Varning för deppigt inlägg
"Tankar
När jag äter lagad fet mat känns det som kroppen sväller, får panikkänslor och jag brukar tro att jag nästa dag inte kommer komma i mina vanliga jeans. Att jag gått upp minst 2 kilon under natten. Jag inbillar mig att kläderna sitter tajtare och jag känner mig misslyckad och tjock.
Jag brukar få beslutsångest över vad jag ska laga till lunch, det finns för mycket att välja mellan, och tanken på vad jag ska äta till nästa mål är i vägen. Är det något fett och kolhydratrikt till middag måste lunchen (och övriga måltider) vara fettsnåla och proteinrika.
Det är jobbigt att äta lunch eftersom ingen annan i familjen gör det. Det känns som jag äter hela tiden och jag är rädd för att bli för mätt. Att jag inte ska vara hungrig till nästa mål. Att det ska bli för många kalorier, för mycket fett och kolhydrater och för lite protein.
När jag äter nått fett känns det som maten växer i magen, det känns som fettet går ut i kroppen direkt och sätter sig. Att jag måste röra på mig lite efter måltiden och att jag inte kan äta nåt fett till nästa måltid.
Känner mig tung, ful, misslyckad, äcklig och hemsk efter en måltid med mycket fett eller något som är förbjudet. Känns som allt bråk och hemska saker är matens fel, att jag ska straffas för att jag åt, för att jag inte förtjänar den.
Kan få ångest ibland av att mitt liv slösas bort på denna sjukdomen. Att så många år har gått åt helvete då jag bara mått psykiskt dåligt hela tiden. Att jag borde gå i skolan, ha massvis med vänner, pojkvän och att ha nått intresse.
Det är jobbigt med andras blickar när jag tar mat, när jag hela tiden står i köket och har ångest över vad jag ska äta. Jag är rädd att andra ska tycka jag är äcklig som jämt äter och att jag knappast kan ha problem. Att jag bara fejkar för att jag är så lat.
Jag är rädd för att få kommentarer om min kropp när jag går upp i vikt. Att andra ska tro att jag är frisk när jag väger mer, att "henne kan det inte vara nått fel på". Att människor inte ska ta mig på allvar längre och tycka att jag är en dum tjockis som bara sitter hemma och bölar över skitsaker.
Ibland kan jag bli arg på mig själv, för jag känner mig inte sjuk. Jag ser inte sjuk ut, jag har tydligen inte brist på nått och enligt läkare mår min kropp bra. Då känner jag mig misslyckad som inte lyckats förstöra kroppen mer, att jag inte svält tillräckligt mycket. Att jag inte är så smal som "vanliga" anorektiker är.
Kan ha ångest för att nått händer i kroppen, som att få någon dödlig sjukdom eller något, att jag ska straffas med det."
svar: men det är det jag gör. :P delar dom på mitten o sen skrapar ut alla röda kärnor. men man måste ju få bort allt skal o sånt som fastnar på:P
Att säga att jag "förstår dig" skulle vara ett grovt fel efter som jag aldrig skulle kunna sätta mig in i en sjukdom så väl (inte bar din utan vilken sjukdom som helst!). Hur som helst hoppas jag att du ser detta som en stöttande kommentar i en gråblaskig och grym vardag full med "zize Zero"komplex och sjukt ideal kontratr med Mc Donalds och Flottig Pizza från hörnet. Tycker att du är stark som pratar så öppenhjärtat om ditt liv! Jag hoppas för allt i världen att du kommer till en punkt i livet då du känner att DU har vunnit... Jobbar (jobbade kanske man säger, börjar plugga igen, dock inom vården där med) själv inom vården med alla möjliga sjukdomar och människor. Det jag traktar efter är att bli omtyckt och finnas som ett stöd för den som är sjuk för att den ska få den trygghet eller den "fri staden" som den behöver. Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att DU har träffat såna personer inom vården som jag vill bli. Någon som DU kan känna stöd ifrån!
Ta hand om dig!
Med Vänliga Hälsningar
E
