

Ska se om jag har några antidepptabletter kvar. Borde börja igen. Se vad som händer. Kanske på eget initiativ börja med näringsdrycker? Några lätta! Inte typ nutridrink till att börja med. Något lättare! Tips?

Vill ha alla tips och all pepp i världen för att ta steget åt det friska hållet. HJÄLP!

Såhär bra åt jag när jag gick på den förra kliniken. Detta var för 1½ år sen, jag gick upp väldigt långsamt i vikt av denna maten. Vääääldigt långsamt. Fyfaaan vad bra jag åt. Regelbundet och allt! Jag måste läsa tillbaka för att fatta att det GÅR att äta mer, och fortfarande vara smal.

Här kommer två dagar från förut. (Vägde jättelite då men hade bestämt mig för att bli frisk!) Följde ett matschema lite halvt.

3/11 2006 (hade precis börjat behandlingen)
Frukost: Gröt, ½ dl havremjölk, äpplemos, macka med pålägg
Lunch: 2 skivor blodkorv, lingonsylt, morötter (minns fortfarande vilken panikattack jag fick av denna lunchen)
Mellis: 1 dl kesella, mango, aprikos, banan
Middag: 3 skivor fläskfilé, potatiskroketter, sås, grönsaker
Kväll: Blandgröt (nån sån bebisgröt, hehe), mango och banan

31/1 2007
Frukost: Dinkelgröt + 1 dl havremjölk, macka + pålägg, morotsjuice
Lunch: Fisksoppa, macka + pålägg
Mellis: Stor smoothie
Middag: Oxfilé med rösti, sås och grönsaker
Kväll: Yoghurt med allbran, banan och aprikoser

Jag hoppa nästan ALDRIG över en måltid. Fyfan vad jag var grym. Seriöst. Ge mig den styrkan igen!
Jag vet att detta också är för lite, för en som ska gå upp i vikt eller ens hålla sin vikt. Men på nåt sätt lyckades jag ändå. Jag gick ju faktiskt upp från 42 kilo till 54. Men sen efter ett tag slutade jag mäta upp och allt dedär. Så jag åt väl efter vad min kropp behövde. Nu har jag dock gått ner rätt många kilon igen... tror inte jag går ner mer av detta jag äter nu. Kanske för att det är för oregelbundet? Att min ämnesomsättning stannat av? Jag kanske går ner i vikt om jag börjar äta såhär? Eller?

Alltså, jag har gått igenom detta 200 gånger innan. Ändå frågar jag. Jag VET ju att detta är för lite! Men på nått sätt måste jag ha "bekräftelse" för det igen, och igen och igen.
Ska gå och tänka vidare nu, för mig själv. Jag kan skriva hur länge som helst...
Puss o kram

Dag ut och dag in. När ska kampen ta slut? När är jag i mål? När ska allt kämpande löna sig? (kämpar jag ens?) Kommer dagen komma då jag kan kalla mig själv frisk? Kommer jag någonsin kunna äta mat utan att känna ångest?

Frågorna bara maler i mitt huvud. Jag får inte ut dom, eftersom jag inte har svar på någon av dom... frågorna ger mig ångest. Allt ger mig ångest! Det känns aldrig som att jag gör något tillräckligt bra. Eller att jag lyckas med något. Speciellt inte när det gäller sjukdomen.

Ofta, ofta tänker jag tillbaka på då jag precis börjat slarva med maten och vara så självdestruktiv. Jag tänkte hela tiden "äh, det händer inte mig, jag kommer aldrig få anorexia eller någon annan ätstörning". Inte det?
Jag trodde verkligen att mitt beteende var friskt. Helt okej. "Banta är ju inget konstigt. Det gör väl alla?" Och ja, tyvärr spenderar många otroligt mycket tid till att banta. Men man behöver inte vara ätstörd för det. Det finns en gräns. Normalviktiga ska framförallt inte banta. Inte barn och ungdomar heller, sålänge man inte är dödligt överviktig eller mår dåligt av sitt ätande. Men egentligen löser inte en bantningskur någonting. Det gäller att ändra sin livsstil! Med mat man tycker om och mår bra av. Exakt så ska ju jag också göra! Äta mat jag tycker om, och som kroppen kan överleva av. MEN VAD ÄR DET DÅ SOM HINDRAR MIG?

