Dumförklarad
Tack så hemskt mycket för alla svar om lightprodukter! Snacka om att det får mig att vilja slänga all den skiten i sopen. No more!
En rolig grej ikväll var att Spotlife (tävlingen jag vann) ringde !! Så himla bra, för nu vet jag äntligen lite mer. Min blogg kommer bli så grymt snygg och massa nya funktioner, tävlingar m.m. Hoppas ni också kommer tycka den blir bättre. Ni får gärna tipsa om hur nu tycker den ska se ut, kanske har ni någon favoritblogg som har snygg design?
Annars. Hos psykologen gick det mindre bra. Alltså jag känner bara att hon dumförklarar mig. Vi satt och snackade om en massa skit bara. Hon hjälper mig ingenting. Hon bara frågar en massa skit varje gång, och oftast samma frågor!! Typ "du har inte funderat på att flytta? Du kanske ska skaffa en hobby?". Liksom, jag vet allt dedär redan! Jag behöver inte en till mamma som sitter och babblar om sånt jag ännu inte uppnått i mitt liv. HEEY jag har skaffat jobb och nya vänner, och jag kämpar mot en sjukdom 24/7. Visst, en hobby hade varit kul. Men jag känner ingen lust eller ork till det just nu. Och jag behöver väl inte höra det från en psykolog för att fatta?
Sen en sak jag blev GRYMT irriterad på. Jag sa att mamma är mycket sjuk (mamma har varit med hos psykologen förut, så de har träffats många gånger), och att jag är orolig för henne, att hon jämt är trött och snäser åt mig ibland. Vet ni vad psykologen fråga?! "Dricker din mamma mycket?"
Saay whaaat??!! Jag bara, ööh nej? Vi har aldrig sprit hemma. Men alltså, att jag ens ska behöva sitta där och försvara min egen mamma. Och psykologen har frågat det förut också! Tyckte det va riktigt lågt. Ringde faktiskt mamma direkt efter och sa vad hon sagt. Hon skratta typ bara... och sa "ser jag ut som en alkoholist eller?". (Eftersom psykologen inte känner mamma, så trodde mamma att det berodde på hennes utseende, att hon alltid ser trött ut. Självklart ser inte alkoholister ut på ett speciellt sätt. En av min mammas vänner är alkoholist, och det syns verkligen inte).
Psykologen hjälper mig inte längre. Hon bara hackar. I början var hon riktigt bra! Hon gav jättebra tips och vad jag skulle tänka på istället för de negativa osv osv.
Jag tänker byta. Jag vill inte gå där mer. Nu när min behandlare ska vara ledig i ett helt år också... nej. Jag ska börja i Malmö istället!!! Tror de kan hjälpa mig mer med maten och det psykiska där. Plus att de har sjukgymnaster där som jag hade behövt.
Gud nu är jag så trött, så trött.
Nu blir det te och mys i soffan! Puss o kram!
En rolig grej ikväll var att Spotlife (tävlingen jag vann) ringde !! Så himla bra, för nu vet jag äntligen lite mer. Min blogg kommer bli så grymt snygg och massa nya funktioner, tävlingar m.m. Hoppas ni också kommer tycka den blir bättre. Ni får gärna tipsa om hur nu tycker den ska se ut, kanske har ni någon favoritblogg som har snygg design?
Annars. Hos psykologen gick det mindre bra. Alltså jag känner bara att hon dumförklarar mig. Vi satt och snackade om en massa skit bara. Hon hjälper mig ingenting. Hon bara frågar en massa skit varje gång, och oftast samma frågor!! Typ "du har inte funderat på att flytta? Du kanske ska skaffa en hobby?". Liksom, jag vet allt dedär redan! Jag behöver inte en till mamma som sitter och babblar om sånt jag ännu inte uppnått i mitt liv. HEEY jag har skaffat jobb och nya vänner, och jag kämpar mot en sjukdom 24/7. Visst, en hobby hade varit kul. Men jag känner ingen lust eller ork till det just nu. Och jag behöver väl inte höra det från en psykolog för att fatta?
Sen en sak jag blev GRYMT irriterad på. Jag sa att mamma är mycket sjuk (mamma har varit med hos psykologen förut, så de har träffats många gånger), och att jag är orolig för henne, att hon jämt är trött och snäser åt mig ibland. Vet ni vad psykologen fråga?! "Dricker din mamma mycket?"
