Thepreciousgirl ♥♥

Sommarens första månad närmar sig med stormsteg. Kan inte fatta att tiden gått så fort. Antagligen går det snabbt eftersom jag jobbar numera. Det senaste halvåret har bara flugit förbi! Kommer ju ihåg när jag gick hemma hela dagarna. När jag hoppat av gymnasiet och var sjukskriven i över 1 år. Ibland var det skönt, alla krav runt mig försvann och jag kunde slappna av till 100% och bara ta hand om mig själv. Äta och försöka bli frisk. Det funkade ju, jag mådde såå mycket bättre förra året. Visst att jag inte kunde unna mig exakt vad jag ville, och jag fick fortfarande ångest ibland. Men jag kunde ändå äta en stor (för mig var den stor) portion mat och känna att jag förtjänade den. Jag kompenserade inte genom att strunta i kommande måltider. Jag vägde 2 kilo från normalvikt och kände mig ganska nöjd med det. Ibland mådde jag illa av mig själv, men det är ju något jag gör nu 24/7.

När jag började jobba, började också min sjukdom bli starkare igen. Precis som att jag glömde bort mig själv, såsom jag gjort i skolan. Jag var inte viktig längre! Nu jobbar jag fortfarande, ½ år senare, men äter precis lika dåligt som den värsta tiden av min sjukdom (okej, inte riktigt så lite, men energimässigt är det nära). Nu ska jag börja jobba heltid, och jag måste få iordning på mitt liv åter igen. Det finns ingen balans just nu! Jag kämpar för att finna den, men fan vad svårt det är. Ibland vill jag bara vara hemma och glömma alla krav och måsten. Men det går ju inte. Inte igen. Kan jag inte få balans i mitt liv nu, när ska jag då kunna få det? Det blir inte lättare om 1 vecka eller om 1 år. Det blir svårare!!

Min frukost var inte så himla intressant idag. Orkade inte fixa och dona så mycket, men det blev gott ändå. Tog faktiskt det jag var sugen på. En skål havrefras med sojamjölk, en skiva av mitt bröd som jag bakade för ett tag sen med cream cheese och gurka, + 1 äpple.
Ångest, hej.
Ha det så bra idag. Puss

Jag kanske ställer en dum fråga, men jag känner att jag måste veta... och de flesta av er vet nog mycket om detta, så jag chansar. Det är såhär att jag äter väldigt lite kalorier per dag, vilket jag börjat känna av på allvar nu. Jag har hållt på alldeles för länge (flera månader) och jag känner att det verkligen inte är hållbart. Grejen är den att jag har riktigt, riktigt svårt för att öka kalorierna. Det kan gå bra en dag att öka med kanske 100... men nästa dag är jag tillbaka igen och äter mindre. Och 100 kalorier räcker INTE att öka... snarare 1000 kcal till för att komma upp i normalt intag, och till och med det är minimum... fattar ni? Hur orkar min kropp? Hur orkar mina organ och min hjärna? Jag fattar verkligen inte... men på nått sätt har min kropp antagligen anpassat sig. Den äter väl upp mig inifrån eller nåt sånt?
Nu till frågan! Hur många kalorier ska jag få i mig för att hålla vikten, utan att gå upp eller ner? Jag är 168 cm lång, ganska stillasittandes, tränar lite om kvällarna i ca 15-20 minuter. Går nån promenad i veckan. Har ett stillasittande jobb. Har ett bmi på ca 18,1. Ni anar inte hur tacksam jag är om ni kan säga på ett ungefär. Hur ska jag fördela energin under dagen?

Hoppas ni kan hjälpa mig, för jag vill verkligen börja äta mer! Orka mer och slippa se så trött, blek och sliten ut!

Känns som jag gör ett inlägg varannan vecka om att jag ska äta bättre. Shit vad ni måste tycka jag är irriterande. Men på något sätt prioriterar jag bort de viktigaste sakerna i mitt liv, att äta bättre och bli frisk nån gång. Jag äter just nu så jävla dåligt att jag skäms. Ensidigt och inte av allt det jag verkligen, verkligen behöver. När ska jag inse att jag bara drar ut på allt när jag hoppar över ett mål, eller skippar t.ex riset till min måltid? Jag förlorar på det! Fyfan vad jag bara förlorar på det!

Nu kommer jag skriva ner ett ungefärligt matschema för imorgon. Det är säkerligen för lite, men det är större mängd, mer varierat, mer fett osv än vad jag äter nu. Jag behöver pepp, inte påhopp. Okej?
Och jag hoppas såklart innerligt att detta kan motivera er att fortsätta äta och må bra i era kroppar. För fy helvete vad bra man är om man tar hand om sig själv och sin kropp! Eloge till er, och jag avundas er!

