My life sucks...
Är ordentligt nere just nu. Känner mig bara helt värdelös. Känns som jag går här och bara finns, går i en mörk tunnel som aldrig tycks ta slut. Är bara så otroligt ensam. Vill seriöst ta mitt liv. Vill inte leva mer. Orkar fan inte ha det såhär mer. Känner mig bara sviken och osynlig. OSYNLIG är ordet... fan vad jag letat efter det rätta ordet. Jag är osynlig !! Aldrig har någon sett mig. Brytt sig om mina känslor eller sett mig som en värdefull människa. Alla har sett mig som någon som bara finns, någon som kan ta hur mycket skit som helst. En människa utan känslor...
Igår var jag hos Anna. Gick bra. Hade gått upp lite igen. Bara 8 kg kvar nu.........
Längtar redan tills nästa besök. Hos henne känner jag mig värdefull, fin, rolig och förstådd. Ska få massage av henne då, någon slags avslappning och kroppsuppfattning. Snacka om att det behövs. Någon som tar hand om mig...
Känner mig fylld av tårar som bara vill ut. Rinna ner för kinderna och smaka salt i munnen. Få ut all smärta jag bär på. Tror tårarna kommer nu, orkar inte hålla tillbaka dom.
Hade jag inte fått hjälp, hade jag varit död nu. Tänk er... död. Inte finnas. Sväva runt viktlös utan beskymmer. Det är min dröm. Tänk att få slippa leva i denna värld, äntligen få vara lycklig. Slippa svek, tvång, ångest och oro. Har så många gånger velat ta mitt liv. Klippa upp armarna och låta blodet rinna tills det tar slut.
Minns att jag skrev självmordsbrev när jag var liten. Packade min väska och skulle ge mig av. Grät. Ville inte förlora mamma. Ville finnas där med henne. Min bästa vän, hon som gör allt för mig. Nu i efterhand har hon berättat att hon också velat ta självmord. Efter skilsmässan. Hon körde bilen, ville svänga av i diket... slippa lida. Slippa leva. Precis som jag. Minns att jag sa "mamma, vi tar självmord tillsammans". På skämt, men innerst inne är det en önskan. Ska jag dö ska jag dö med min familj. Dör mamma dör en del av mig.
Vill bara åka till Thailand NU och få njuta. Om jag hade fått bestämma, hade vi åkt dit, haft helt underbart. Sen på vägen hem skulle flygplanet störta. Hemsk önskan, men då kanske vi äntligen får komma till ett bättre ställe. Någonstans där vi är accepterade och omtyckta... värdefulla... lyckliga.
Igår var jag hos Anna. Gick bra. Hade gått upp lite igen. Bara 8 kg kvar nu.........
Längtar redan tills nästa besök. Hos henne känner jag mig värdefull, fin, rolig och förstådd. Ska få massage av henne då, någon slags avslappning och kroppsuppfattning. Snacka om att det behövs. Någon som tar hand om mig...
Känner mig fylld av tårar som bara vill ut. Rinna ner för kinderna och smaka salt i munnen. Få ut all smärta jag bär på. Tror tårarna kommer nu, orkar inte hålla tillbaka dom.
Hade jag inte fått hjälp, hade jag varit död nu. Tänk er... död. Inte finnas. Sväva runt viktlös utan beskymmer. Det är min dröm. Tänk att få slippa leva i denna värld, äntligen få vara lycklig. Slippa svek, tvång, ångest och oro. Har så många gånger velat ta mitt liv. Klippa upp armarna och låta blodet rinna tills det tar slut.
Minns att jag skrev självmordsbrev när jag var liten. Packade min väska och skulle ge mig av. Grät. Ville inte förlora mamma. Ville finnas där med henne. Min bästa vän, hon som gör allt för mig. Nu i efterhand har hon berättat att hon också velat ta självmord. Efter skilsmässan. Hon körde bilen, ville svänga av i diket... slippa lida. Slippa leva. Precis som jag. Minns att jag sa "mamma, vi tar självmord tillsammans". På skämt, men innerst inne är det en önskan. Ska jag dö ska jag dö med min familj. Dör mamma dör en del av mig.
Vill bara åka till Thailand NU och få njuta. Om jag hade fått bestämma, hade vi åkt dit, haft helt underbart. Sen på vägen hem skulle flygplanet störta. Hemsk önskan, men då kanske vi äntligen får komma till ett bättre ställe. Någonstans där vi är accepterade och omtyckta... värdefulla... lyckliga.
Sömnlös
Är så otroligt trött. Sov dåligt inatt. Gick inte och la mig förräns vid halv 3 eftersom min älskade vän var här och färgade mitt hår. Tänkte på något annat för en gångs skull. Vet ni hur skönt det var? Att bara glömma alla beskymmer och vara mig själv. Blir mörkrädd när jag tänker på hur länge jag haft ätstörningar. Hur länge jag mått dåligt utan att veta om det. Insåg inte då hur jag mådde. Jämförde mig bara med andra som verkade ha det värre än mig. Men en sak har jag lärt mig på sista tiden, och det är att inte jämföra sig med andra. Det kommer alltid finnas någon som är sjukare, lyckligare, snyggare, smalare eller tjockare än en själv.
Det går bra med maten. Magsmärtorna har gått över för denna gången. Känns som jag kan äta mer nu än förut. Blir inte mätt lika fort. Kunde vara mätt på en knäckemacka en hel eftermiddag innan. Sinnessjukt.
Fick faktiskt lite ont i hjärtat nu. Det brukar komma om kvällarna. Minns när jag var i Frankrike i somras, då jag trodde jag skulle dö. Åt ingenting och promenerade hela dagarna. Kommer ihåg hur jag låg om nätterna och räknade hjärtslagen. Jag var så trött... det går inte att beskriva. Jag gick som i en dimma, genom en tunnel utan ljud. Ville bara hem... hem till mamma och berätta, få ur mig all sorg, all smärta, all rädsla... minns hur rädd jag var. Satt och skakade. Sa till mamma "jag måste berätta nåt nu, jätteviktigt". Kunde inte få ur mig orden. Det gick inte! Sa bara "fattar du verkligen inte?". Och jo, det gjorde hon. Efter att jag kommit hem från resan blev hon livrädd. Såg hur jag tynade bort.