Saay whaaat??!! Jag bara, ööh nej? Vi har aldrig sprit hemma. Men alltså, att jag ens ska behöva sitta där och försvara min egen mamma. Och psykologen har frågat det förut också! Tyckte det va riktigt lågt. Ringde faktiskt mamma direkt efter och sa vad hon sagt. Hon skratta typ bara... och sa "ser jag ut som en alkoholist eller?". (Eftersom psykologen inte känner mamma, så trodde mamma att det berodde på hennes utseende, att hon alltid ser trött ut. Självklart ser inte alkoholister ut på ett speciellt sätt. En av min mammas vänner är alkoholist, och det syns verkligen inte).
Psykologen hjälper mig inte längre. Hon bara hackar. I början var hon riktigt bra! Hon gav jättebra tips och vad jag skulle tänka på istället för de negativa osv osv.
Jag tänker byta. Jag vill inte gå där mer. Nu när min behandlare ska vara ledig i ett helt år också... nej. Jag ska börja i Malmö istället!!! Tror de kan hjälpa mig mer med maten och det psykiska där. Plus att de har sjukgymnaster där som jag hade behövt.
Gud nu är jag så trött, så trött.
Nu blir det te och mys i soffan! Puss o kram!
Jag är rädd
Tror jag håller på att bli sjuk eller något. Känner mig svimfärdig! Tur att jag är ledig imorgon, annars vet jag inte om jag orkat jobba faktiskt. Men jag hade gjort det ändå...
Vill gå och lägga mig nu, somna och bli fri från alla tankar. Slippa tänka på vad jag ska äta härnäst. Känner mig så svag och alla tankar bara tar över min kropp och mitt sinne! Det var så längesen jag kände såhär... jag är rädd. Så jävla rädd!! Just nu känns det som sjukdomen kommer ta mitt liv, och att jag inte har ork att stå emot längre. Jag pallar inte hur mycket som helst!! Jag behöver vila. Jag behöver vila från sjukdomen... slippa kämpa och istället kunna "stänga av" och njuta av något.
Jag har panik! Vill bara att detta liv ska ta slut NU! Eller är detta ett liv? Är det såhär det ska se ut? Är det såhär det ska vara?
Varför är det lättare att må dåligt än att må bra?!
Vill gå och lägga mig nu, somna och bli fri från alla tankar. Slippa tänka på vad jag ska äta härnäst. Känner mig så svag och alla tankar bara tar över min kropp och mitt sinne! Det var så längesen jag kände såhär... jag är rädd. Så jävla rädd!! Just nu känns det som sjukdomen kommer ta mitt liv, och att jag inte har ork att stå emot längre. Jag pallar inte hur mycket som helst!! Jag behöver vila. Jag behöver vila från sjukdomen... slippa kämpa och istället kunna "stänga av" och njuta av något.
Jag har panik! Vill bara att detta liv ska ta slut NU! Eller är detta ett liv? Är det såhär det ska se ut? Är det såhär det ska vara?
Varför är det lättare att må dåligt än att må bra?!
Light hit och light dit
Jobbig morgon. Jobbiga liv, jobbiga mättnad, jobbiga mat, jobbiga tankar. Vill bara kräkas på denna sjukdomen. Kan sitta här i timmar och fråga mig själv varför i hela friden ätstörningar finns, varför jag har det, varför jag inte är frisk än och varför mat ska vara så jävla jobbigt att stoppa i min mun.
Varför finns kalorier? Vem i helvete uppfann det? Varför står det på varenda förpackning kalorier/100 gram? Low fat, inget socker, lågkalori, sötad med sötningsmedel, nyttig, fullkorn. Kan det inte bara vara som förr? Förr, då inget sånt skit fanns. Inte fan brydde man sig om fullkorn eller low fat! Ändå var fetma något ovanligt på den tiden, och ätstörningar inte alls så vanligt som nu. Skapar samhället våra sjukdomar? Sjuka ideal och sjuk fixering vid mat. Ibland när mamma tjatar om att hon vill ha light, brukar jag säga att inte fan fanns det förr, och varför skulle light göra oss mindre feta? Iaf jag (kanske bara jag?) tar mer när det är light, och mindre om det är vanlig. Där har vi det!! Så jävla lurade vi är allihopa.
Jag har bett mamma sluta köpa massa lightprodukter, ändå gör hon det. Vi har becel, miniyoghurt, lightsaft, mjukost light, minilätta, low fat chips, matlagningsgrädde light, kesella lätt, minikeso...
Jag får panik av alla dessa jävla lightprodukter!! Hade vi bytt ut dom hade jag heller inte behövt äta så mkt för att komma upp med kalorier och fett. Eller hur?