Frukost: 1 port havregrynsgröt med mosad banan och sojamjölk, 1 knäckebröd med bregott (måste ha fettet hur lite jag än vill ha smör på mackan) skinka och grönsak.
Lunch: Tror det blir mammas potatissoppa med en nybakad grov bulle/fralla, på den nått ordentligt pålägg som ost eller leverpastej + grönsak.
Mellis: Jobbar här, får se om jag tar med något (BORDE!)
Middag: Vet ej?
Kväll: Smoothie gjort på fryst mango, naturell yoghurt och lite linfrön.

Finns säkert många som tänker "gud vad lite, hur svårt kan det vara?", men fyfan vad svårt det känns redan nu. Har inte tränat ikväll än heller. Funderar på att byta ut en övning mot nåt annat, bara för att "bryta" tvånget och vanan. Sen ska jag ha vilodagar. Jag känner nu hur jag misshandlar min kropp totalt. Har fruktansvärt ont i benen, knäna och ryggen. Varför i hela friden tycker jag det är okej att misshandla mig själv, men inte någon annan? Vad har jag gjort för att förtjäna det?

Jag behöver pepp från er! Ni får gärna skriva ner hur ni äter om ni vill. För att peppa mig och andra. Shit, jag fick plötsligt sånt sjuuukt kämparglöd! Underbart. Hoppas ni är med mig?!

Gick först en runda i lite butiker, bl.a h&m. Hittade en top jag ville ha och en jätteskön tröja. Men jag höll igen! Kände ändå inte att det var de plaggen jag behövde. Jag behöver ett par snygga shorts och fler klänningar. Kanske nån kjol också? Gosh, jag måste planera vad jag behöver... annars handlar jag bara en massa skräp.
Hur som helst. Besöket gick jättebra och jag tyckte hon var helt okej faktiskt! Mer än okej. Hon var riktigt gullig. Först fick jag känslan av att hon var supermesig och lite småblyg, men hon var himla gullig och ställde bra frågor. Kändes verkligen som hon lyssnade på mig också, och VILLE hjälpa mig. Jag pratade på som tusan, men hon lyssnade och tog in allt ändå. Tyvärr skulle hon sluta på den kliniken efter sommaren, SÅKLART. Åh... kan ingen bara stanna och hjälpa mig nu? Störigt, men bra ändå att hon sa det tidigt, och jag fick välja om jag ville ha henne eller börja med någon ny direkt. Men jag vill nog ha henne tills hon slutar.
Hon skulle ha hand om maten också, en del av den i alla fall. Vi pratade dock inte så mycket om det idag, men nästa vecka skulle vi nog börja med den biten. Kommer väl antagligen få börja skriva matdagbok igen och sånt. Undra om jag får ett matschema också, eller om jag måste be om ett på denna kliniken också? Hmm...

Fick 3 uppgifter att göra tills nästa gång om 2 veckor. Jag ska läsa igenom lite papper jag fick, som är kopierade ur boken "sluta svälta" eller vad den hette. Sen ska jag skriva upp allt som kommer ur sjukdomen liksom. Typ ångest, tvångshandlingar osv. Och sist skulle jag fundera på varför vägen till det friska livet är så skrämmande. Själva friskheten är inte skrämmande, men vägen dit! Tycker jag i alla fall.

Kul ändå med övningar. Tror det är ett bra sätt att jobba på faktiskt.
Har ni också gjort sånna här övningar? Vilken övning tyckte ni hjälpte er bäst?
Kram!

Nu ska jag en gång för alla ta reda på vad som är fel med min mage. Har ju märkt att den blir uppsvälld och gör ont när jag ätit mjölkprodukter, speciellt yoghurt. Så nu har jag bunkrat upp med soja och havremjölk som jag ska ha till flingorna etc istället för yoghurten. Äpplen och potatis ska jag också undvika att äta eftersom jag reagerat på det också. Potatismos och rivet äpple får gå sålänge. Har köpt hem bananer också, som är bra för min mage. Blir alltid skönt mätt av en banan, och inte så ont-mätt.
Ska köra på en frukost imorgon bestående av vetediet (en blandgröt man blandar med mjölk/yoghurt som är jättebra för magen) blandat med havremjölk och mosad banan. Till det en polar extrem (gott + inte så mycket hela korn som min mage inte mår bra av just nu) med t.ex kalkon eller laktosfri cream cheese som jag köpte häromdagen. Så får vi hålla tummarna för att min mage ska klara av denna "snälla" frukost! Gör den inte det, så skiter jag fullständigt i att den gör ont... eller okej, inte helt. Men jag blir trött och arg iaf. Jag vet inte vad jag ska ta mig till annars liksom...