Det var en sån härlig känsla. Att äntligen få dela min smärta med någon. Att ha någon att prata med! Att slippa ljuga. Vilken frihet, "varför gjorde jag inte dehär tidigare?". En fråga jag ställer mig själv varje dag...
Rädslan att komma ur anorexin och dess falska trygghet är ofta större än rädslan för döden. För vet ni? Dit kommer ni om ni fortsätter. För var dag som går gräver ni er längre ner i ätstörningen. Och det tar längre tid att komma upp igen. Om man ens gör det. Ätstörningar är en dödlig sjukdom. Det är inget att leka med! Tror ni det finns en enda människa med ätstörningar som är LYCKLIG? Det var mitt mål, bli smal och lycklig. Och se vart jag hamnade. Blev varken lycklig eller fin...
<3
Det går bra med maten. Magsmärtorna har gått över för denna gången. Känns som jag kan äta mer nu än förut. Blir inte mätt lika fort. Kunde vara mätt på en knäckemacka en hel eftermiddag innan. Sinnessjukt.
Fick faktiskt lite ont i hjärtat nu. Det brukar komma om kvällarna. Minns när jag var i Frankrike i somras, då jag trodde jag skulle dö. Åt ingenting och promenerade hela dagarna. Kommer ihåg hur jag låg om nätterna och räknade hjärtslagen. Jag var så trött... det går inte att beskriva. Jag gick som i en dimma, genom en tunnel utan ljud. Ville bara hem... hem till mamma och berätta, få ur mig all sorg, all smärta, all rädsla... minns hur rädd jag var. Satt och skakade. Sa till mamma "jag måste berätta nåt nu, jätteviktigt". Kunde inte få ur mig orden. Det gick inte! Sa bara "fattar du verkligen inte?". Och jo, det gjorde hon. Efter att jag kommit hem från resan blev hon livrädd. Såg hur jag tynade bort.
Det var en sån härlig känsla. Att äntligen få dela min smärta med någon. Att ha någon att prata med! Att slippa ljuga. Vilken frihet, "varför gjorde jag inte dehär tidigare?". En fråga jag ställer mig själv varje dag...
Rädslan att komma ur anorexin och dess falska trygghet är ofta större än rädslan för döden. För vet ni? Dit kommer ni om ni fortsätter. För var dag som går gräver ni er längre ner i ätstörningen. Och det tar längre tid att komma upp igen. Om man ens gör det. Ätstörningar är en dödlig sjukdom. Det är inget att leka med! Tror ni det finns en enda människa med ätstörningar som är LYCKLIG? Det var mitt mål, bli smal och lycklig. Och se vart jag hamnade. Blev varken lycklig eller fin...
<3
Värdelöst
Har haft rätt mycket ångest idag. Ena dagen är det hur lätt som helst att äta, andra vill jag inte alls. Känns som något saknas. Svälten saknas. Det måste ersättas med något annat. Vad?
Orkar inte med lögner och svek. Litar inte på någon...
Igår var jag på äs klinken som vanligt. Hade gått upp i vikt! Kändes bra. Har gått upp det kilot jag gick ner under en svältperiod under julen. Känns skönt, men samtidigt skrämmande. Blir jag den fula, tjocka tjejen nu? Men egentligen kan man inte bli mer värdelös än vad jag redan är.
Pratade med min psykolog igår. Hon är så jävla bra. Pratade om vad min pappa gjort mot vår familj. Äntligen någon som förstår mig! Många säger "men han är din pappa, skyll inte på honom". En sak min psykolog sa efter att jag berättat om honom var "vissa personer kan inte älska". Och det är så jävla rätt. Hon sa även att det inte är konstigt att jag mår dåligt pga det jag varit med om. TACK! Äntligen någon som säger så. Äntligen slipper jag få dåligt samvete över att jag hatar min pappa. Han finns inte för mig.
Jag tror han är en stor orsak till att jag inte litar på folk. Speciellt inte killar. Känns som jag alltid måste vara perfekt inför alla. Visa hur stark jag är och att jag duger. Men det är slut med det nu. Jag är jag och tänker inte spela duglig. Fuck you om du inte kan ta mig för den jag är, då är du inte värd min tid.
Sitter ännu en Fredag ensam hemma. Ingen som ringer, ingen att ringa. Ska ta 4 tabletter av "valerina natt" och sova natten lång. Drömma om ett bättre liv. För att sedan vakna upp på samma kudde, i samma säng och i samma hus, och tänka "ännu en dag av ångest och massvis med mat". Allt känns lite hopplöst just nu. Jag orkar inte vara olycklig längre. Orkar inte skrika åt folk hur dåligt jag mår. Orkar inte förklara. Ser ni inte smärtan i mina ögon?
Känns som alla förväntar sig att jag ska bli frisk. Men tänk om jag inte blir det? Kommer ni ångra något då? Om ni en dag får beskedet att jag tagit självmord eller dött av svält. Ångrar ni då att ni aldrig talade om för mig hur värdefull jag var? Eller att ni vill ha tillbaka mig som jag var förut. Ibland vill jag bara sticka kniven i magen, se er falla ihop i sorg. Känna den ångesten och smärtan jag känt. Gråta er till sömn vareviga natt utan någon som bryr sig... jag är inte hur stark som helst. Jag lever kanske bara idag, eller bara imorgon...
Orkar inte med lögner och svek. Litar inte på någon...
Igår var jag på äs klinken som vanligt. Hade gått upp i vikt! Kändes bra. Har gått upp det kilot jag gick ner under en svältperiod under julen. Känns skönt, men samtidigt skrämmande. Blir jag den fula, tjocka tjejen nu? Men egentligen kan man inte bli mer värdelös än vad jag redan är.
Pratade med min psykolog igår. Hon är så jävla bra. Pratade om vad min pappa gjort mot vår familj. Äntligen någon som förstår mig! Många säger "men han är din pappa, skyll inte på honom". En sak min psykolog sa efter att jag berättat om honom var "vissa personer kan inte älska". Och det är så jävla rätt. Hon sa även att det inte är konstigt att jag mår dåligt pga det jag varit med om. TACK! Äntligen någon som säger så. Äntligen slipper jag få dåligt samvete över att jag hatar min pappa. Han finns inte för mig.
