Thepreciousgirl ♥♥

Tisdag 10 juni

De är från hälsans kök och finns i frysdisken. Faktiskt en nyhet, de var riktigt smarriga.



Vart tog din gamla behandlare vägen? Låter riktigt jobbigt, men jag tror du kan klara dig utan henne :) Du är stark & en fin tjej, det krävs mycket styrka, men det känns som att den finns där!



Du har ingen annan du kan prata med? Det är inte bra om din mamma tror att du är frisk...=\

Hej! Jag har läst din blogg ett tag efter att jag hittade dig i forum på ungdomar.se ...



Jag har själv hade ätstörningar (eller har) och har gått på dagvården 2 ggr! blivit tvungen att sluta skolan 2 ggr och haft min kropp totalt förstörd och skadad pga ätstörningarna. Idag är jag normalviktig men inte bra, inte någonstans, jag kan äta, men är idag totalt insatt på hur mkt jag stoppar i mig igen bara för att jag inte vill gå upp mer.. Jag blev bättre på dagvården och ärligt talat var det den bästa tiden i mitt liv. Men efter att alla eftervårdssamtal tog slut, min medicin tog slut och jag gav upp igen så har jag blivit deprimerad och helt fokus på mat igen och det är ju inte kul så jag tycker att du ska kolla om det finns möjlighet att börja där på ½ tid, för man behöver den puschen. Man blir tvingad att äta ja, och jag vägrade, sprang ut från matsalen ett antal gånger. Man blir inte utkastad/avstängd hur lätt som helst. Men är man där har man accepterat sin plats och då får man ju utnyttja den hjälpen man får, utan att bråka. För det är för DIN och ingen annans skull man ska vara där ! Första gången jag var där var jag omöjlig men jag klarade "hela min tid" men då hade jag gjort det för alla andras skull, så jag blev sämre och slarvade när jag kom ut, då kontaktade jag sjukhuset och ville tillbaka, men för min skull dengången, för jag ville inte leva mitt liv på dett sättet. Jag ville kunna njuta av att äta en glass en varm sommardag, unna mig en jordgubbe "utanför" måltiderna eller ta ett glas rosévin på uteserveringen.. Vill du verkligen leva på det sättet du gjort hittills i ett x antal år? Vill du åka in och ut på behandlingshem och sjukhus, må psykiskt dåligt resten av livet? Man måste göra uppoffringar om man ska vinna ngt och i ditt fall tror jag att börja på behanlingshem kan vara en idé, för när du blir bättre kommer du kunna jobba igen antagligen. Under tiden kan du nog jobba några dagar i veckan och sedan börja helt igen när du blivit bättre. Man måste ta tag i det ordenligt, inte ge upp, hoppa över måltider eller så bara för ångesten, för den går över. Men det blir lättare men andra liksinniga runtomkring. Det man äter på sjukhuset är inget annat än vanlig mat. Portionerna ser stora ut men det är ofta en dietist som har satt ihop det. Och man behöver inte äta fulla portioner från dag 1 om man inte klarar av det. Jag tycker du ska söka upp sjukhuset och kolla vad du har för alternativ för det blir jäävligt svårt att klara av att bli frisk själv. Väldigt svårt, och det är inte illa menat att du inte skulle klara det för det kankse du skulle, men många i samma sits skulle inte det, inklusive jag. När det gäller näringsdrycker kan du också kontakta sjukhuset och få receptbelagda (ett tips om du tycker dom innehåller för mkt är att dela upp drycken och dricka halva halva vid 2 tillfällen) Hör av dig till mig om du vill prata, eller dylikt , ngt du undrar över? Din mamma frågade dig antaligen inte innan om maten pga oro, rädsla och för att du kan (jag var så) reagerade agressivt så fort ngn nämde mat i min närhet, och röt ifrån istället för att jag var tacksam. Nu blev det en lång kommentar, hoppas du orkar läsa! Mvh/Elaine

oj såg inte att du hade varit på ett hem tidigare, men iaf så då vet du ju hur det funkar och att man oftast har möjligheter.. Hoppas det löser sig snart ! MvH/Elaine

Fundera inte ens på om du kanske äter bra! Bara för att inte andra ser något betyder inte att det är okej. Så länge du tänker på mat så mycket som du gör och känner att något är fel så kan det ju inte vara rätt.

Jag vet att det känns segt- jag känner igen det där att vägen är lång och frustration över att inte ha kommit längre när man redan kämpat så länge. Men är det verkligen förgäves? Byggs det inte upp en inre trötthet och ilska gentemot sjukdomen? Man inser mer och mer hur usel den är och hur mycket man vill bli fri.

Jag tror att du har styrkan och viljan. Bara fortsätt, och tro på dig själv.

Kramar

fortimel eller fortimel enerrgy. Det r lättare att dricka, mkt lättare enligt mig! jag tycker du ska börja med ND, vet du varför? Dels för att din kropp får ämnena den behöver, men även för att det ibland kan kännas trygt, det gör det för mig, för at jag vet att det är näringsdryckerna som glr att jag går upp i vikt. Slutar jag med dem nu går jagner igen, så jag vet att dte inte är maten som har rollen i min viktuppgång. Jag tycker du ska ge det ett försök. Men för guds skull Cornelia, sluta inte upp att äta eller minska ÄNNU mer på maten. jag finns här för dig, varje steg på vägen och jag livat att hjälpa dig, bara du ber om hjälp. Jag vet det är svårt. Men du måste ta tag i det om du inte vill att resterande av ditt liv ska fortsätta såhär. Tänk allt du jobbade med på förra stället, är det värt att behöva göra om allt igen? DSnälla, ge dte ett försök! puuss

Hej tjejen!