Utvärdering i morgonbitti efter frukost alltså! Hoppas, hoppas, hoppas jag inte får ont!!

Godmorgon! Ja, godmorgon på riktigt. Känns som det kommer bli en skön dag, speciellt eftersom vädret håller i sig. Fåglarna kvittrar och träden är gröna med stora nyutslagna löv. För en vecka sen (eller bara nån dag sen!) hade vårt träd i trädgården inte alls slått ut. Men nu, pang! Det går så fort, så fort. Det dröjer inte jättelänge tills jag får semester heller. Tänkte ta hela juli. Det brukar vara en bra månad, plus att mamma är ledig halva juli. Vi ska göra massa sköna utflykter här i närheten. Riktigt mysigt!

Idag ska jag till Malmö på den nya kliniken för andra gången (MAS klinik på ystadvägen). Tror jag skulle träffa sjukgymnasten. Tror det va hon också som skulle ha hand om maten, men jag vet inte. Segt går det i alla fall, har inte ens träffat alla de jag ska ha. Bara en! Jag börjar inse mer och mer hur dålig vården är inom ätstörningar. Hur lätt de tar en riktigt sjuk patient. Visst, jag är kanske inte döende mager precis, men jag är minst lika sjuk i tankarna som en tjej eller kille som är undernärd. Min kropp svälter liksom också, utan tvekan. Den maten jag äter hade inte ens räckt till ett litet barn.
Kommer liksom ihåg sommaren 2006 (då jag berättade för mamma om mina problem), då fick jag vänta 2 månader innan jag fick nån hjälp alls. Jag fick bara träffa nån psykolog och läkare akut eftersom jag var rejält uttorkad och riktigt sjuk då med. Men de gjorde inget. Och jag blev mycket sjukare de två månaderna. Jag åt mindre eftersom jag inte trodde någon skulle ta mig på allvar om jag började äta. Jag ville SÅ jävla gärna äta, men rädslan över att inte bli tagen på allvar var för stark.

Blir bara arg när jag tänker på detta. Och min mamma, stackars henne! Hon visste ju fan inte hur hon skulle göra. Ingen sa något till henne eller informerade henne om hur hon kunde agera. Jävla skitvård, rent ut sagt.
Det känns nästan som jag ska bojkotta vården och bli frisk på egen hand. Det är kanske värt ett försök?

Slutar 12 idag! Skönt. Sen ska jag vara i malmö halv 3 nånting.
Ha en skön dag! Puss o kram

Måste verkligen tacka er alla för kommentarerna ni skriver. Jag blir faktiskt himla peppad och motiverad av att läsa dom. Jag vill (och måste) göra något åt denna sjukdomen och alla problem som medföljer. Ska även försöka äta oftare och snällare saker mot magen. Typ bananer, havremjölk, fisk, mjuka bröd, avokado, smoothie, soppa, ris, gröt och annat som min mage inte reagerar på så starkt. Som någon nämnde är äpplen himla jobbiga för magen, och jag äter äpplen nästan varje dag! Har hört att det är det hårda skalet på äpplena som är gasbildande och svårsmälta. Så jag får väl skala dom. Hellre det än att vrida mig av smärta!

Hoppas min mage ger med sig. Kanske äter jag fel (japp det gör du din idiot). Ändring på detta nu tack!!
Jag ska bli snällare mot min mage (och mig själv överhuvudtaget...).

Kom hem för en stund sen, gjorde middag direkt för jag var lite hungrig faktiskt. Blodpudding igen, hehe. Vet inte varför jag är sugen på det hela tiden... kanske för att jag har järnbrist? Mamma brukar säga att när hon får mens är hon mer sugen på järnrika livsmedel, typ kött och sånt.
Dessvärre gör min mage så otroligt ont hela tiden. Det är inte bara lite magont. Detta är riktiga smärtor, det vrider sig i hela magen. Känns som det slått knut på både magsäck och tarmar. Jag vet heller inte vad jag ska göra åt det. Det försvinner inte hur jag än gör och vad jag än äter. Vad fan ska jag ta mig till? Jag tänker ta upp detta hos läkaren jag träffar i samband med knölen jag hittat på mitt nyckelben. Jag har varit hos flera olika läkare för att kolla upp magen, men de säger att det säkert bara är som jag äter dåligt. Men jag har ont när jag äter bra också! Hjälp mig liksom. Undersök mig förfan. Tryck ner slangar i min hals eller vad som helst, bara jag får reda på vad i helvete det är som händer med min kropp. Det är inte laktos eller nåt sånt, det har jag gjort tester för.