Ja det är den stora frågan. Kontrollen? Rädslan för att gå upp i vikt? Känslan av att inte vara bra på någonting...?

När är det dags att släppa taget? När är det dags att bli frisk och styra mitt liv åt rätt riktning? Nu?! Ja antagligen tycker alla det... liksom "kom igen nu Cornelia, vad har du att förlora?". ALLT känns det som. Dör jag i anorexi känns det ändå inte som jag förlorat något. Förlorat mitt liv, javisst. Förlorat alla jag älskar... jo. Men ändå känns det "bättre" att dö i anorexi än att äta mig stor och känna äcklet av min kropp. Detta är så sjuka tankar att jag blir mörkrädd. För visst hör ni också hur jävla sjukt det låter? Hellre dö i anorexi? Va? "Är du dum i huvudet eller?". Ja kanske? Hjärntvättad, förvirrad och rädd är vad jag är.

Rädd för verkligheten! Rädd för friheten! Rädd för livet utanför min bubbla...

Riktigt varmt det varit idag. Men blåsigt som attan! Har inte gjort så mycket vettigt idag. Jag vet knappt vad jag gjort? Är så ångestfylld och deppig att jag har svårt att förklara med ord... hade jag tagit ut allt på utsidan hade ni märkt. Tårar och skrik, så jävla arg är jag på mig själv. Eller arg? Jag har väl lyckats nu? Eller har du inte det Cornelia? När ska du bli nöjd? När är det nog? När du äter en gurkbit om dagen och väger 25 kilo? Då är jag inte nöjd heller, för då är jag DÖD! Min sjukdom hade skrattat mig rätt upp i fejjan "din svaga jävel, klarade du inte att leva på det??!"

Många säger "vill du verkligen hamna på sjukhus och bli sondmatad?" För det första, vem vill det? Men ett hot är just bara ett tomt hot för mig. Tyvärr(?). Det räcker liksom inte. Inget skrämmer mig! Ingen kan skrämma mig frisk... men vad krävs då? Jo att jag bestämmer mig, att jag säger "nej nu får det vara nog, inte en dag till ska kastas bort på denna sjukdomen". Men orden kommer inte hur min mun!!! De nuddar inte mina tankar överhuvudtaget. VARFÖR?! Jag vill ju!! Varför är det inte tillräckligt att VILJA något?

Jag funderar på att börja med mina antidepp igen. Har varit utan dom i ett år nu tror jag. Kanske något som kan hjälpa mig att verkligen göra något åt detta...! Känns nästan som det är mitt sista hopp...

Träffade allihopa idag. Först sjukgymnasten där vi gjorde en övning. Jag fick först rita upp hur bred jag var över axlar, midja, höfter osv. Alltså med två streck på en stor rittavla. Sen mätte hon mig och vi ritade i den riktiga bredden. Det blev mindre bredd på ALLA, än vad jag ritat upp. Det var stor skillnad... speciellt förvånande var rumpan och låren.
Tycker om sjukgymnasten jättemycket! Tycker det är så inspirerande att ta hand om min kropp när hon säger t.ex "hur får alla dina organ plats där" sa hon och pekade på min uppritade midja (ur profil). Ja hur?! Tänk så mycket organ och grejer som ska få plats där...
Sen träffade jag läkaren. Stör mig fortfarande på att hon alltid ska kommentera mitt utseende. "Det syns ju inte på utsidan, men i kroppen på dig" sa hon idag. Proverna var ganska bra. Bra med järn, levervärdena som förut var jättehöga var nu lägre, osv. Men sen va det ju det med att dricka tillräckligt... och gör man inte det kan proverna vara missvisande. Jaja. Hon verkade riktigt förvånad över att det mesta såg bra ut (sånt som inte är missvisande pga vätskebrist).