Jag tror han är en stor orsak till att jag inte litar på folk. Speciellt inte killar. Känns som jag alltid måste vara perfekt inför alla. Visa hur stark jag är och att jag duger. Men det är slut med det nu. Jag är jag och tänker inte spela duglig. Fuck you om du inte kan ta mig för den jag är, då är du inte värd min tid.
Sitter ännu en Fredag ensam hemma. Ingen som ringer, ingen att ringa. Ska ta 4 tabletter av "valerina natt" och sova natten lång. Drömma om ett bättre liv. För att sedan vakna upp på samma kudde, i samma säng och i samma hus, och tänka "ännu en dag av ångest och massvis med mat". Allt känns lite hopplöst just nu. Jag orkar inte vara olycklig längre. Orkar inte skrika åt folk hur dåligt jag mår. Orkar inte förklara. Ser ni inte smärtan i mina ögon?
Känns som alla förväntar sig att jag ska bli frisk. Men tänk om jag inte blir det? Kommer ni ångra något då? Om ni en dag får beskedet att jag tagit självmord eller dött av svält. Ångrar ni då att ni aldrig talade om för mig hur värdefull jag var? Eller att ni vill ha tillbaka mig som jag var förut. Ibland vill jag bara sticka kniven i magen, se er falla ihop i sorg. Känna den ångesten och smärtan jag känt. Gråta er till sömn vareviga natt utan någon som bryr sig... jag är inte hur stark som helst. Jag lever kanske bara idag, eller bara imorgon...
Äter, äter och äter...
Har inte orkat skriva på några dagar nu. Har ändå inte hänt speciellt mycket. I måndags var jag hos läkaren eftersom jag inte kunnat sova ordentligt på månader, och att jag jämt måste gå på toaletten. Urinvägsinfektion var det iallafall inte. Undra varför jag då går upp ca 3 gånger per natt och är kissnödig as hell. Kan min kropp aldrig fungera som vanligt igen?
Häromdagen kom det blod när jag var på toa... blev sjukt rädd. Mens kan det väl inte vara? Den har jag inte haft på år ju. Har haft så otroligt ont i magen och varit svullen de senaste dagarna. Vad är det för nått? Skulle inte förvåna mig om det blöder i tarmarna på mig också. Jävla kropp.
Med maten har det gått bra. Känns som jag äter kilovis med mat varenda dag. Ändå kommer jag upp i knappt 1600 kalorier om dagen. Ska egentligen äta 2000, hur fan gör man? Är så trött på denna skiten att jag snart går och köper mig en stor godispåse och äter allt själv. Gör vad som helst för att bli frisk och få en normalt fungerande kropp. En snygg kropp som det finns något att ta på. Känner mig bara som en benig liten unge. Jag är för tusan 18 år! Då ska man inte se ut såhär. Jag väger 5 kg mer nu än vad jag gjorde när jag gick i 7:an. Pinsamt eller vad? Jag är till och med längre nu...
Det bubblar inom mig. Så mycket vill jag bli frisk. Kunna vara med mina vänner och ha roligt. Sluta oroa mig över mitt utseende. Ha en pojkvän som tycker om mig för den jag är, mitt inre, inte mitt utseende. Ingen tycker om mig, bara mitt utseende. Är så trött på killar som blir "kära" bara av att snacka med mig på msn, få några bilder och sen skickar de sms 100 gånger om dagen.
Mamma är också sjuk. Har spänningshuvudvärk och mår jättedåligt. Vi har sett på massa filmer ihop de senaste dagarna. Älskar att sitta inne när det snöar ute.
Igår när jag såg på en film själv, kom mamma och frågade om jag eller min lillebror ville ha glass. Jag ville bara skrika "jaaa", men det går inte. Varför måste jag alltid tacka nej? Förtjänar jag inte att njuta? Mina demoner förbjuder mig. Säger "du är en misslyckad, ful, värdelös, fet, äcklig människa, äter du glassen blir det din död, du kommer svälla upp och alla kommer sluta älska dig". Har man gått med de tankarna i över 3 år, tror man på dom tillslut. Jag har trott och litat på de rösterna. Den har varit min vän, som talat om för mig hur jag ska leva, att jag inte förtjänar att njuta, att jag blir stark av att svälta och kunna kontrollera min kropp. Hur blir man av med dom? Kanske någon kan försöka få mig att inse att det inte är sant, att jag faktiskt är en människa som förtjänar att må bra som alla andra? Jag vet fortfarande inte. Jag vet bara att jag vill slippa demonerna och själv ta över och styra mitt liv och mina beslut. Hur svårt ska det vara...?
Häromdagen kom det blod när jag var på toa... blev sjukt rädd. Mens kan det väl inte vara? Den har jag inte haft på år ju. Har haft så otroligt ont i magen och varit svullen de senaste dagarna. Vad är det för nått? Skulle inte förvåna mig om det blöder i tarmarna på mig också. Jävla kropp.
Med maten har det gått bra. Känns som jag äter kilovis med mat varenda dag. Ändå kommer jag upp i knappt 1600 kalorier om dagen. Ska egentligen äta 2000, hur fan gör man? Är så trött på denna skiten att jag snart går och köper mig en stor godispåse och äter allt själv. Gör vad som helst för att bli frisk och få en normalt fungerande kropp. En snygg kropp som det finns något att ta på. Känner mig bara som en benig liten unge. Jag är för tusan 18 år! Då ska man inte se ut såhär. Jag väger 5 kg mer nu än vad jag gjorde när jag gick i 7:an. Pinsamt eller vad? Jag är till och med längre nu...
Det bubblar inom mig. Så mycket vill jag bli frisk. Kunna vara med mina vänner och ha roligt. Sluta oroa mig över mitt utseende. Ha en pojkvän som tycker om mig för den jag är, mitt inre, inte mitt utseende. Ingen tycker om mig, bara mitt utseende. Är så trött på killar som blir "kära" bara av att snacka med mig på msn, få några bilder och sen skickar de sms 100 gånger om dagen.
Mamma är också sjuk. Har spänningshuvudvärk och mår jättedåligt. Vi har sett på massa filmer ihop de senaste dagarna. Älskar att sitta inne när det snöar ute.