Ska jag gå på nån speciell diet (ingen bantningsdiet SÅKLART), som kanske kan hjälpa min mage? Vet dock inte om jag kan hålla en sån diet speciellt länge. Att äta sånt jag tycker mindre om gör det ju inte lättare för mig att äta överhuvudtaget. Då kanske jag hellre hoppar över att äta?
Igår köpte jag och mamma "vetediet" som är jättebra för magen. Man blandar det med yoghurt eller mjölk så att det blir som en gröt. Det är nån gröt för sånna som har problem med magen, som jag. Mycket vitaminer och mineraler är där också. Åt det imorse, men fick ont ändå eftersom jag åt macka och äpple till också. Kanske bättre att mosa i en banan och äta en mjuk macka till?

Gah, jag vet inte. Ge mig tips!!
Nån annan som har liknande problem med magen?

Gaah, har så mycket tankar och skit i huvudet som bara måste ut. Orkar inte gå och bära på dom ensam. Jag börjar märka av att jag inte gått till mitt gamla behandlingsställe längre. Den tryggheten är borta, och det kommer ta tid innan de på det nya stället kommer lära känna mig. Det är så jobbigt att behöva lära känna folk innan man kan bli hjälpt! Tänk om folk med cancer eller liknande hade behövt bekanta sig med läkarna innan de kunnat få någon hjälp. Panik? Ja! Som fan.
Jag vet inte varför det bara går sämre och sämre för mig. Vad det är som fattas mig... jag har fortfarande inte kommit fram till något, även ifall jag varit sjuk såhär länge.

Har alltid tänkt såhär förut "men när jag är 20, då är det en helt annan grej... då kommer jag vara frisk och ha ett normalt liv". Jag fyller 20 om 5 månader och har inte kommit någonstans på denna långa vägen mot friskheten. Nu tänker jag "men när jag är 25-30 kommer jag ha man och skaffa barn, DÅ kommer jag bli/vara frisk". Yeah right. Det går inte att bara gå här och drömma, jag måste GÖRA NÅGOT också. Men det är just det, VAD?! Äta, ta emot hjälpen blabla. Men något mer än det. Det som fattas mig...! VAD ÄR DET? Kärlek? Livsglädje? Trygghet? Motivation?

Känner mig rejält deppig nu ikväll. Varför kan jag inte förmå mig att äta mitt jävla kvällsmål? Varför kan jag inte ta en jävla macka och tycka den är god? Var har den paniken och den ångesten kommit ifrån? Är det något jag skapar själv? Något som är "mitt fel" pga mitt tankesätt?

Mamma har börjat kommentera mer och mer. Frågar mycket. Det gjorde hon i början då jag berättat om mina problem, sen avtog det mer och mer... ju mer jag gick upp i vikt och ju mer och bättre jag åt. Nu har frågorna börjat komma igen. "Har du mycket ont i lederna? Hur känns det i kroppen? Hur mår du? Du måste ta hand om din kropp. Du får inte byta ut den riktiga lunchen mot den gröten. Du måste äta ordentligt ikväll. Ska jag laga något till dig?"

Skönt att hon bryr sig, vilket jag vet att hon gör oavsett. Men samtidigt är det skrämmande att frågorna börjat komma igen. Syns det att jag blivit sämre? Märks det på mitt beteende? Är jag smalare? Äter jag verkligen mindre?
Jag tror jag gått ner. Ska man skratta eller gråta när byxorna sitter lösare? Jag blir varken glad eller ledsen faktiskt...

Mycket tankar! Ska röra på mig nu. Öppna fönstret för här är varmt som en jävla bastu.
Hoppas nån orkade läsa. Puss

Jag har alltid skrivit dagbok på ett eller annat sätt. Innan skrev jag för hand, och nu blir det ju bloggen. Hittade massa gamla dagböcker jag hade sparade i garderoben... läste några, och fyfan... det känns inte som det är jag som skrivit dedär. Tänk att jag inte förstod hur sjuk jag var, och hur sjuka mina tankar var redan då. Gud vad jag önskar att någon stoppat mig, eller att jag själv insett det sjuka i mitt beteende. Jag skäms så grymt över dessa inläggen, men det är hur jag kände då. Och jag var väldigt mycket yngre när jag skrev det också, därav språket.

29 mars 2003

Idag har jag kollat på "snygg, sexig och singel". Den var jättebra! Handlade mycket om sex. Den var ganska rolig. Efter jag kollat på den så var jag ute och åkte rullor. Det är bra träning. Jag tycker att jag är tjock så jag ska börja träna mycket. Man vill ju se bra ut i sommar.
Solen har börjat gå ner nu. Ha de bra!! Peace.