Blir bara så jäkla trött på all fixering. Att JAG är så fixerad. En liten "hemlighet" jag har är att jag tränar varje kväll efter middagen. Har gjort det nu sen.... början på januari! Jag märker stor skillnad. Mina armar är snyggare, benen muskulösare, rumpan fastare. Lyckan sitter inte där, och det kanske inte kommer göra mig friskare på nått sätt. Men jag måste säga att en vältränad kropp kommer jag aldrig få om jag äter för lite. Så fort jag äter lite mer känner jag mer resultat av tränandet. Jag vet att jag borde minska på träningen. Men samtidigt känns det inte som att det spelar någon roll. Träningen tar kanske 20-25 min, och det är övningar jag gör hemma på mitt rum. Låter så jäkla patetiskt när jag nämner det. Min behandlare vet om det, och hon har inte sagt så mycket om det... så jag vet inte. Det är kanske inte så farligt? Jag är ju ganska inaktiv i övrigt, förutom lite promenader då och då.
Peew! Kände verkligen att jag behövde skriva av mig... undra om någon pallar läsa, hehe. Men men! Detta är vad som pågår i mitt huvud, plus en miljon andra grejer. Men det orkar jag inte ta upp nu.
Nu ska jag duscha. Puss
Varför finns kalorier? Vem i helvete uppfann det? Varför står det på varenda förpackning kalorier/100 gram? Low fat, inget socker, lågkalori, sötad med sötningsmedel, nyttig, fullkorn. Kan det inte bara vara som förr? Förr, då inget sånt skit fanns. Inte fan brydde man sig om fullkorn eller low fat! Ändå var fetma något ovanligt på den tiden, och ätstörningar inte alls så vanligt som nu. Skapar samhället våra sjukdomar? Sjuka ideal och sjuk fixering vid mat. Ibland när mamma tjatar om att hon vill ha light, brukar jag säga att inte fan fanns det förr, och varför skulle light göra oss mindre feta? Iaf jag (kanske bara jag?) tar mer när det är light, och mindre om det är vanlig. Där har vi det!! Så jävla lurade vi är allihopa.
Jag har bett mamma sluta köpa massa lightprodukter, ändå gör hon det. Vi har becel, miniyoghurt, lightsaft, mjukost light, minilätta, low fat chips, matlagningsgrädde light, kesella lätt, minikeso...
Jag får panik av alla dessa jävla lightprodukter!! Hade vi bytt ut dom hade jag heller inte behövt äta så mkt för att komma upp med kalorier och fett. Eller hur?
Blir bara så jäkla trött på all fixering. Att JAG är så fixerad. En liten "hemlighet" jag har är att jag tränar varje kväll efter middagen. Har gjort det nu sen.... början på januari! Jag märker stor skillnad. Mina armar är snyggare, benen muskulösare, rumpan fastare. Lyckan sitter inte där, och det kanske inte kommer göra mig friskare på nått sätt. Men jag måste säga att en vältränad kropp kommer jag aldrig få om jag äter för lite. Så fort jag äter lite mer känner jag mer resultat av tränandet. Jag vet att jag borde minska på träningen. Men samtidigt känns det inte som att det spelar någon roll. Träningen tar kanske 20-25 min, och det är övningar jag gör hemma på mitt rum. Låter så jäkla patetiskt när jag nämner det. Min behandlare vet om det, och hon har inte sagt så mycket om det... så jag vet inte. Det är kanske inte så farligt? Jag är ju ganska inaktiv i övrigt, förutom lite promenader då och då.
Peew! Kände verkligen att jag behövde skriva av mig... undra om någon pallar läsa, hehe. Men men! Detta är vad som pågår i mitt huvud, plus en miljon andra grejer. Men det orkar jag inte ta upp nu.
Nu ska jag duscha. Puss
Jätten i spegeln
Har varit och lånat lite böcker. Bl.a om Thailand (såklart!!), receptböcker och en bok som heter "Jätten i spegeln". Någon som läst den? Det är en bok om kampen mot anorexia. Verkar himla bra faktiskt! Hoppas boken kan ge mig motivation till att fortsätta kämpa.
Vägningen...
Godkväll! Mmmm sitter i mitt rum och njuter av en fin solnedgång. Underbart! Var på kliniken idag ju, och min behandlare tyckte jag var jätteduktig som klarar lagat mat till lunch! Vi kom överens om att jag ska fortsätta som jag gör, men försöka om jag känner motivation att lägga till ett litet mellanmål. Kan vara en frukt t.ex , bara det är något !
Och så kom vi till vägningen...
