Sömnlös
Är så otroligt trött. Sov dåligt inatt. Gick inte och la mig förräns vid halv 3 eftersom min älskade vän var här och färgade mitt hår. Tänkte på något annat för en gångs skull. Vet ni hur skönt det var? Att bara glömma alla beskymmer och vara mig själv. Blir mörkrädd när jag tänker på hur länge jag haft ätstörningar. Hur länge jag mått dåligt utan att veta om det. Insåg inte då hur jag mådde. Jämförde mig bara med andra som verkade ha det värre än mig. Men en sak har jag lärt mig på sista tiden, och det är att inte jämföra sig med andra. Det kommer alltid finnas någon som är sjukare, lyckligare, snyggare, smalare eller tjockare än en själv.
Det går bra med maten. Magsmärtorna har gått över för denna gången. Känns som jag kan äta mer nu än förut. Blir inte mätt lika fort. Kunde vara mätt på en knäckemacka en hel eftermiddag innan. Sinnessjukt.
Fick faktiskt lite ont i hjärtat nu. Det brukar komma om kvällarna. Minns när jag var i Frankrike i somras, då jag trodde jag skulle dö. Åt ingenting och promenerade hela dagarna. Kommer ihåg hur jag låg om nätterna och räknade hjärtslagen. Jag var så trött... det går inte att beskriva. Jag gick som i en dimma, genom en tunnel utan ljud. Ville bara hem... hem till mamma och berätta, få ur mig all sorg, all smärta, all rädsla... minns hur rädd jag var. Satt och skakade. Sa till mamma "jag måste berätta nåt nu, jätteviktigt". Kunde inte få ur mig orden. Det gick inte! Sa bara "fattar du verkligen inte?". Och jo, det gjorde hon. Efter att jag kommit hem från resan blev hon livrädd. Såg hur jag tynade bort.
Det var en sån härlig känsla. Att äntligen få dela min smärta med någon. Att ha någon att prata med! Att slippa ljuga. Vilken frihet, "varför gjorde jag inte dehär tidigare?". En fråga jag ställer mig själv varje dag...
Rädslan att komma ur anorexin och dess falska trygghet är ofta större än rädslan för döden. För vet ni? Dit kommer ni om ni fortsätter. För var dag som går gräver ni er längre ner i ätstörningen. Och det tar längre tid att komma upp igen. Om man ens gör det. Ätstörningar är en dödlig sjukdom. Det är inget att leka med! Tror ni det finns en enda människa med ätstörningar som är LYCKLIG? Det var mitt mål, bli smal och lycklig. Och se vart jag hamnade. Blev varken lycklig eller fin...
<3
Det går bra med maten. Magsmärtorna har gått över för denna gången. Känns som jag kan äta mer nu än förut. Blir inte mätt lika fort. Kunde vara mätt på en knäckemacka en hel eftermiddag innan. Sinnessjukt.
Fick faktiskt lite ont i hjärtat nu. Det brukar komma om kvällarna. Minns när jag var i Frankrike i somras, då jag trodde jag skulle dö. Åt ingenting och promenerade hela dagarna. Kommer ihåg hur jag låg om nätterna och räknade hjärtslagen. Jag var så trött... det går inte att beskriva. Jag gick som i en dimma, genom en tunnel utan ljud. Ville bara hem... hem till mamma och berätta, få ur mig all sorg, all smärta, all rädsla... minns hur rädd jag var. Satt och skakade. Sa till mamma "jag måste berätta nåt nu, jätteviktigt". Kunde inte få ur mig orden. Det gick inte! Sa bara "fattar du verkligen inte?". Och jo, det gjorde hon. Efter att jag kommit hem från resan blev hon livrädd. Såg hur jag tynade bort.
Det var en sån härlig känsla. Att äntligen få dela min smärta med någon. Att ha någon att prata med! Att slippa ljuga. Vilken frihet, "varför gjorde jag inte dehär tidigare?". En fråga jag ställer mig själv varje dag...
Rädslan att komma ur anorexin och dess falska trygghet är ofta större än rädslan för döden. För vet ni? Dit kommer ni om ni fortsätter. För var dag som går gräver ni er längre ner i ätstörningen. Och det tar längre tid att komma upp igen. Om man ens gör det. Ätstörningar är en dödlig sjukdom. Det är inget att leka med! Tror ni det finns en enda människa med ätstörningar som är LYCKLIG? Det var mitt mål, bli smal och lycklig. Och se vart jag hamnade. Blev varken lycklig eller fin...
<3
Kommentarer
Postat av: Sarah
Bara genom en sådan text bevisar du hur stark du är, hur mycket du vill ifrån anorexin!
Ta vara på dina sanna ord när du kommer in i de svåraste perioderna
Postat av: aaabbbccc
du skriver så bra, det stämemr verkligen..älskar att känna igen sig i andras tankar..man känner sig mindre ensam då.,
Postat av: Gustav
Du skriver verkligen väldigt målande. det är inte många som kan det. läste förra inlägget du skrev också och kom o tänka på när jag själv bönade och bad om att få sömntabletter, men fick istället rådet att köpa "valerina natt". de fungerade inte alls för mig, jag tog 8-10 stycken en natt men kände inte ens av dom. hjälpsamt? =/ nä inte direkt... ta väl hand om dig
Postat av: Therese
Åh vad du skriver bra. Vilken förebild du är.
Postat av: fLii/miini
du kan bli lycklig, du är på rätt väg.
Trackback
