Gokväll!
Allt bra med er ikväll? Själv är jag en aningen nere. Mamma säger ibland saker som hon inte fattar att det sårar mig. Igår sa hon, då när vi snackade i tre timmar som jag berättade, att ibland får hon samma känsla av mig som hon fick av pappas beteende. Alltså, det gick rakt in i mitt hjärta och fyfan vad det sårade mig. Hon sa sen att hon inte menade så, och att hon ångrar att hon sa så. Men sagt är sagt... och det är svårt att släppa! Att jämföra mig och pappa... det finns fanimej inget värre. Att jag ger henne samma hemska känsla... jag, hennes dotter. Jag börjar typ gråta nu när jag tänker på det igen.
Ni vet inte vad som hänt angående detta, vad pappa gjort osv. Men det är inget jag orkar ta upp... men sårad är jag, även ifall hon tagit tillbaka det.
Och nu ikväll när jag skulle laga mat, så var min lillebror på konsum och köpte wokgrönsaker. Så säger hon till mig "bli nu inte sur om han skulle råka köpa fel".
Alltså! Måste hon dömma mig sådär?! Varför skulle jag bli arg? Är jag så hemsk? Jag blir fan aldrig arg, med undantag då jag får sånna kommentarer. Måste jag gå och le hela tiden? Måste jag låta överlycklig jämt? Palla?! Jag är bara trött precis som hon. Jag blir KNÄPP på sånt. Jag pallar inte när folk säger "är du sur eller?" när jag inte alls är det. Jag blir däremot sur om någon säger så. Det är fett störande!
Men blää nu ska jag sluta gnälla. UNDERBART bra grejer på tv ikväll. Först Gossip Girl!!! Sen går det Systrar i Jeans på tv3. Har för mig att den var bra. Ska se lite av den iaf!
Ha det bra sötnosar! =) Puss
jag blir också sur om någon säger att jag är sur fast jag inte är det, mycket irriterande!
Jag ska oxå se den filmen.. verkar bra.
kram
Vet du, nästn exakt samma sak hände mig idag..
Dvs, min pappa i princip anklagade mig för att vara precis som min mamma (vilket i mitt fall INTE är en kommentar.)
Man blir så ledsen, och full av känslor och typ, allt bara!
Äsch, man får bara göra det bästa av det, och föröska uppträda och bete sig som en ansvarsfull och sansad människa, så dom förstår att man inte är som dom ibland kan tro.
Kram
/Sara
Jag vet hur det känns:/ Har en pappa som jag blivit så besviken på i mitt liv och jag orkar bara inte höra när folk frågar om jag är sur över något!
Jag är själv ingen förälder, och jag tänker ofta att om jag hade ett barn. Mitt egna lilla barn så skulle jag älska det, tala om hur betydelseful, vacker , underbar han/ hon var. Jag skulle aldrig
säga ngt nedlåtande till mitt EGET barn!
Föräldrarna är ens riktiga trygghet som ska finnas där och stötta när allt annat är skit!
Och när du skrev om vad din mamma sa till dig, så undrar jag hur man tänker som förälder. Fattar dom inte vilka sköra varelser vi faktiskt är och att saker dom säger kan skära i hjärtat och etsa sig fast där?!
Jag tror inte bara det är din mamma, min mamma osv. som är såhär! Man undrar ju om man är så hemsk som det känns ibland!
Men försök tänk på snälla saker hon sagt :) Dessutom menar hon säkert inget illa!!
Det där med wokgrönsakerna känner jag verkligen igen. att alla tror att man blir sur för sådanna grejjer fast man inte blir det. Då blir man sur för att folk tror man sak bli sur:P
Kämpa på! Det måste finnas en utväg, jag vet det!
men din pappa måste väl oxå ha en bra sida, och du kanske påminde om honom när ni alla bodde tillsammans och allt var bra?
och när din mamma sa att du inte skulle bli arg tror jag inte hon menade ngt illa. jag brukar alltid säga så till folk men jag vill bara inte att det ska bli bråk över småsaker och försöker lixom varna innan ngt händer. men visst, alla jag brukar säga det till brukar bli väldigt irreterade på mig ;P
alice: nej det har han inte.
Kan du inte fråga din mamma igen vad hon menade med det? Det är ju säkert så att hon inte menade på det sättet som du kanske tror. Eftersom du fortfarande blir ledsen när du tänker på det så är det kanske ganska så viktigt för dig att förstå vad hon egentligen menade?
Min mamma säger också en hel del saker utan att tänka sig för och jag har faktiskt börjat säga till henne nu hur det känns för mig när hon säger så och förklara hur jag uppfattat det hon precis har sagt. Då får hon förklara hur och vad hon menade och oftast är det inte alls så som hon egentligen sa.
Det känns faktiskt himla skönt att ta den konfrontationen direkt än att behöva gå och grubbla på det sen och kanske inte ens våga ta upp det igen.
Jossan: Jag har tagit upp det flera gånger, men hon säger att hon inte kan förklara. Att hon inte vet. Bara att jag ska glömma det, men hur lätt är det? Sagt är sagt liksom... :/