22 februari 2004

Allt är så konstigt. Ena stunden är allt perfekt, men jag får ångest och svettas av tanken på mat och fett. Jag är besatt! Jag kollar alltid hur mycket fett och socker något innehåller. Godis äter jag inte längre och läsk dricker jag inte. Bara vatten och annat utan fett. Vissa dagar äter jag inte alls. Tränar som bara den och väger mig varje dag. Drar in magen och tittar mig i spegeln. Vill bara försvinna när jag ser allt fett. Det äcklar mig!!
Allt ska bort på ett eller annat sätt. Jag är inte nöjd med något med mig själv. Snacka om dåligt självförtroende. Men jag har provat att tycka om mig, men det funkar inte. Ångest! Det jag egentligen är rädd för är vad andra tycker om mig. Alla blickar. Vet ju inte av vilken anledning, men det känns som alla tycker jag är ful, bara för att jag själv tycker det.
Det verkar ju så lätt ändå. Sluta ät.
Shit, jag har nog snart anorexi. Jag är ju besatt! ÅNGEST!

14 maj 2005

Jag har bara solat idag. Jag börjar bli fet igen. Måste sluta äta vitt bröd! Jag ska banta nu några dagar. Var inne på en pro-ana sida idag. Det är så vacker. Men inte för smala. Typ att man håller på och dö... men revbenen ska synas. Det gör mina, men jag hatar ändå min kropp.
Imorgon ska jag äta mindre.

____


Det är faktiskt sjukt skrämmande att titta tillbaka i gamla dagböcker. Så sjukt allt jag skrev är! Riktigt jäkla sinnessjukt. Jag kan inte förstå att detta faktiskt är jag som skrivit... jag?! Hur kunde detta gå så fel? Vad gör jag nu? Jag har panik! Måste bli frisk NU! Halva mitt liv är bortkastat på detta... jag är så rädd att aldrig komma ur det! Att jag alltid kommer vara såhär... Samtidigt som det är jag som skrivit detta, så är det inte jag på RIKTIGT. Det är min sjuka sida, den som ska förgöras. Det jag måste jobba bort. NU! Inte imorgon. NU!!! Jag ska vända detta. Jag vill inte förlora mer av mitt liv. Det är alldeles för dyrbart för att kastas bort såhär.

Skärpning. Helt jävla ärligt! Detta måste få ett slut...!

Det gick väl bra, I guess. Hon jag träffade verkade jättesnäll och bra. Kunnig och så! Ska få en psykolog, en läkare och en sjukgymnast. Det verkar ta ett tag innan något kommer hända, verkar det som. Hon som ska ta hand om matbiten ska jag inte träffa förrän den 15 maj. Fyfan vad drygt säger jag bara. Att allt ska ta sån jävla tid. DET suger så sjukt hårt med denna sjukvården. Tiden! Den är så sjukt dyrbar...!
Hon frågade mest frågor, sånna basic som de alltid frågar när man ska lära känna varandra. Tråkigt, för jag vet inte hur många gånger jag berättat allt om och om igen. Hoppas i alla fall att detta är sista gången jag behöver göra det.
Ja, sen vägdes jag ju också. Ligger kvar på samma som på den förra kliniken, tror jag... vägde mig ju med kläder denna gången. Jeans och top. Vet inte hur mycket man tar bort...?

Är inte på så bra humör idag... eller jo egentligen. Men jag är så trött och deppig.
Idag ska hundarna komma som jag ska passa till måndag morgon. Liiiite jobbigt med tre hundar springandes... men vad gör man, haha. Får ju pengar för det! Och det är rätt mysigt att sätta sig i soffan, och så kommer tre långhåriga taxar och lägger sig brevid (ibland på) mig. Fast imorgon flyr jag till Lund och sover där. Behöver komma bort!

Tack för allt stöttande och alla "lycka till"!! Puss o kram!

Så himla skönt att slippa gå till jobb. Sov en timme längre, och nu ska jag göra mig iordning och sen ta bussen vid halv tio. Är ganska lugn ändå. Är bara rädd att de ska sega... att de inte hjälper mig så "snabbt" som jag vill. Jag menar inte snabbt som i att jag ska slippa dom, utan jag vill ha hjälp med matschema och det psykiska snabbt, så att vi kommer igång liksom. På det förra stället var jag till och med tvungen att själv be om ett matschema. Undra om jag måste det här också? Det låter rätt stört i mitt huvud iaf. Det är ju jag som ska ha hjälp... men det kändes faktiskt som att jag försökte hjälpa mig själv när jag gick där. Och det går inte! Det vet vi ju...

Jaja, önska mig lycka till. Puss!