Igår när jag såg på en film själv, kom mamma och frågade om jag eller min lillebror ville ha glass. Jag ville bara skrika "jaaa", men det går inte. Varför måste jag alltid tacka nej? Förtjänar jag inte att njuta? Mina demoner förbjuder mig. Säger "du är en misslyckad, ful, värdelös, fet, äcklig människa, äter du glassen blir det din död, du kommer svälla upp och alla kommer sluta älska dig". Har man gått med de tankarna i över 3 år, tror man på dom tillslut. Jag har trott och litat på de rösterna. Den har varit min vän, som talat om för mig hur jag ska leva, att jag inte förtjänar att njuta, att jag blir stark av att svälta och kunna kontrollera min kropp. Hur blir man av med dom? Kanske någon kan försöka få mig att inse att det inte är sant, att jag faktiskt är en människa som förtjänar att må bra som alla andra? Jag vet fortfarande inte. Jag vet bara att jag vill slippa demonerna och själv ta över och styra mitt liv och mina beslut. Hur svårt ska det vara...?
Sömntabletter
Har äntligen handlat sömntabletterna. Hoppas verkligen dom hjälper, jag vill så gärna kunna sova en hel natt utan att vakna. Gud så underbart!
Känns som jag börjar gå upp i vikt. Det känns bra. Okej, nu är det en känsla, och mina känslor är inte att lita på. Men jag är ändå glad för att det känns som jag gått upp. Att jag är ett steg närmre friheten. Ett steg närmre mig själv! Längtar tills jag kan köpa nya jeans, så jag kan visa upp my new ass. Mitt ass kommer rocka när jag växt lite. Kan ju alltid hoppas på lite större boobs när jag ändå håller på.
Tänker piersa naveln så fort jag gått upp några kilon. Hoppas det blir innan sommaren. Det ska bli innan sommaren! Det är jag säker på. Får inte fega ur eller äta för dåligt för att kunna ta den.
Ska äta hamburgare ikväll. Fullkornsbröd med nötfärs. Mums! <3 Lördagsmys! För ½ år sen kunde jag inte njuta av en hamburgare, knappt en sallad eller ett knäckebröd. Men nu! Känns så befriande , men det är klart inte över än. Plötsligt dyker den förbannade ångesten upp och allt rasar ihop. Igår hade jag ingen ångest alls på hela dagen. VET NI HUR SKÖNT DET ÄR??! Om jag vetat att det gick att bli av med hade jag gjort något för längesen.
Jag vill ha sommar, sol och fest! Kanske ska till någon festival i sommar? Hade varit så himla kul. Tälta och festa hela nätterna + dagarna såklart. Fira att jag kommit ur ätstörningarna, att jag klarat 4 år med dom. Att jag överlevt 4 år med anorexi. Det är inte många... att jag ens orkat hålla på såhär. Fattar inte! Någon som kan förklara??
Btw. Det blev bikini nr 1. Snyggast, sötast och billigast. <3
Känns som jag börjar gå upp i vikt. Det känns bra. Okej, nu är det en känsla, och mina känslor är inte att lita på. Men jag är ändå glad för att det känns som jag gått upp. Att jag är ett steg närmre friheten. Ett steg närmre mig själv! Längtar tills jag kan köpa nya jeans, så jag kan visa upp my new ass. Mitt ass kommer rocka när jag växt lite. Kan ju alltid hoppas på lite större boobs när jag ändå håller på.
Tänker piersa naveln så fort jag gått upp några kilon. Hoppas det blir innan sommaren. Det ska bli innan sommaren! Det är jag säker på. Får inte fega ur eller äta för dåligt för att kunna ta den.
Ska äta hamburgare ikväll. Fullkornsbröd med nötfärs. Mums! <3 Lördagsmys! För ½ år sen kunde jag inte njuta av en hamburgare, knappt en sallad eller ett knäckebröd. Men nu! Känns så befriande , men det är klart inte över än. Plötsligt dyker den förbannade ångesten upp och allt rasar ihop. Igår hade jag ingen ångest alls på hela dagen. VET NI HUR SKÖNT DET ÄR??! Om jag vetat att det gick att bli av med hade jag gjort något för längesen.
Jag vill ha sommar, sol och fest! Kanske ska till någon festival i sommar? Hade varit så himla kul. Tälta och festa hela nätterna + dagarna såklart. Fira att jag kommit ur ätstörningarna, att jag klarat 4 år med dom. Att jag överlevt 4 år med anorexi. Det är inte många... att jag ens orkat hålla på såhär. Fattar inte! Någon som kan förklara??
Btw. Det blev bikini nr 1. Snyggast, sötast och billigast. <3
.....
Glömde dessa söta brallor. <3
Shopping
Ska skriva om något annat idag. Orkar inte hålla på med tankarna och allt tråkigt idag. Så nu har jag bestämt mig för att beställa kläder från victoriassecret.com. Har hittat jättemycket fint jag kan tänka mig, men behöver hjälp med vad jag ska välja. Säg vad ni tycker, och gärna vad som hade passat MIG.
Här är bikinisarna jag väljer mellan. Den randiga är samma fast från olika håll.
Detta är ett par trosor jag valt i färgerna svart och rosa. Vad tycks? Onödigt eller inte?
Två strandklänningar. Ska jag satsa på båda eller en av dem? Isåfall, vilken?
Ett linne. Dock bakifrån... men sött, eller?
Någon skimmer puff som kanske är passande till sommaren ute i solen? *Vill ha*
Please help me. Vill ha allt detta, men kan ju självklart inte köpa så många bikinis (eller?). :D
Här är bikinisarna jag väljer mellan. Den randiga är samma fast från olika håll.
Detta är ett par trosor jag valt i färgerna svart och rosa. Vad tycks? Onödigt eller inte?
Två strandklänningar. Ska jag satsa på båda eller en av dem? Isåfall, vilken?
Ett linne. Dock bakifrån... men sött, eller?
Någon skimmer puff som kanske är passande till sommaren ute i solen? *Vill ha*
Please help me. Vill ha allt detta, men kan ju självklart inte köpa så många bikinis (eller?). :D
Tillbaka igen
Känns så bra nu. Har varit hos Anna och pratat av mig. Hon blev orolig över vad som hände igår... men jag försökte säga att det inte var någon fara.Jag vägde mig, hade gått upp 4 hg. Vet inte om det är vätska eller fett, men nästa gång får vi se vad vågen visar...