Jag var så jävla säker som vanligt på viktuppgång. Men denna gången kändes det nästan 100 % säkert. Siffrorna började sakta in på 49... 50, och stannade tillslut på 51,7. (Ni som stör er på att jag skrev min vikt... bull för er isf)
Det innebär en viktnedgång på 6 hg (på två veckor, och förra hade jag gått ner 2 hg!). Alltså va?! Jag blev faktiskt himla förvånad... men stress och för lite mat... ja det blir ju en viktnedgång. Grejen är den att jag märkt nu att när man börjar äta mindre, så går det neråt trögt. Men sen helt plötsligt bara rinner kilona av mig. Skrämmande... eftersom jag inte vill äta mer, men heller inte bli för smal igen.
Hälsade på den nya behandlaren jag kommer få ha sen i april. Usch säger jag bara... VILL INTE HA HENNE! Jag älskar min behandlare jag har nu. Hon är som en vän! Iomed att hon är typ 26-27 år också så känns det som vi förstår varann så himla bra. ÅH jag vill verkligen inte att hon ska vara mammaledig i ett helt jäkla år. Har haft henne i TVÅ år nu... kommer fan sakna henne like hell! Undra om jag kan få nått nummer eller en mejl till henne... känns helt sjukt att bara klippa banden sådär. Har sån ångest inför det.
Tack och lov har jag kvar min psykolog som jag också haft i 2 år. I värsta fall kommer jag bara gå till henne i fortsättningen, om jag nu inte alls trivs med den nya behandlaren.
ÅH jag är så trött nu. Sov knappt något inatt. Vet inte om Fanny är sur eller inte pga att jag inte orkade följa med och bowla idag. Men jag gör verkligen inte det. Känns som jag ska svimma av trötthet.
Missa inte Gossip Girl ikväll!!
PUSSS!
Och så kom vi till vägningen...
Jag var så jävla säker som vanligt på viktuppgång. Men denna gången kändes det nästan 100 % säkert. Siffrorna började sakta in på 49... 50, och stannade tillslut på 51,7. (Ni som stör er på att jag skrev min vikt... bull för er isf)
Det innebär en viktnedgång på 6 hg (på två veckor, och förra hade jag gått ner 2 hg!). Alltså va?! Jag blev faktiskt himla förvånad... men stress och för lite mat... ja det blir ju en viktnedgång. Grejen är den att jag märkt nu att när man börjar äta mindre, så går det neråt trögt. Men sen helt plötsligt bara rinner kilona av mig. Skrämmande... eftersom jag inte vill äta mer, men heller inte bli för smal igen.
Hälsade på den nya behandlaren jag kommer få ha sen i april. Usch säger jag bara... VILL INTE HA HENNE! Jag älskar min behandlare jag har nu. Hon är som en vän! Iomed att hon är typ 26-27 år också så känns det som vi förstår varann så himla bra. ÅH jag vill verkligen inte att hon ska vara mammaledig i ett helt jäkla år. Har haft henne i TVÅ år nu... kommer fan sakna henne like hell! Undra om jag kan få nått nummer eller en mejl till henne... känns helt sjukt att bara klippa banden sådär. Har sån ångest inför det.
Tack och lov har jag kvar min psykolog som jag också haft i 2 år. I värsta fall kommer jag bara gå till henne i fortsättningen, om jag nu inte alls trivs med den nya behandlaren.
ÅH jag är så trött nu. Sov knappt något inatt. Vet inte om Fanny är sur eller inte pga att jag inte orkade följa med och bowla idag. Men jag gör verkligen inte det. Känns som jag ska svimma av trötthet.
Missa inte Gossip Girl ikväll!!
PUSSS!
Ibland önskar jag
att jag kunde unna mig något litet utan att få ångest. Jag har kunnat förut... kan jag bli den personen igen? Hon som älskar gottis och äter det med glädje? Hon som längtade till fredagsmyset med familjen, framför ett bra tv program och en skål med mitt favoritgodis...?
Dr. Phil ikväll...
Kan det vara detta avsnittet? Kollade nämligen på Dr.phils hemsida och fick syn på det avsnittet ("Deadly thin"). Alltså bilderna... jag blir skakis när jag ser hur långt det kan gå. Tack gode gud att jag aldrig blev så mager. Tack gode gud att jag mår bättre än dom. Tack gode gud att jag är påväg ur denna sjukdomen!!
Tv4plus klockan 19:05 ikväll.
Tv4plus klockan 19:05 ikväll.