Jag förstår hur du känner dig. den där hopplösa känslan av att man alltid kommer befinna sig på samma ställe och aldrig bli bättre. Men det går att ta sig ur det, jag vet det. En dag kommer du känna friheten och alla de gamla tankarna kommer vara bortblåsta. Det kanske inte är imorgon, men glöm inte bort att den dagen kommer. Ta hand om dig!

Jag gick på dagvård och kännde precis som du innan. Men efter ett tag inser man att maten de äter där är fullt normal och lagom stora portioner. Dagvården hjälpte mig otroligt mycket och jag tror att du verkligen skulle behöva en push för att komma vidare.

Klart allt i dig skriker NEJ till dagvård. Det brukar vara så när man är sjuk. Och vill du inte gå på dagvård, så får DE helt enkelt se till att lägga upp det på ett annat sätt. Måltidstöd brukar finnas, d.v.s att man träffar någon inom behandlingen och äter lunch/middag några gånger i veckan. Ute, hemma hos dig, whatever. Och säger de nej så TJATA! Du har rätt till att få hjälp!!

På MHE t.e.x är det upplagt så att man är där 1 vecka i månaden. Alltså är man hemma 3 veckor, men med regelbunden kontakt med sin terapeut. Skulle inte det kunna funka? Och resorna dit och hem har man rätt att få ersättning för. Och ingen vidrig sjukhusmat där inte;) Där äter man på restaurang eller lagar maten själv:) Dessutom får man lära sig allt om hur kroppen fungerar och lär sig lita på sin kropp.

Om det inte är ett alternativ så tycker jag att du ska uppsöka en duktig dietist som är kunnig gällande ätstörningar som kan hjälpa dig, och begära att få byta behandlare. Jag vill bara att du ska kräva den hjälp du har rätt till. Tyvärr ger de den inte bara till dig, vilket uselt skick man än är i får man kämpa för att få hjälp. Sjukt, men sant.

sötnosan då. skulle vilja trolla bort allt de dåliga.

för du verkrar vara en sån underbar liten tös? (det är väl så ni säger där nere?;)



Sluta tänk på det dåliga hela tiden, vad som inte är bra.

Tänk på det du gjort som är bra ist, det behöver inte handla om maten bara. men i allamänt, du har ett jätte bra jobb, eller hur?

vet du, jag försår på ett sätt att du inte vill sluta eller ta ledigt från ditt jobb.. men samtidigt, om du inte tar den hjälp som du verkar behöva, så kanske du inte har något jobb att gå till, för då kommer du inte att finnas överhuvudtaget.

Jag tror du förstår att jag inte säger det här för att vara elak, bara för att säga sanningen, som jag också tor att du innerst inne vet. För det funkar ju liksom inte att äta så pass lite, till slut orkar inte kroppen och ger upp:/.

Jag vet att detta kan låta hårt osv, men jag har själv upplevt att folk inte bryr sig och vet inte vad de ska göra.

När man har en ätstörning så är man inte direkt ensam i att ha den, men man är absolut ensam i att bekämpa den.



Du ska skita i andra, man kan inte lita på att de ska va där, kanske som stöd, men de vet inte mer och kanske mindre om hur de ska kunna hjälpa dig!

Så va inte arg på din mamma, hon vet inte hur hon ska bära sig åt, plus har hon säkert en massa andra bekymmer? Jag säger inte att hon nu inte prioriterar ditt problem, men hon är säkerligen lost i den.



Jag förstodd detta ganska tidigt att man är ensam i kämpandet när jag berätta för mina kompisar om att jag har en ätstörning. De bara, "Aha, så du ätstörning...", inget mer.

Fick ingen stöd eller nått.



Så tänk så här, du gör detta för din egen skull, precis som när du går i skolan och studerar. Allt du gör i livet är för dig, du bestämmer hur länge du vill leva och hur du vill leva!

Du behöver inte bli frisk nu, du kan sluta och fortsätta äta lite som allt är normalt. Det betyder inte att du gett upp, du är bara inte redo, du har det bra som du har.

Eller så fortsätter du kämpa, för du mår inte bra, du vill annat i livet.

Du har alla möjligheter i livet att bli frisk, normal, eller vad du nu vill kalla det.



Det är bara upp till dig.

jag har läst din blogg under en väldigt lång tid. och när man läser om någon som är sjuk i ätstörningar så känner man sej skyldig på något vis, alltså att man sitter bakom en skärm och helst av allt bara skulle vilja krama dej och se till att allt blir bra, men man är hjälplös. man kan inte göra så mycket mer än att skriva några väl valda ord och hoppas att du verkligen tar åt det vad man skriver.



men jag hoppas innerligt att du tillfrisknar (i alla fall någolunda) inom kort och du någon dag skall kunna friskförklaras! kämpa, cornelia!

jag vet att det kan låta omöjligt, men för mig var nog tvång det enda sättet. Jag blev tvingad att äta till en börjen, blev tvingad att dricka mina näringsdrycker. Jag tror inte att det hade gått annars. Att själv vilja och bli frisk utan hjälp tror jag inte går till en början...jag hoppas och håller alla tummar jag har för dig!