Hej
Mår man så pass dåligt att man inte ser någon annan utväg, ja då är det svårt att tänka på någon annan än sig själv. Jag har haft stunder då jag velat ge upp eftersom jag själv mått så dåligt. Folk säger att man ska tänka på sig själv före andra... ska man inte det då? Eller gäller det bara ibland? Sen är det svårt för en som mår dåligt att be om hjälp. Själv väntade jag ju i flera år, och förberedde mig innan jag ens sa något. Tänkte jag då på mitt eget bästa när jag inte sa något? Eller tänkte jag på min familj och vänner? Självklart tänkte jag på mina nära...!
Måste skriva av mig nu.
Ibland känns det som jag inte får må dåligt. Att jag sviker min familj och vänner eftersom jag inte mår bra. Får jämt höra "men kämpa på"... jag gör ju det! Ibland åt fel håll, ibland mot rätt.
Jag tycker inte om att säga att jag har en röst inom mig som talar om saker för mig som jag måste göra. Det är JAG som tänker så, det är JAG som är sjuk. Jag ÄR sjukdomen, förstår ni? Tycker inte om att säga att "demonerna i huvudet säger till mig att inte äta"... för det är JAG som säger det. Komplicerat, javisst.
Det går knappt att förklara hur jag känner. Och jag vågar knappt eftersom då blir det ett himla ståhej både hemma, här på bloggen, hos min behandlare osv. Jag orkar det inte! Jag håller det hellre för mig själv... men egentligen, är inte det farligare?
Ibland vill jag bara ha någon som jag kan prata med, som inte visar känslor tillbaka. Som inte börjar gråta eller säga "nej men så får du inte göra". Någon jag slipper såra genom att berätta om mitt mående.
Livet är bra skruvat
liver är konstigt
finns här...
jag är otroligt självisk men det är jag av en anledning. hade jag velat ta livet av mig så hade jag gjort det, man kan inte leva sitt liv för någon annans skull. visst klart man tänker på sin familj men utöver dom så bryr jag mig inte så mycket om andra i min närhet, jag har blivit "blåst" så jävla många ggr och har ställt upp för personer som bara har skitit i mig så nu är jag trött på att bry mig om andra och gå runt och vara omtänksam när man inte får någonting tillbaka. synd bara om de som kommer efteråt och verkligen vill vara där för en, de får ju sota för vad andra har gjort. om jag var du så hade jag inte kunnat ta till mig vad de andra säger, de vet inte om hur det är för dig. de har antagligen jättesvårt att sätta sig in i din situation, jag menar "kämpa på".. det är ju lätt för dom och säga.
jag förstår percis känslan att det känns som att man ibland inte får mår dåligt, att man är arg och är ledsen är något fult liksom. Det kan vara mycket jobbigt ibland, vad ska man då göra med sina känslor. Man kan ju inte alltid hjälpa att man har dom.
Du har så rätt i att det inte är några demoner som sitter i skallen och säger åt vad man ska göra. Utan det är en själv. Mina tankar. I bland kanske det kan kännas lättare och skylla på några demoner.
Men inte att det är lätt att bli frisk för det. Jag tycker du ska skriva ut vad du känner. LÄtt för mig och säga. Men jag är väldigt öppen med mina tankar med en del jag känner. Vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick ventilera i bland.
Och här på bloggen tycker jag att folk ska förstå att du är en levande människa som har det jobbigt. det går kanske dåligt i bland, du kanske bara vill skrika och gråta. Och det är dina rättigheter. Du ska inte spela någon som du inte är. Du är Cornelia och du är du i alla tänkbara situationer både när du mår bra och dåligt.
önskar verkligen att du hade någon att öppna dig helt inför. Fanny?
En sån vän/person som är sådär som du säger du vill ha. Är en vän som är riktigt bra på att lyssna men oxå förstå utan att gråta eller säga hur du ska göra. Jag är sådär till viss del. Men jag vet inte om jag hade varit det i om jag lyssnat på dig. Men jag har faktiskt inte blivit gråtfärdig eller liknande när jag läst om dig, bara mer intresserad av hur människan tänker under sjukdomstiden och sen visat mina egna åsikter om saken. Du är intressant för mig, både som människa och som vän! :)
Puss
Självmord är sjukt vanligt. En kille i min bekantskap eller vad man ska säga tog sitt liv för mindre än två år sedan. För ngra veckor sedan tog en ex kompis till min sig liv.. Känns så hemskt att ena stundenkan ngn finnas där och sedan bara vara borta. Jag har själv försökt med fula grejjjer... typ tablettte roch sånt. men jag är glad att jag inte gjorde ngt mer heavy då hade jag antagligen nte funnits trots att allt vissa stunder bara känns värdelöst och den lättaste vägen bara är att ta sitt liv så kommer ljuset, jag vet det. det kmr för allla
Hej, tänkte bara säga att jag tycker om din blogg. Så äkta. tack
Innan jag läste ditt blogginlägg trodde jag att jag var den enda som kände så, att det faktiskt inte är någon liten demon som sitter på min axel och säger till mig vad jag får och inte får göra. Det är JAG som tänker så, det är JAG som inte vill äta. Så ville bara säga tack för att du visade mig att jag inte är den enda. TACK.
Lilla knaskalas, jag kan inte sluta att följa upp hur det går för dig. Du säger att du inte vill se frisk ut, eftersom du inte känner dig frisk, men om vi vänder på det.. skulle du ngnsin ha en chans till att "bli frisk" om du inte heller "såg frisk" ut ? Jag vill inte alls vara pessimist, men ibland har jag kommit underfund med att det bara är lite till att "shilla läget" änna.. man kommer aldrig känna sig 100% 24/7 - MEN.. du kan kontrollera det.. då vet du att du ÄR frisk på sätt och vis. Men alla mår vi dåligt I guess´, det försvinner aldrig. Det finns alltid en mental last som gör oss nere. Hang in there helt enkelt ! Jag har börjat se livet som en rolig utmaning - där inget kan gå fel. Det som "känns" fel - är helt enkelt fel om du säger att det är det. Tvärtom ifall du inte gör. Waw !
Hej liten! Det är första gången som jag läser din blogg och jag hoppas att det inte gör något. Du kan alltid välja att inte publicera den här kommentaren. C, för det första, du är inte din sjukdom. Du är härliga, underbara, vackra C! Men sjukdomen är en del av dig och så kommer det kanske alltid att vara såvida du lär dig att leva med den. Det blir ett ståhej för att folk som bryr sig om dig blir rädda, man är oftast rädd för det som man inte förstår. Vi andra omkring dig som aldrig har varit i din situation kan omöjligt förstå vad du går igenom. Men jag vill gärna förstå, om du låter mig göra det. Jag är inte rädd för att höra. Jag har aldrig vetat om hur illa det har varit förän nu. Som du vet, i våra familjer har man hemligheter....Om du känner att du inte vill/kan prata med mig så kan du alltid vända dig till min danska väninna Sofie. Hon har själv haft anorexia, hon är "frisk" nu men hon kämpar fortfarande med tankarna om att hon inte duger. Hon förstod första gången när hon såg dig i påskas att du var sjuk. Om du vill kan du få hennes nummer eller mailadress.
Kram