Besöket på kliniken
Jag hade gått ner 2 hg. Och jag som skrev imorse att jag var helt säker på viktuppgång. Jag blir rädd för mig själv när jag har så fel. Att jag aldrig lär mig! Jag har ju varit med om detta förut. Man går lättare ner i vikt om man äter bra. Minns när jag var nere på 45 kilo. När jag började äta hyfsat bra då, och regelbundet, då gick jag istället NER i vikt! Måste trycka in det i skallen nu, för jag vet ju att det är så det fungerar.
Annars gick samtalet bra! Min behandlare var så glad över att jag verkligen kämpar på! Att jag tagit dessa framsteg jag tagit på kort tid. Känns skönt att hon blev glad!
Min behandlare ska ju bytas ut ett tag, eftersom hon ska ha barn snart och ska vara ledig pga det. Vi bestämde i början av hela behandlingen (för 1½ år sen) att sista gången skulle vi ut och äta pizza tillsammans. Så den 2:a April ska jag, mamma och behandlaren ut och äta pizza!! Jag har inte ätit det på fleeera år! Känns pirrigt och roligt mer än skrämmande. Men visst känns det lite läskigt också, det går inte att undvika. Men jag kommer klara det galant!
Förresten, har inhandlat vitamintabletter eftersom min behandlare tyckte jag skulle börja med det igen. Jag berättade att jag känner mig jättetrött hela tiden, och hon tror det kan vara vitaminbrist.
Nu ska jag gå och duscha, ta en vitamintablett och mysa framför tv:n. Är SÅÅÅ trött.
Kram till er och tack för alla tips ni ger mig!!
Annars gick samtalet bra! Min behandlare var så glad över att jag verkligen kämpar på! Att jag tagit dessa framsteg jag tagit på kort tid. Känns skönt att hon blev glad!
Min behandlare ska ju bytas ut ett tag, eftersom hon ska ha barn snart och ska vara ledig pga det. Vi bestämde i början av hela behandlingen (för 1½ år sen) att sista gången skulle vi ut och äta pizza tillsammans. Så den 2:a April ska jag, mamma och behandlaren ut och äta pizza!! Jag har inte ätit det på fleeera år! Känns pirrigt och roligt mer än skrämmande. Men visst känns det lite läskigt också, det går inte att undvika. Men jag kommer klara det galant!
Förresten, har inhandlat vitamintabletter eftersom min behandlare tyckte jag skulle börja med det igen. Jag berättade att jag känner mig jättetrött hela tiden, och hon tror det kan vara vitaminbrist.
Nu ska jag gå och duscha, ta en vitamintablett och mysa framför tv:n. Är SÅÅÅ trött.
Kram till er och tack för alla tips ni ger mig!!
Tips och inspiration till att äta bättre
Har suttit och kollat in denna bloggen i säkert 1 timme nu. Så mycket inspiration jag får till att äta bra. Nyttigt och bra. Jag pallar inte sitta här och käka mina (förlåt) jävla bönor med sallad och få ont i magen av allt jag stoppar i min mun. Jag orkar inte! Mina hungerkänslor är återigen helt fucked up eftersom jag slarvat så mycket på sista tiden. Varför ska jag göra såhär mot mig själv liksom? Vill jag inte leva, få barn, jobba och leva livet precis som alla andra? Jo! Jag vill leva, jag vill inte dö. Och det är fanimej precis det man gör utan mat. Det går inte att leva eller vara lycklig. Okej, jag lever väl, kroppsligt sett, men inte psykiskt! Jag orkar inte må dåligt längre. Jag orkar inte ha ångest över mat, ångest över min kropp som egentligen inte ens är tjock. Jag orkar inte ha en sjuk kroppsuppfattning eller bry mig om hur jag ser ut 24/7.
Undra hur länge jag känner såhär. Det brukar vara i ca 10 minuter, sen ångrar jag mig och skiter i vilket. Påminns hur fruktansvärt svag jag är som inte kommit ur mina ätstörningar ännu, och säkert inte kommer göra det denna gången heller. Jag är snart 20 år, och har haft ätstörningar sen jag var 12. Inte anorexia sen jag var 12, utan det kom senare. Från början hade jag "bara" ett sjukt förhållande till mat.
Skriver ner ett matschema för morgondagen nu, skriver ner det här sen. Okej?
Stötta mig! I need it.
Undra hur länge jag känner såhär. Det brukar vara i ca 10 minuter, sen ångrar jag mig och skiter i vilket. Påminns hur fruktansvärt svag jag är som inte kommit ur mina ätstörningar ännu, och säkert inte kommer göra det denna gången heller. Jag är snart 20 år, och har haft ätstörningar sen jag var 12. Inte anorexia sen jag var 12, utan det kom senare. Från början hade jag "bara" ett sjukt förhållande till mat.