Sist men inte minst träffa jag psykologen. Gillar inte att prata med henne lika mycket faktiskt. Jag har pratat om de grejerna miljontals gånger förr. Allt hon säger vet jag om eller har hört förr. Känns inte som jag får ut så mycket av det. Behöver jobba mer med kroppen och min uppfattning av mig själv. Sen på slutet av vårt samtal så fråga jag vem det är som ska hjälpa mig med maten, om jag ska få träffa nån dietist eller inte. Hon sa "tyvärr har vi ingen dietist". Varför ska jag behöva kräva hjälp med maten från dom? Hon sa liksom "ja okej, vi kan prata lite om maten nästa gång" (om 3 veckor). Liksom HJÄLP?! Jag svälter och mår svindåligt i kroppen. Och nu när jag går på en klinik för ätstörningar får jag ingen hjälp med maten!!
Vad ska jag göra? Jag kommer ju knappast få ett matschema, eller någon som hjälper mig så att jag får i mig det jag behöver. Jag fick ett papper på bilder av normala portioner. Men jag VET hur en normal portion ser ut... det är liksom inte det som är problemet. Problemet är att jag inte kan fixa detta utan hjälp! Jag vill ha hjälp!

Känner mig som en liten myra som ingen ser eller hör. Hjäääääälp mig!
Vad hade ni gjort i min sits?
Kramar

Gud det är så mycket tankar som far rundor i mitt huvud. Jag ser varje dag att jag bara blir smalare och smalare. Om jag jämför nu mer i vintras... det är faktiskt skillnad! (Mina fornarinajeans sitter skitdåligt... de enda jeansen som passar är de från Gina Tricot...) Min friska sida ser det ibland. Ibland ser jag en ännu tjockare person stå där i spegeln. Jag blir rädd. Riktigt rädd! Det känns numera som mitt liv går i ett, och att jag knappt hinner stanna upp och tänka. Förut var jag hemma mycket, ensam mycket och hann tänka. Finns negativa sidor med det också, men mest positiva. Eller? Gud jag vet inte. Det jag vet är att jag är rädd. Min kropp känns inte som min! Det känns som jag äter mycket, men när jag tänker efter ordentligt, och samtidigt ser min beniga överkropp i spegeln så förstår jag ju att jag håller på att tappa greppet igen.

Det är svårt att erkänna! Riktigt riktigt svårt. "Jag är inte sjuk". Så känns det för det mesta... 23 timmar om dygnet i alla fall.

Imorse var jag inne på vårdcentralen och tog proverna i allafall. Sköterskan var jättesnäll. Hon såg väl att det stog "Ätstörningsmottagningen MAS" på mitt provpapper. Så hon frågade om jag ville ligga ner, och om jag var yr... "hur känns det?" Jotack bra. Men sen kände jag faktiskt hur svag min vänstra arm blev. Blev också trött och lite yr efteråt. Hon tog rätt mycket blod... men men. Väntar med spänning och rädsla inför provsvaren. Jag vill veta, men samtidigt inte...!

Sitter och lyssnar på Anna Thernheim (stavning?) nu och varvar ner lite. Ska snart ner till mamma och be om en massage. Har fått så otroligt ont i ryggen på sistone. Det knakar i alla leder på mig. Någon som känner igen sig? Det knakar inte lite heller, det låter sjukt högt! Och ibland precis som att någon knäcks. Hmm. Dåliga leder? Eller bara allmänt stel?

Hoppas ni mår bra! Kram

Låg en stund igår kväll innan jag somnade och funderade på en massa saker. Jag vet att detta är en stor utmaning för mig, men jag vill så gärna införa att äta efterrätt då och då. Jag vet att det går bara jag vill... men grejen är den att jag fegar alltid ur i sista sekunden. Ångrar mig eller försöker stöta bort känslorna att jag faktiskt är sugen och vill ha något sött. Jag är egentligen en person som älskar efterrätter.
När jag var liten åt jag det med glädje och njöt av varenda bit. Minns när jag var 5-6 år och var med mina kusiner hos farmor och farfar. De har alltid ätit väldigt mycket mat, och lagade helt grymt mycket mat när vi kom dit. Först var det huvudrätt, den bestod av farmors köttbullar (som smakade som inga andra köttbullar gör... herregud så goda), potatis, gratänger, grönsaker, kött... allt möjligt. Efterrätt var för det mesta tårta... en riktigt maffig tårta. Sen blev det kakor och kaffe. Och sist ställdes godisskålen fram.
Jag saknar det... att äta med glädje. Nu äter jag med ångest och kan ibland inte ens smaka maten eftersom jag mår så dåligt av den. Och hur ändrar man ett sånt beteende? Jo man vänjer sig vid maten, smakerna och känslan!! Jag tror inte det finns något annat sätt än att utmana sig... frågan är bara hur jag ska förmå mig själv att på egen hand stoppa sötsakerna i min mun. Jag kanske ska försöka tänka tillbaka på när jag var liten? De lyckliga stunderna, och den riktiga Cornelia? Hon som älskar all mat, men som inbillat sig att hon hatar allt som har med mat att göra.