Åt för en stund sen det jag nämde i det förra inlägget. Riktigt gott, tog mycket pesto. Mums. Ångest, javisst. Men det får jag ju faktiskt oavsett om jag äter eller inte. Så vad spelar det för roll?
Känner mig helt stressad. Tror hela tiden att jag ska upp och jobba som vanligt imorgon, men det ska jag ju inte. Det är svårt att tänka på annat när jag vet att de jag ska träffa imorgon ska hjälpa mig. Samtidigt som min sjuka sida säger "jag vill inte bli hjälpt, låt mig vara, låt mig svälta". Men jag är minst sagt jävligt trött på mitt såkallade liv. Jag kan inte fortsätta såhär. Vill jag verkligen ha ätstörningar tills dagen då jag blir nergrävd under jorden? Till vilken nytta har jag då svält, tränat och haft ångest över "förbjuden mat"?
Ibland orkar jag inte ens tänka på vägen jag har framför mig IGEN. Dessa månaderna har jag backat så mycket att jag inte kan se ljuset längre. Jag var så nära ju! Jag åt så bra! Jag orkade så mycket! Varför skulle jag få sån panik över att väga normalt...? Varför tog jag sjukdomen i handen och litade på den? Varför gör jag samma misstag om och om igen?

Ibland tror jag att jag är dum i huvudet, på riktigt. Varför lär jag mig aldrig av mina misstag? Varför längtar jag tillbaka till en sjukdom som bara gör mig ont? Vad är det som lockar mig och tusentals andra att falla tillbaka? Är det ett val? Eller har jag fått för lite hjälp?

Kan man göra mer än sitt bästa?

Jag är onaturligt trött. Min kropp har börjat reagera på allvar nu. Jag har kanske gått ner i vikt? Jag vet inte, jag har ju inte vägt mig på en månad nu typ. Har ont, är trött och matt i kroppen. Känner mig jämt svimfärdig, och ibland kan jag sitta och blunda och hålla på att somna. Sittandes!

Detta är en av alla grejer med denna sjukdomen som jag verkligen hatar. Jag hatar att inte veta vad som pågår i min kropp... att jag sakta men säkert bryter ner den. Att jag kanske får men för livet.

Jag är rädd hur jag än gör. Äter jag, är jag rädd. Äter jag inte, är jag också rädd.
Kluven, splittrad och förvirrad är vad jag är!

Jag får rysningar i hela kroppen när jag läser om att det faktiskt går att dö i anorexia. Jag vet ju självklart det... men att JAG skulle dö, det är svårt att tro på. För mig är det i alla fall en wakeup call. Ytterligare en!

Aftonbladet idag skriver om kristin på 20 år som dog i anorexi. Hon vägde 25 kilo... och läkarna tyckte inte hon var tillräckligt sjuk för att bli tvångsvårdad. Läs mer här!!

Detta skrev Kristin 3 dagar innan hon dog.

"Jag känner mig så himla konstig alltså. Jag förstår inte vad som är fel (jag blir så jätterädd). Snälla Gode Gud gör så att jag blir bra igen väldigt snart! Jag har lock för öronen och ögonen är jättekonstiga. De sjunker liksom in och det blir alldeles mörkt runt om dem. Snälla, snälla, hoppas, hoppas att jag blir bra snart, jag skulle bli sååå glad."

Shit nu gråter jag...!! Det är så sjukt, sjukt, sjukt. Jag hatar alla jävla slag av ätstörningar. Fyfan!

Jag blev lite besviken faktiskt. Det var mest fakta och så kring anorexia, bulimi och andra ätstörningar. Sånt jag redan visste... så det var lite tråkigt. Blev lite irriterad för nån sak hon sa också, som t.ex att "alla ni se som är runt 20 år och är ute och tar en powerwalk har problem"... hmm. Det lät rätt dumt. Visst att tvångsmässigt tränande inte är hälsosamt, men så fort man tränar är det inte tvång (för de flesta).

Vi gick under pausen. Pallade inte sitta där mer... där var mest vuxna också, och jag såg EN man. Det de skulle prata om efter pausen var om behandlingen på IDUN inne i malmö. Men ja, jag vet ju det mesta eftersom jag varit där på de tre bedömningssamtalen för nått år sen.

Ni som läser min blogg och går någon slags behandling, vad för behandling är det? Hjälper den er? Dagvård, öppenvård eller sluten vård?

Nej nu ska jag ta en dusch och sen se top model 9!
Puss o kram!

Och förresten! Skitkul att läsa om era favoritglassar. Otroligt så många olika sorter det finns!