Skriver ner ett matschema för morgondagen nu, skriver ner det här sen. Okej?
Stötta mig! I need it.
Du är inte tjock!
Jobbade över en timme idag. Är så himla seg på nått konstigt sätt. Känns inte som jag är mig själv. På jobb fråga de om jag var trött, och ja det är jag väl. Men jag känner mig mer... borta på nåt sätt. Kan knappt förklara!
En sak jag la märket till innan var att jag har ett blåmärke, längst uppe på ryggen, över en knota. Precis som att jag lutat mig och att det skurit in i skinnet. ÖÖH! Det låter så jäkla sjukt. Ibland tänker jag "varför är jag så dum i huvudet?".
Igår när min killkompis var här, frågade han om jag verkligen tycker jag är tjock. Jag sa att jag väger mindre nu än första gången vi träffades för typ 5-6 år sen. Han blev riktigt förvånad! Och ja, hade det varit någon annan än jag själv som sagt så, då hade jag också blivit chockad.
Han bad mig ställa mig upp så han kunde gissa hur mycket jag väger. Han sa 48 kg. Va? Jag sa "nej jag väger mer". Det är ju inte många kilon mer jag väger, men ändå blev jag på nått sätt förvånad att han sa ett så lågt tal. Han sa flera gånger "Cornelia, du är inte tjock!!".
Det gick in lite att andra inte ser mig som tjock... men det är svårt när jag själv ser tvärtemot. Och FAN vad dum jag känner mig när jag sitter där och säger att jag känner mig tjock, när jag VET att jag inte är det. Jag låter så sjukt korkad. Men det är ju en del av sjukdomen... och något jag verkligen måste jobba på.
Har ni varit med om liknande situationer? Liksom att någon sagt något som öppnad ögonen för er?
Berätta!
En sak jag la märket till innan var att jag har ett blåmärke, längst uppe på ryggen, över en knota. Precis som att jag lutat mig och att det skurit in i skinnet. ÖÖH! Det låter så jäkla sjukt. Ibland tänker jag "varför är jag så dum i huvudet?".
Igår när min killkompis var här, frågade han om jag verkligen tycker jag är tjock. Jag sa att jag väger mindre nu än första gången vi träffades för typ 5-6 år sen. Han blev riktigt förvånad! Och ja, hade det varit någon annan än jag själv som sagt så, då hade jag också blivit chockad.
Han bad mig ställa mig upp så han kunde gissa hur mycket jag väger. Han sa 48 kg. Va? Jag sa "nej jag väger mer". Det är ju inte många kilon mer jag väger, men ändå blev jag på nått sätt förvånad att han sa ett så lågt tal. Han sa flera gånger "Cornelia, du är inte tjock!!".
Det gick in lite att andra inte ser mig som tjock... men det är svårt när jag själv ser tvärtemot. Och FAN vad dum jag känner mig när jag sitter där och säger att jag känner mig tjock, när jag VET att jag inte är det. Jag låter så sjukt korkad. Men det är ju en del av sjukdomen... och något jag verkligen måste jobba på.
Har ni varit med om liknande situationer? Liksom att någon sagt något som öppnad ögonen för er?
Berätta!
Hetsätning
Det var någon som frågade mig häromdagen (på bloggen) om jag har hetsätit någon gång. Hetsätit har jag inte, för det menas med att man äter kopiösa mängder mat, slänger i sig det på kort tid och inte kan sluta. Det är liksom inte hetsätning om man äter t.ex 3 portioner mat, eller helt enkelt äter mer än man "planerat" eller tänkt sig.
En hetsätare kan äta upp hela skafferier, baka sig en hel sats bullar och äta själv, kräka upp det och sen fortsätta.
Men överätit har jag gjort, vilket betyder att man t.ex ätit fastän man är mätt. Man känner ett sug efter mer, mer, mer. Förut, när jag var typ 14-15 år, och precis hade börjat svälta mig och tänka överdrivet mycket på mat, då kunde jag ibland få sånna grymma sug efter mer mat att jag kunde stå och äta lite från olika saker som fanns i köket. Tog en bit bröd, några skedar keso, en sked sylt, lite yoghurt, en bit frukt, en näve flingor osv. Sen efter det få grym ångest och kompensera det med träning. Spytt har jag ALDRIG gjort, vilket jag är så glad över att jag aldrig "lyckats" med. För visst har jag försökt, men jag har stor fobi för spyor och det är jag banne mig glad för...
