Besöket
Jag har himla lätt för att ta ansvar för andra människor, men inte mig själv! Jag själv kommer alltid i andrahand. Sen pratade vi lite om tvångstankar och tvångshandlingar, som vi kommit fram till att jag har. Att jag måste göra vissa saker för att känna mig tillfreds.
En sak som fastnade som psykologen sa, det var att jag också är barn i vår familj. Att jag är i vuxen ålder, men att jag inte ska behöva agera vuxen i min egna familj. Att det är mammas jobb och inte mitt. Så himla rätt! Hon är så klok min psykolog... älskar att träffa henne!
Fruktansvärt skönt att slippa ta bussen, då hade jag inte varit hemma än! Ska väl mysa lite framför tv:n nu. Hoppas ni mår bra!
Kram
Tittade runt lite på massa bloggar och kom hit!!! såg att du är med i Spotlights bloggtävling!! röstade på dig!
Kämpa på med anorexian! Du är så bra!
XoXo / C
läs mitt inlägg om dig på min blogg www.ticci.blogg.se
XoXo / C
Hej
Jag skulle gärna vilja prata med dig. Så om du vill så kan du adda min msn: [email protected]
Kram
åh jag känner ige mig så mycket i det där, får också hela tiden höra att jag behöver ta hand om mig sjläv mer och inte ta på mig ansvaret för andra hela tiden.. har jättesvårt för att prioritera mig själv, för mig är det viktigare att andra mår bra. Jag sätter mina egna behov och känslor åt sidan, kanske att vi är rädda för vad vi kommer att möta? kanske att det är lättare att ta hand om andras problem än sina egna? jag jobbar verkligen på det där att prioritera mig själv, det är inte bra att vara för snäll.. man blir lätt utnyttjad då och tillslut kan man förlora sitt eget värde (i alla fall känns det så för mig ibland)vem är jag liksom?? det är så dumt egentligen, för DU ska ju vara den viktigaste personen för DIG. DINA behov ska ju va viktigast, o DU ska ha rätt att må bra också.. varför ska det vara så svårt att inse det..
Therese: Precis! Håller med dig helt och hållet. Varför ska det vara så svårt? :(
Kram till dig!
Jag känner också så... jag har jättelänge stått upp för alla andra och försökt medla mellan alla andras känslor och bråk. Det är jätte svårt att känna sig rakt igenom lycklig och på nått sätt hatar jag att känna som om jag hela tiden stampar på botten och aldrig lyckas ta mig upp fullt ut. Men jag började komma på fötterna sakta men säkert med hjälp av stöttning från vänner och andra. Att gå till en psykolog skulle nog varit en bra ide för mig men jag har väl lyckats smått ändå. Hoppas iaf att du tar dig igenom anorexian och att du kommer ut på andra änden som en vinnare. Du förtjänar det och jag ska säga att jag förstår det du sa om din pappa tidigare. Har en likadan en. Kramar
ja har också svårt att tänka på mig själv mina vänner och familj går alltid först! Måste tänka på dem. fastän ja mår skit så måste ja finnas där och prata om deras problem och hjälpa dem ! Själv pratar ja inte alls om mina problem. Mår de andra bra så är jag nöjd!
Jag känner igen mig ganska mycket. Jag har inte riktigt aneroxia, blir snarare kallad tjockis.
Hur som helst så har jag också länge satt mit själv i andra hand. Jag har struntat i att jag själv hade problem som behövde tas om hands. Detta gjorde att jag var ganska deprimerad för ett år sen. Nu mår jag mycket bättre, men det finns fortfarande dagar då allt känns så meningslöst att man ifrågasätter livet.
Och det där med tvångstankar är också ett stort problem. Jag måste göra vissa saker dagligen, för annars tror jag att min familj kommer dö.
Hur som helst så hoppas jag att allt löser sig. Och det kommer det att göra. Man behöver bara ta reda på vart man ska börja.
Lycka till (:
Klok kvinna det där ;)