Alltså jag orkar inte mer. Jag ska bara öppna upp här och nu. Skriva exakt vad jag känner och hur trött jag är på mig själv. Jag ignorerar min sjukdom hela tiden. Och det vet ni nog reda vid detta laget... och det är något jag tycker är riktigt jobbigt att jag gör. Jag vet egentligen inte om jag går ner i vikt längre, eller om jag ligger på samma. Jag ser ingen skillnad, jag märker inget. Eller rättare sagt, jag ignorerar det med. Ibland ser jag i spegeln och tänker "jo jag är smalare", sen raderar jag den tanken och låtsas som den aldrig funnits.
Jag saknar då jag gick till min behandlare regelbundet, då jag ville uppe i vikt, då jag åt 5-6 gånger per dag utan problem. Jag mådde bra och det var skönt att slippa gå hungrig, och kunna äta flera gånger om dagen. Nu har jag gått tillbaka till 3 gånger per dag. Eller vadå NU? Jag har ätit så i några månader nu, och det har blivit en vana (ovana) nu som är riktigt jobbig att ändra på. Egentligen är det "bara" att börja äta mer... men så känner jag... ingen bryr sig ju ändå? Och jag bryr mig allra minst egentligen. För en viktnedgång klingar positivt i mitt huvud. Jag blir så fruktansvärt irriterad på mig själv ibland! Jag fyller snart 20 år. Jag vill inte leva såhär resten av livet. Jag orkar inte se mig själv som fet när jag egentligen är underviktig.

Jag ska ju börja på den nya behandlingen i slutet av april. Jag önskar så att de kan hjälpa mig... att de kan få mig att orka och vilja kämpa till 100 %. Jag orkar inte ha det såhär. Jag gör verkligen inte det...

Kolla bara hur jag åt under ett tag, för lite mer än ett år sen.

Frukost: 1 port havregrynsgröt, ½ dl blåbär, ½ dl havremjölk, ½ banan, 1 msk russin, kanel
Mellis: Näringsdryck (170)
Lunch: 3 skivor blodpudding, lingonsylt, grönsaker
Mellis: 1 banan, 5 cashewnötter, 5 torkade aprikoser
Middag: 5 hemmagjorda köttbullar, 2 potatisar, gräddsås, lingon, grönsaker
Kväll: Näringsdryck (300)

Jag vet, överdrivet nogrann jag var/är med mätningen och så. Men gud vad jag saknar att kunna äta så utan större problem. Dock drack jag inte näringsdryckerna så länge, jag bytte ut dom mot vanlig mat istället.
Små mål, flera gånger per dag. Jag vill, vill, vill kunna!!! Jag vill orka kämpa för att äta så!! Orka med ångesten... orka med min kropp...

Jag är totalt vilse.

Suck. Jobbar hela dagen idag. Åh vad jag inte vill det! Känner bara för att ligga under täcket hela dagen och slippa bry mig om något. Orkar inte oroa mig över allt hela tiden. Att allt jag gör ska vara så förbannat perfekt. Maten, jobbet, utseendet... you name it. Jag har blivit en sån perfektionist. Allt ska vara rent och snyggt, jag ska vara snygg i håret, maten ska vara tillräckligt bra och mitt jobb måste jag göra perfekt, utan fel. Blöh, orka?!

Vill bara vara operfekt en dag.

Minns när jag gick hemma hela dagarna. När jag inte jobbade och inte gick i skolan. När jag var hemma och mådde enbart dåligt över min sjukdom. Vad gjorde jag om dagarna? Åt. Tog någon promenad, såg på tv, läste lite. Inget annat. Jag hade inga vänner heller. Nä de försvann när jag slutade skolan. När de fick reda på att jag var sjuk. Kunde inte ringa någon om jag mådde dåligt. Bara mamma, eller min behandlare. De jag litar på.
Plötsligt fick jag ett jobb, mitt liv förändrades en aning. I alla fall vardagen. Jag fick något att göra och jag började tjäna mina egna pengar. Skönt, men mitt i allt tappade jag bort mig själv. Igen. Jag får ingenting att gå ihop längre. Folk stör sig på mig när jag umgås med min familj. Men är det egentligen så konstigt, när det är min familj som stannat hos mig när jag varit sjuk!! Det är min familj som stått ut med mig, det är dom jag kan prata med när jag mår dåligt, utan att de lämnar min sida.
Jag är liksom inte en sån som går ut och festa vareviga helg. Men måste man det? För att vara normal? Och vad i helvete är en normal människa? Vill jag hellre ha en filmkväll istället för att gå ut och supa, låååt mig?! Utan att säga "det är tragiskt hur inne du är i din sjukdom, festar du aldrig?"

Okej. Så om jag går ut och festar, äter pizza och dricker mig medvetslös, är jag frisk då? Skadar jag inte mig själv då? Är jag inte ett psykfall då?
Men.