Min största rädsla är att börja hetsäta. Jag tror många med anorexia känner igen sig i det. Att man inte vågar börja äta för att man är rädd att "tappa kontrollen" och äta stora mängder mat och gå upp i vikt och tillslut bli överviktig. Jag är i alla fall skiträdd för det, även om jag har kunskaperna att det inte händer sålänge man äter tillräckligt mycket och regelbundet. Det hemska suget får man ju när hjärnan skriker efter näring, speciellt kolhydrater som är hjärnanas "bensin". Det blir liksom "kortstlutning" i huvudet och det enda kroppen vill och behöver är snabb energi. Därför hetsäter man oftast bröd, kakor, pasta, godis och annat. Man brukar ju inte känna ett stort sug efter tonfisk t.ex.
Jag har inte så mycket erfarenheter av hetsätning, så har jag skrivit något galet eller om ni vill tillägga något så varsågod!
Förresten, godmorgon på er! =D
En hetsätare kan äta upp hela skafferier, baka sig en hel sats bullar och äta själv, kräka upp det och sen fortsätta.
Men överätit har jag gjort, vilket betyder att man t.ex ätit fastän man är mätt. Man känner ett sug efter mer, mer, mer. Förut, när jag var typ 14-15 år, och precis hade börjat svälta mig och tänka överdrivet mycket på mat, då kunde jag ibland få sånna grymma sug efter mer mat att jag kunde stå och äta lite från olika saker som fanns i köket. Tog en bit bröd, några skedar keso, en sked sylt, lite yoghurt, en bit frukt, en näve flingor osv. Sen efter det få grym ångest och kompensera det med träning. Spytt har jag ALDRIG gjort, vilket jag är så glad över att jag aldrig "lyckats" med. För visst har jag försökt, men jag har stor fobi för spyor och det är jag banne mig glad för...
Min största rädsla är att börja hetsäta. Jag tror många med anorexia känner igen sig i det. Att man inte vågar börja äta för att man är rädd att "tappa kontrollen" och äta stora mängder mat och gå upp i vikt och tillslut bli överviktig. Jag är i alla fall skiträdd för det, även om jag har kunskaperna att det inte händer sålänge man äter tillräckligt mycket och regelbundet. Det hemska suget får man ju när hjärnan skriker efter näring, speciellt kolhydrater som är hjärnanas "bensin". Det blir liksom "kortstlutning" i huvudet och det enda kroppen vill och behöver är snabb energi. Därför hetsäter man oftast bröd, kakor, pasta, godis och annat. Man brukar ju inte känna ett stort sug efter tonfisk t.ex.
Jag har inte så mycket erfarenheter av hetsätning, så har jag skrivit något galet eller om ni vill tillägga något så varsågod!
Förresten, godmorgon på er! =D
Besöket
Det gick bra hos psykologen tyckte jag. Pratade mest om att jag ska börja tänka på mig själv och mitt eget bästa istället för att ta hand om alla andra hela tiden. Det är lättare sagt än gjort kan jag tala om! Hur gör man egentligen för att "ta hand" om sig själv? Att tänka på sig själv, hur man mår och vad man egentligen vill och inte vill? Någon som känner igen sig?
Jag har himla lätt för att ta ansvar för andra människor, men inte mig själv! Jag själv kommer alltid i andrahand. Sen pratade vi lite om tvångstankar och tvångshandlingar, som vi kommit fram till att jag har. Att jag måste göra vissa saker för att känna mig tillfreds.
En sak som fastnade som psykologen sa, det var att jag också är barn i vår familj. Att jag är i vuxen ålder, men att jag inte ska behöva agera vuxen i min egna familj. Att det är mammas jobb och inte mitt. Så himla rätt! Hon är så klok min psykolog... älskar att träffa henne!
Fruktansvärt skönt att slippa ta bussen, då hade jag inte varit hemma än! Ska väl mysa lite framför tv:n nu. Hoppas ni mår bra!
Kram
Jag har himla lätt för att ta ansvar för andra människor, men inte mig själv! Jag själv kommer alltid i andrahand. Sen pratade vi lite om tvångstankar och tvångshandlingar, som vi kommit fram till att jag har. Att jag måste göra vissa saker för att känna mig tillfreds.
En sak som fastnade som psykologen sa, det var att jag också är barn i vår familj. Att jag är i vuxen ålder, men att jag inte ska behöva agera vuxen i min egna familj. Att det är mammas jobb och inte mitt. Så himla rätt! Hon är så klok min psykolog... älskar att träffa henne!