Började med smör på mackorna imorse. Det gick jättebra, fick inte ångest alls. Kändes helt naturligt! För övrig har jag ätit dåligt idag tyvärr. Men imorgon är en ny dag, ska kämpa för mitt liv.
Har inte känt mig såhär glad på länge. Min älskade vän skrev till mig på msn och vi redde ut en del saker. Kändes så skönt att veta att du fortfarande finns där för mig. Att du inte lämnat mig som jag ofta legat och tänkt på om nätterna. Du är guld värd och du gör mitt liv ljusare <3
Vännerna betyder allt, det är ni som får mig att orka leva. Utan er och min familj hade jag tynat bort för länge sen. Ni som bryr er, ni som skriver stöttande ord... ni anar inte hur glad jag blir varje gång.
Har insett att jag måste ha saker att längta efter för att fortsätta kämpa. Vet jag att livet kommer bli bättre på andra sidan, kommer jag också ta mig dit en dag. Då vet jag att jag kommer klara det.
Sitter här med massvis med kläder, fryser och har huvudvärk. Har fortfarande inte kunnat sova ordentligt på natten. Ska köpa tabletter så jag sover bättre. Tänk att sova en hel natt!!
Började med smör på mackorna imorse. Det gick jättebra, fick inte ångest alls. Kändes helt naturligt! För övrig har jag ätit dåligt idag tyvärr. Men imorgon är en ny dag, ska kämpa för mitt liv.
Har inte känt mig såhär glad på länge. Min älskade vän skrev till mig på msn och vi redde ut en del saker. Kändes så skönt att veta att du fortfarande finns där för mig. Att du inte lämnat mig som jag ofta legat och tänkt på om nätterna. Du är guld värd och du gör mitt liv ljusare <3
Vännerna betyder allt, det är ni som får mig att orka leva. Utan er och min familj hade jag tynat bort för länge sen. Ni som bryr er, ni som skriver stöttande ord... ni anar inte hur glad jag blir varje gång.
Har insett att jag måste ha saker att längta efter för att fortsätta kämpa. Vet jag att livet kommer bli bättre på andra sidan, kommer jag också ta mig dit en dag. Då vet jag att jag kommer klara det.
Sitter här med massvis med kläder, fryser och har huvudvärk. Har fortfarande inte kunnat sova ordentligt på natten. Ska köpa tabletter så jag sover bättre. Tänk att sova en hel natt!!
Dagen då allt föll
Allt gick som vanligt bra, enda fram till mellanmålet. Drack min förbannade näringsdryck. Kände hur den gick ut i kroppen och blev till fett. Fick panik, började darra, skrika och gråta. Jävla psyko jag är. Satt och pratade med mamma, jag sa att jag mycket hellre äter vanlig mat än dom äckliga näringsdryckerna. Hon tyckte det lät bra men då måste jag öka middagen + äta smör på mackorna. Det gör jag så himla mycket hellre. Har en sån äcklig känsla kvar i kroppen efter ångesten. Mår illa. Vet inte hur det blir med middagen, äter nog lite. Sen kvällsmål blir det nått lätt. Får inte hoppa över något mål, då är jag ännu mer misslyckad än jag redan är. Har aldrig förut kännt sånhär panik växa i kroppen... aldrig aldrig mer.
Vill bara vara normal. Äta normal mat. Så ska det bli.
Börjar svettas och må sämre nu. Borde gå och vila en stund. Återkommer imorgon när jag varit hos behandlaren och fått nytt matschema och vägt mig...............
Vill bara vara normal. Äta normal mat. Så ska det bli.
Börjar svettas och må sämre nu. Borde gå och vila en stund. Återkommer imorgon när jag varit hos behandlaren och fått nytt matschema och vägt mig...............
Smärta
Allt gör så ont. Kroppen värken, magen, huvudet, själen. Satt och pratade länge med mamma ikväll. Hon berättade allt om hur skilsmässan gick till, hur min pappa utnyttjat och sårat henne så otroligt. Alla sår han gett oss, all smärta han fått oss att leva med. De orden som fastnade var "utan honom hade vi inte haft dessa problem". Och hon har så rätt. Han har fått mig, mina syskon och min mamma att bli så osäkra på oss själva. Jag var rädd för min pappa som liten. Litade inte på honom. Kunde inte prata med honom...
Minns att jag sa till mamma innan de skildes, ungefär 11 år var jag. "Mamma, jag har aldrig fått höra av pappa att han älskar mig". De orden har aldrig kommit ur hans mun. Han valde, och han får leva med sina beslut och sina misstag. Jag hatar dig innerligt, allt du gjort mot oss. Jag har till och med vett nog att förstå att hans sett att behandla mig på, har gett mig dessa ätstörningar. Därför ska jag besegra den, få tillbaka mitt liv, det liv han en gång förstörde. Det gick i kras...
Drack min näringsdryck idag. Drack, drack, drack... kände hur kalorierna blev till fett. Till något misslyckande. "Äckliga unge, hur kunde du? Feta misslyckade fula slyna". Orden kom, orden gick. La mig hos hunden och läste. Läste tills ögonen inte orkade vara vakna mer. Somnade och vaknade av att mamma kom hem. Ångesten var som bortblåst. Gick och bytte om. Inbillade mig att fettet dallrade mer än vanligt. Sa högt till mig själv, "fuck you, dra, skit ner dig ditt fula monster, låt mig vara". Ana blev förvånad, varfan fick hon den kraften ifrån? Jo det ska jag säga dig. För varje gång jag tänker på allt skit du gjort mitt liv till, så hatar jag dig. Jag hatar dig lika mycket som min pappa. Kan man ens kalla en sån person pappa? Är inte en pappa någon man ser upp till? Någon som älskar en och finns vid ens sida?
Satt och mätte armarna med fingrarna innan. Smala... känns bara, hårt. Ben. Skelett. Jag har så smala armar att de inte kan ta blodtryck på mig. Den passar inte min arm... det hade min behandlare aldrig varit med om. Jag, smala armar?
Jag önskar jag fick se mig själv ur någon annans ögon. Bara för en dag, bara för att se hur jag verkligen ser ut...