Jag kanske kan köra med varannan helg? Innerst inne vet jag ju att varannan helg inte kommer göra mig varken tjock eller mindre värd som person. Snarare friare och lyckligare. Ibland när jag ser på andra, vad dom äter. Så brukar jag tänka "varför kan inte jag äta sånt utan att vikten pekar uppåt?"... jo, för att jag är sjuk. Jag går inte upp i vikt, men i tankarna gör jag. En sak jag brukar tänka på när jag ska äta efterrätt på fest... är att ingen annan av de som sitter vid matbordet går upp 10 kg efter maten. Ingen ser tjockare ut. Ingen tycker heller att jag ser tjockare ut, mer än jag själv.

En fråga till er också. Hur ofta äter ni efterrätt eller unnar er godis osv? Ni som är/har varit sjuka i ätstörningar... hur gjorde ni för att börja äta det ni verkligen tycker om? Tvingade ni själva i er det 1 gång i veckan? Vad tänkte ni?

Jättetacksam för lite peppning! Kramar

Såja, nu har jag väl lyckats landa lite. Installerade precis in vår nya fotoskrivare, helt sjukt grym är den! Där har allt, scanner, kopiator, fotoskrivare och vanlig. Coolt med display också där man kan välja vilka foton man vill skriva ut. Bara att sätta i sitt lilla minneskort i högra hörnet!
Till saken. Jag var ju på kliniken idag. Träffade först sjukgymnasten. Tycker bättre och bättre om henne! Hon är så rar. Vi gjorde nån övning där jag skulle sitta på ett speciellt sätt. Jag skulle försöka känna min kropp, alltså känna av vad som händer i den, hur jag andas, hur det känns, var det gör ont, var jag känner mig avslappnad osv. Riktigt skönt! Sen tryckte hon ner mina axlar och jag bara slappnade av. Kände faktiskt att jag spände mig mer i vänster del av min kropp. Konstigt!! Kändes ansträngt och spänt. Sen massera hon lite också, vilket jag älskar! Så det tackar jag inte nej till.
Efter det träffade vi läkaren för första gången. Jag höll bokstavligen på att kissa på mig av skratt. Hon bröt på nått språk, hon såg lite asiatisk ut eller nåt. När hon skulle ta blodtryck på mig... alltså HAHAH! "Nu POMPAR jag". HAHA what?! Pompar!! Åh ja jag vet, min humor är så kass, men fy vad kul det lät.

Hur som helst, jag är rejält stopp i tarmarna. Trevligt va? Har fruktansvärda smärtor. Har nog inte gjort 2:an på riktigt länge. Minns inte ens sist! Förlåt för att jag berättar det... haha. Men ja, sen babbla hon lite om "800 kalorier?!?!?!? Då hade jag dött!". Jaja kul. Undra om hon försökte vara rolig eller om hon bara ville göra narr av mig? Jag fattar ju också att man inte mår bra av det, hallå? Det är ju JAG som äter så lite, inte hon. Sen sa hon typ "du har en jättesnygg kropp, men några kilon till så..." Alltså, jag kände mig grymt obekväm. Det borde hon förstått...

Hon blev helt förvånad också när jag sa att jag brukar äta gröt, macka och frukt till frukost. Det verkade precis som att hon förutsåg att jag inte skulle äta nått alls. Hon sa liksom "har du ätit något alls idag?". Tycker bara det är lite klumpigt att fråga så rakt ut. Är det inte bättre att fråga "vad har du ätit idag?".

Mitt blodtryck är ganska lågt, så det är väl därför jag är lite yr.
Nu har jag riktigt ont i ryggen. Måste röra på mig lite. Hoppas ni mår bra! PUSS!