Är det inte ett självskadebeteende att dricka ihjäl sig, festa för mycket, röka och äta näringsfattig skitmat?!

Måste gå nu. Hörs väl vid lunchtid. Pusshej!


__________


Jag bryr mig inte om andra tycker om att leva så. Jag pratar bara om mig själv. Vill man, trivs man och tycker om att leva så, så varsågod =)

Ibland känner jag att allt jag gör inte är bra nog. Äter jag, så är det fel mat. Svälter jag är det också fel. Liksom, när jag väl anstränger mig och äter, ja då är det något fel på brödet jag äter, eller att det inte är tillräckligt med fett, och för lite kalorier, och var är kolhydraterna?! SHIT förfaan. Ibland känner jag bara att äh, skitsamma om jag äter eller inte, det är ju aldrig tillräckligt bra ändå hur jag än gör!! Folk klagar ju ändå. Till och med MER när jag ÄTER! "Men DEET brödet, DEET kan du INTE äta. Det är din sjukdom som vill ha det brödet för att där är lite kalorier". Alltså, what the fuck?! Måste man gå och äta allt som innehåller så jävla mycket kalorier, för att ses som frisk i huvudet?! Måste man äta vitt bröd, älska pizza och ha två ton smör på mackorna för att anses som frisk i huvudet?! Jag blir så jävla förtvivlad. Frustrerad. Tycker jag om mörkt bröd, avokado på mackorna, sushi istället för pizza. Vad har det med min friskhet att göra?! Det har väl för fan att göra med vad jag tycker om och inte tycker om. Det är klart att många går efter "så lite kalorier som möjligt", men om jag nu skulle gjort det. Varför äter jag då avokado, som innehåller mycket kalorier och fett?! JOOOO för att jag tycker det är GOOOTT! Och jag tror fanimej att det är avundsjuka det handlar om ibland. Att vissa också vill äta nyttigt och bra mat, men inte riktigt kan ta det steget.
Vad är det för fel med att ge kroppen det den BEHÖVER?! Istället för flottiga pizzor, godis och annat näringsfattigt skit.

Hoppsan hejsan. Utbrott såhär på söndagskvällen. Men det är faktiskt grymt störigt. Jag blir bara ÄNNU mer fixerad och störd i huvudet om jag ska äta så fruktansvärt perfekt hela tiden.

Nu får jag väl en och annan skitkommentar tillbaka, don't know. "Du är sjuk Cornelia". JAAAAAAAA, men jag VET när det är min sjukdom som talar, när det är den som spökar. Jesus, jag har haft anorexi i 6 jävla år och jag känner mig själv bäst. Tro det eller ej.

Egentligen har inte så mycket hänt de senaste två dagarna... men tankemässigt känns det som jag spricker snart. Känner nu hur beroende jag är av denna bloggen också, och andras bloggar! Jag bloggar verkligen för min egen skull har jag kommit fram till. Okej, det visste jag kanske förut också... men nu känner jag det verkligen. Jag älskar att skriva!

Som ni kanske minns ska jag träffa min behandlare imorgon kväll, tillsammans med min mamma och äta pizza ute på resturang. Har känt mig ganska lugn, ända tills nu. Är helt stirrig över detta. Vad ska jag äta till frukost och lunch? Kommer jag bli övermätt av pizzan? Kommer jag äta hela? Vad ska jag beställa? Kommer jag skrapa bort osten? Kommer jag få panik? Kommer jag träna efteråt?

Alla möjliga tankar alltså. Kanske förståeligt? Pizza har varit (och är) något av det mest förbjudna under hela min sjuka tid. Jag har ätit pizza EN gång under dessa 6-7 åren. Och den pizzan spydde jag upp (OFRIVILLIGT) eftersom jag drack mig stupfull efteråt.
En grej jag tycker är skitjobbig också är att jag verkligen har magrat på överkroppen. Man kan fan räkna revbenen på mig utan att anstränga sig. Och vi ska inte tala om bröstbenen... omg. Så äckligt, äckligt, äckligt! Men samtidigt som jag känner dessa känslorna, tycker jag att jag är tjock. Eller nej. Jag TYCKER inte att jag är tjock. Men jag KÄNNER mig tjock.

Tjock i en smal kropp. Går det?

Jag ska klara detta. Imorgon ska jag gå emot sjukdomen så jävla hårt att jag hoppas jag kväver den för ett tag. Jag vill bara vara fri. Och jag vill gärna kunna visa mig på stranden i sommar utan att se ut som ett svältoffer! Vilket jag iofs aldrig kommer likna.

Ibland går inte tankar ihop...
Skönt att skriva av mig. Puuh!