Minns att jag sa till mamma innan de skildes, ungefär 11 år var jag. "Mamma, jag har aldrig fått höra av pappa att han älskar mig". De orden har aldrig kommit ur hans mun. Han valde, och han får leva med sina beslut och sina misstag. Jag hatar dig innerligt, allt du gjort mot oss. Jag har till och med vett nog att förstå att hans sett att behandla mig på, har gett mig dessa ätstörningar. Därför ska jag besegra den, få tillbaka mitt liv, det liv han en gång förstörde. Det gick i kras...
Drack min näringsdryck idag. Drack, drack, drack... kände hur kalorierna blev till fett. Till något misslyckande. "Äckliga unge, hur kunde du? Feta misslyckade fula slyna". Orden kom, orden gick. La mig hos hunden och läste. Läste tills ögonen inte orkade vara vakna mer. Somnade och vaknade av att mamma kom hem. Ångesten var som bortblåst. Gick och bytte om. Inbillade mig att fettet dallrade mer än vanligt. Sa högt till mig själv, "fuck you, dra, skit ner dig ditt fula monster, låt mig vara". Ana blev förvånad, varfan fick hon den kraften ifrån? Jo det ska jag säga dig. För varje gång jag tänker på allt skit du gjort mitt liv till, så hatar jag dig. Jag hatar dig lika mycket som min pappa. Kan man ens kalla en sån person pappa? Är inte en pappa någon man ser upp till? Någon som älskar en och finns vid ens sida?
Satt och mätte armarna med fingrarna innan. Smala... känns bara, hårt. Ben. Skelett. Jag har så smala armar att de inte kan ta blodtryck på mig. Den passar inte min arm... det hade min behandlare aldrig varit med om. Jag, smala armar?
Jag önskar jag fick se mig själv ur någon annans ögon. Bara för en dag, bara för att se hur jag verkligen ser ut...
Sömnbrist
Storm idag. Kan aldrig sova längre. Gick upp 2 gånger inatt och gick på toa. Stod och tittade ut genom fönstret ett tag. Helt klarvaken. Kan jag inte ens få sova? Enda tiden på dagen tankarna inte går åt mat, ångest och kalorier. Istället vaknar jag, tänker "vad ska jag äta till frukost?" Kommer jag aldrig bli fri från dessa tankar? Kommer jag aldrig mer få sova en hel natt, utan att bli tvungen att gå på toa? Att slippa ligga och tänka på min kropp. Känna den...
Imorgon börjar jag med näringdrycker. Ska tvinga i mig varenda droppe. Om jag så ska dö av ångest, så ska det sista vara att jag stod emot ångesten. Det är styrka! Då kan jag vila i frid.
Mamma ska beställa till spa:et nu. Det blir av i Maj tror vi. Då ska jag ha gått upp 4-5 kg. Annars blir det inställt. Halva Januari har gått... inte mycket tid kvar. Börjar jag inte nu får jag dricka olja innan. Jag SKA gått upp de kilona tills dess. Hur ska jag annars kunna visa mig på stranden? Folk kan ju räkna revben på mig.
I sommar ska jag leva. Äta mjukglass. Gå kvällspromenader. Sola hela dagarna. Äta frukost på terassen. Gå runt i tunna kläder, känna mig nöjd med min kropp. Äta det jag känner för. Inte oroa mig över kalorier. Sluta räkna kalorier. Sluta skriva upp allt jag stoppar i mig. Sluta planera, sluta ha ångest. Inga mer näringsdrycker eller besök på äs kliniken. Jag ska vara en 18 åring med ett liv. Vänner, fest och pojkar. Är det så det ska vara? Jag vet inte hur det känns... tänk att ha en nära vän, man kan dela allt med. Någon som förstår, någon som vill vara med mig. Någon som älskar mig...
Kampen har börjat på allvar. Hjälp...
Imorgon börjar jag med näringdrycker. Ska tvinga i mig varenda droppe. Om jag så ska dö av ångest, så ska det sista vara att jag stod emot ångesten. Det är styrka! Då kan jag vila i frid.
Mamma ska beställa till spa:et nu. Det blir av i Maj tror vi. Då ska jag ha gått upp 4-5 kg. Annars blir det inställt. Halva Januari har gått... inte mycket tid kvar. Börjar jag inte nu får jag dricka olja innan. Jag SKA gått upp de kilona tills dess. Hur ska jag annars kunna visa mig på stranden? Folk kan ju räkna revben på mig.
I sommar ska jag leva. Äta mjukglass. Gå kvällspromenader. Sola hela dagarna. Äta frukost på terassen. Gå runt i tunna kläder, känna mig nöjd med min kropp. Äta det jag känner för. Inte oroa mig över kalorier. Sluta räkna kalorier. Sluta skriva upp allt jag stoppar i mig. Sluta planera, sluta ha ångest. Inga mer näringsdrycker eller besök på äs kliniken. Jag ska vara en 18 åring med ett liv. Vänner, fest och pojkar. Är det så det ska vara? Jag vet inte hur det känns... tänk att ha en nära vän, man kan dela allt med. Någon som förstår, någon som vill vara med mig. Någon som älskar mig...
Kampen har börjat på allvar. Hjälp...
Kampen fortsätter
Igår var jag på äs kliniken. Pratade som vanligt om mat och planering. Frukosten och lunchen funkar bra nu, förutom ångesten som inte vill lämna mig. Jag orkar inte en sekund längre med denna ångest, att hata mig själv och min kropp så mycket. Jag vill bara se mitt riktiga jag, det som andra ser.
Sen var det vägning. Var helt säker (som alltid) att jag gått upp. Stod kvar på samma patetiska vikt. Jävla våg, det måste vara fel på den. I mina tankar är jag så jäkla mycket fetare, tyngre och inte alls så lätt som vågen visar. Ljög inte om vikten, bara onödigt.
Fick reda på att om jag gått öppenvård hade jag fått äta 2 mackor till frukost, med smör + allt annat skit jag tvingas äta. Är glad för att jag slipper. Blir redan ont-i-magen-mätt av min egen frukost. Men den var iaf godkänd.
På måndag börjar jag med näringsdryckerna. Jag är livrädd. Nästa vecka kommer jag ha gått upp.
Var hos psykologen också. Hon är riktigt bra. Fick ur mig så mycket jag ville säga, hon vet precis hur jag känner. Hon trampar på mina ömmaste punkter. Drar fram all smärta. Jag är rädd för allt. Livet, maten, min kropp, mina tankar, döden, vännerna... vilka vänner? De som övergav dig? De som slutade ringa när du mådde dåligt? Är det att vara vän? För mig är det väl. Har aldrig haft någon annan. Ingen som tyckt om mig som jag är. Ingen som reagerat på 20 kilos viktnedgång. Gör man inte det? De kanske bara blev glada för att jag såg bättre ut? Smal = respekt?
Har precis pinat igenom lunchen. Fullkornspasta, köttfärssås... ligger som en sten i magen. Vrider sig, växer, vill ut. Upp genom strupen, bort från mina läppar. Men jag tvingas, av mig själv. Mitt friska jag får mig att fortsätta.
Igår när jag satt hos min behandlare, fick jag plötsligt ett jättesug att bara släppa alla tankar. All ångest. Köpa mig en godispåse, njuta och vara mig själv. Men hur hade jag mått efter en godispåse? Panik, svält, eller spy? Har aldrig spytt, inte med meningen iaf.
Orkar inte ha det såhär mer. Rädda mig någon.................
När fick jag en kram senast?
Sen var det vägning. Var helt säker (som alltid) att jag gått upp. Stod kvar på samma patetiska vikt. Jävla våg, det måste vara fel på den. I mina tankar är jag så jäkla mycket fetare, tyngre och inte alls så lätt som vågen visar. Ljög inte om vikten, bara onödigt.
Fick reda på att om jag gått öppenvård hade jag fått äta 2 mackor till frukost, med smör + allt annat skit jag tvingas äta. Är glad för att jag slipper. Blir redan ont-i-magen-mätt av min egen frukost. Men den var iaf godkänd.
På måndag börjar jag med näringsdryckerna. Jag är livrädd. Nästa vecka kommer jag ha gått upp.
Var hos psykologen också. Hon är riktigt bra. Fick ur mig så mycket jag ville säga, hon vet precis hur jag känner. Hon trampar på mina ömmaste punkter. Drar fram all smärta. Jag är rädd för allt. Livet, maten, min kropp, mina tankar, döden, vännerna... vilka vänner? De som övergav dig? De som slutade ringa när du mådde dåligt? Är det att vara vän? För mig är det väl. Har aldrig haft någon annan. Ingen som tyckt om mig som jag är. Ingen som reagerat på 20 kilos viktnedgång. Gör man inte det? De kanske bara blev glada för att jag såg bättre ut? Smal = respekt?
Har precis pinat igenom lunchen. Fullkornspasta, köttfärssås... ligger som en sten i magen. Vrider sig, växer, vill ut. Upp genom strupen, bort från mina läppar. Men jag tvingas, av mig själv. Mitt friska jag får mig att fortsätta.
Igår när jag satt hos min behandlare, fick jag plötsligt ett jättesug att bara släppa alla tankar. All ångest. Köpa mig en godispåse, njuta och vara mig själv. Men hur hade jag mått efter en godispåse? Panik, svält, eller spy? Har aldrig spytt, inte med meningen iaf.
Orkar inte ha det såhär mer. Rädda mig någon.................
När fick jag en kram senast?
Växer i tankarna
I feel so damn big. Det är inte klokt vad sjuka tankar man kan ha. Känns som jag sprängs av ångest, men jag står emot. Jag kämpar. För jag vet att någon gång kommer jag hamna på andra sidan. På en vacker äng, med blommor, glada människor, inga problem, inga tvångstankar, inga sjuka ideal och ledsna människor. Varför är inte världen så? Varför kan inte alla få vara lyckliga, ha gott om pengar, leva i lyx och massvis med kärlek. Inga krav som ställs, inga som helst tvång...
Stundvis blir jag mig själv. Känner hur energin i kroppen bara vill ut. Jag kan skratta, skämta, prata och känna mig värdefull. Hoppas innerligt att de stunderna blir oftare och längre. Då jag inte bryr mig om hur jag ser ut, hur många kalorier jag ätit och ångesten som gnager i huvudet.
Var och handlade med mamma idag. Såg några tjejer i min ålder. Jättesöta, ganska kurviga och fin hy. Stod och plockade godis, skrattade och levde. När är det min tur att få leva? Att få känna mig betydelsefull och bra som jag är? Jag kommer alltid ha komplex för min kropp. Min kropp är min värsta fiende. Men varför inte försöka bli vän med den? Ta hand om den och ge det den vill ha, för att den ska fungera så bra som möjligt. Blir jag mer nöjd om jag skadar mig? Svälter mig och sitter i ett hörn och gråter. Är det lycka att inte äta? Är det ett misslyckande att äta och bli mätt som vilken människa som helst? Varför ska inte jag få unna mig det, och vara lycklig? Jag orkar inte vara kvar i detta helvetet längre. Önskar att det fanns en medicin som fick mig att glömma allt vad kalorier är.
Imorgon är en ny dag. Nya måltider, nya möjligheter att komma ett steg närmare det fria. Ger jag upp är jag dödsdömd. Hade jag varit svag hade jag redan varit försvunnen... svävat iväg, lätt som en fjäder. Tänk om detta är mitt enda liv? Nej, viktlös lär jag inte bli förräns mitt liv tas ifrån mig, och vad har jag då för nytta av allt svältande?
<3
Stundvis blir jag mig själv. Känner hur energin i kroppen bara vill ut. Jag kan skratta, skämta, prata och känna mig värdefull. Hoppas innerligt att de stunderna blir oftare och längre. Då jag inte bryr mig om hur jag ser ut, hur många kalorier jag ätit och ångesten som gnager i huvudet.
Var och handlade med mamma idag. Såg några tjejer i min ålder. Jättesöta, ganska kurviga och fin hy. Stod och plockade godis, skrattade och levde. När är det min tur att få leva? Att få känna mig betydelsefull och bra som jag är? Jag kommer alltid ha komplex för min kropp. Min kropp är min värsta fiende. Men varför inte försöka bli vän med den? Ta hand om den och ge det den vill ha, för att den ska fungera så bra som möjligt. Blir jag mer nöjd om jag skadar mig? Svälter mig och sitter i ett hörn och gråter. Är det lycka att inte äta? Är det ett misslyckande att äta och bli mätt som vilken människa som helst? Varför ska inte jag få unna mig det, och vara lycklig? Jag orkar inte vara kvar i detta helvetet längre. Önskar att det fanns en medicin som fick mig att glömma allt vad kalorier är.
Imorgon är en ny dag. Nya måltider, nya möjligheter att komma ett steg närmare det fria. Ger jag upp är jag dödsdömd. Hade jag varit svag hade jag redan varit försvunnen... svävat iväg, lätt som en fjäder. Tänk om detta är mitt enda liv? Nej, viktlös lär jag inte bli förräns mitt liv tas ifrån mig, och vad har jag då för nytta av allt svältande?
<3
Denna dagen
Det gick bra med frukost och lunch idag. Kändes konstig att stå och laga mat till mig själv, men det gick! Var inte så gott kanske, men mätt blev jag. La till en macka också för att komma upp med kalorierna. Fick trycka i mig mellanmålet klockan 3. Var inte ett dugg hungrig, kändes som jag skulle spy. Men jag antar att det är vad man får stå ut med. Har gått 2 promenader med hunden idag. Mötte mamma på den andra, det regnade och blåste.
När jag kom hem frös jag, gjorde ont i benen. Skulle byta om för jag var helt blöt, så ser jag att mina knän är helt blå-lila! Såg jätteäckligt ut och visade mamma. Jag antar att det blir så när man är för smal...
Längtar inte till middagen. Mår lika illa fortfarande.. jag hatar mättnad! Att känna hur maten bara vill ut samma väg som den kom in.
Undra om jag gått upp något till torsdag. Vätska kanske? Who know... jag är bara rädd att jag gått ner. Funderar på om jag ska ljuga om vad jag väger ifall jag väger mindre <---- DUMT! Väger mig ensam ju, eftersom jag har börjat utan kläder. Och dom litar på mig... känns dumt att ljuga. Men vill man bli inlagd då? NEJ! Vill gå kvar på äs kliniken hos Anna. Men dom kan inte behålla mig om jag går ner mer... skit. Jag måste äta mer, men hur? Mår illa av mat!
Ganska lugn
Känner mig ganska samlad inför imorgon. Vet inte hur jag kommer må efter lunchen. Får jag panik och går ut en runda? Springer upp och ner i trappan för att känna mig mindre värdelös? Jag vet inte... jag vet bara att jag kommer äta den förbannade lunchen.
Har skrivit ner en lista med allt kul jag ska göra till sommaren och när jag gått upp till 50 kg. Jag längtar så otroligt mycket ! <3
Håll tummarna för mig att jag klarar morgondagen utan hetsiga promenader och situps...
Har skrivit ner en lista med allt kul jag ska göra till sommaren och när jag gått upp till 50 kg. Jag längtar så otroligt mycket ! <3
Håll tummarna för mig att jag klarar morgondagen utan hetsiga promenader och situps...
Imorgon gäller det
Är otroligt yr idag. Trodde jag skulle spy av frukosten. Var tvungen att lägga mig på sängen en stund och blunda. Min kropp mår inte bra. Jag är trött på att skada mig själv, att jämt vara rädd för att något ska hända i kroppen.
Pappa ringde igår. Mamma pratade med honom. Han hade tydligen sagt att han blev jätteorolig för mig när han såg mig i torsdags. Att jag var så smal och såg så sjuk ut. Ja pappa, jag är sjuk. Men måste det synas för att du ska fatta? Jag har mått dåligt i 4 år och du har inte brytt dig förräns nu. Nu när din dotter håller på att försvinna. Nu när min inre smärta syns på utsidan. Du skulle bara veta hur trasig jag är.
Imorgon börjar jag med mina luncher. Frukosten har jag vant mig vid bra nu. Jag mår illa av tanken på lunch imorgon, men jag vet att jag kommer göra det. Orkar inte slarva och förstöra för mig själv mer. Vill göra alla roliga saker i sommar, som jag ser fram emot. Vill orka skratta och ha kul, umgås med vänner och festa. Resa, leka med hunden, bada och jobba i trädgården. Springa mina underbara kvällsrundor i solnedgången. Äta ute med familjen i trädgården, sitta med en iskall glassdrink i solen och njuta. Läsa en bok liggandes i gräset med blommor i håret. Det kan bli så, bara jag kämpar tillräckligt mycket för det. Jag vill inte att ytterligare en sommar ska gå åt helvete. Förra satt jag mest inne och hade ångest. Mådde så sjukt dåligt. Aldrig mer...
Ge mig styrkan att orka se mig själv svälla i spegeln, att orka känna hur magen svullnad och hur maten står mig upp i halsen. Att orka känna hur byxorna blir mindre och mindre.
Låt mig inte fortsätta såhär...
Pappa ringde igår. Mamma pratade med honom. Han hade tydligen sagt att han blev jätteorolig för mig när han såg mig i torsdags. Att jag var så smal och såg så sjuk ut. Ja pappa, jag är sjuk. Men måste det synas för att du ska fatta? Jag har mått dåligt i 4 år och du har inte brytt dig förräns nu. Nu när din dotter håller på att försvinna. Nu när min inre smärta syns på utsidan. Du skulle bara veta hur trasig jag är.
Imorgon börjar jag med mina luncher. Frukosten har jag vant mig vid bra nu. Jag mår illa av tanken på lunch imorgon, men jag vet att jag kommer göra det. Orkar inte slarva och förstöra för mig själv mer. Vill göra alla roliga saker i sommar, som jag ser fram emot. Vill orka skratta och ha kul, umgås med vänner och festa. Resa, leka med hunden, bada och jobba i trädgården. Springa mina underbara kvällsrundor i solnedgången. Äta ute med familjen i trädgården, sitta med en iskall glassdrink i solen och njuta. Läsa en bok liggandes i gräset med blommor i håret. Det kan bli så, bara jag kämpar tillräckligt mycket för det. Jag vill inte att ytterligare en sommar ska gå åt helvete. Förra satt jag mest inne och hade ångest. Mådde så sjukt dåligt. Aldrig mer...
Ge mig styrkan att orka se mig själv svälla i spegeln, att orka känna hur magen svullnad och hur maten står mig upp i halsen. Att orka känna hur byxorna blir mindre och mindre.
Låt mig inte fortsätta såhär...