Fruktansvärt skönt att slippa ta bussen, då hade jag inte varit hemma än! Ska väl mysa lite framför tv:n nu. Hoppas ni mår bra!
Kram
Dra åt...
Ett litet kollage gjort av mig till er som skriver f*ttiga kommentarer och trycker ner mig när jag inte gjort er ett skit. Vad f*n får ni ut av det egentligen? Att säga till mig, en ANOREKTIKER, att jag är fet, rund och ser ut att ha gått upp mycket i vikt, det är så j*vla okänsligt. Har ni inget hjärta? Förståelse för andra människor och dess känslor?
Jag kämpar som ett djur för att komma ur min svacka, som har inneburit att jag gått ner 3 kilo på kort tid. Varför göra den vägen längre och svårare för mig? Visst får man stå ut med mycket skit på internet, men ibland går folk mil över gränserna. Och det är inte okej!!
Var fan är världen påväg? Jag är 168 cm lång och väger knappt 52 kilo, och jag blir kallad rund. Rund?! Till och med jag själv vet bättre, jag är inte det minsta rund och är inte ens normalviktig. Varför ska vi klanka ner på varandras utseenden? Varför bryr vi oss? Sålänge personen i sig är underbar på insidan, vad f*n gör det om personen är rund, smal, mager, fet, ful eller snygg?
Alla får ha en egen åsikt. Men gå inte över gränsen och säg till en person att hon/han är ful, fet, äckligt smal osv. Det är inte okej!!!
Nu har jag fått få ur mig min ilska. Håll med mig eller ej, jag bryr mig inte.
Pusshej
Kämpakämpakämpa
Vill inte skriva att ångesten äter upp mig, även ifall det känns så. Men om jag inte tänker på det, om jag inte funderar på vad jag ätit och hur jag ser ut, hur jag känner mig... då finns det inget problem, ingen ångest. Jag stöter bort tankarna. De finns inte. Jag är normal. Jag äter. Jag är som jag var förut. Innan jag blev sjuk.
Tror ni det går att förtränga att man är sjuk? Att ändra tankesättet och inbilla sig att allt är bra? Att jag duger och förtjänar mat och ett normalt liv. Går det att lura sig själv? Tro på något jag egentligen inte tror på?
Jag ska äta bra nu. Äta bra och träna. Få muskler. Det är vad jag vill! Jag vill inte lida, må dåligt, svälta, ha ångest, inte ha ork, ha dåligt humör och inte orka göra annat än räkna kalorier och oroa mig inför nästa måltid. Jag orkar inte det!
1. Jag vill ha tillbaka min mens.
2. Jag vill ha muskler, inte vara skinn och ben.
3. Jag vill kunna äta det jag tycker om, och njuta.
4. Jag vill vara en förebild.
5. Jag vill inte räkna kalorier.
6. Jag vill inte ha ångest.
7. Jag vill slippa gå på behandling och väga mig.
8. Jag vill känna mig normal!
Jag måste försöka tänka tillbaka på då när jag var liten. Hur jag åt då och hur jag mådde då. Jag var en glad tjej, smal och långt blont hår. Åt vad jag ville, hade massor med energi och älskade att vara ute och leka, vara med mina vänner och njuta av livet.
Det måste kunna bli så igen, annars vill jag fan inte leva mer...
KÄMPA KÄMPA KÄMPA!
Tror ni det går att förtränga att man är sjuk? Att ändra tankesättet och inbilla sig att allt är bra? Att jag duger och förtjänar mat och ett normalt liv. Går det att lura sig själv? Tro på något jag egentligen inte tror på?
Jag ska äta bra nu. Äta bra och träna. Få muskler. Det är vad jag vill! Jag vill inte lida, må dåligt, svälta, ha ångest, inte ha ork, ha dåligt humör och inte orka göra annat än räkna kalorier och oroa mig inför nästa måltid. Jag orkar inte det!
1. Jag vill ha tillbaka min mens.
2. Jag vill ha muskler, inte vara skinn och ben.
3. Jag vill kunna äta det jag tycker om, och njuta.
4. Jag vill vara en förebild.
5. Jag vill inte räkna kalorier.
6. Jag vill inte ha ångest.
7. Jag vill slippa gå på behandling och väga mig.
8. Jag vill känna mig normal!
Jag måste försöka tänka tillbaka på då när jag var liten. Hur jag åt då och hur jag mådde då. Jag var en glad tjej, smal och långt blont hår. Åt vad jag ville, hade massor med energi och älskade att vara ute och leka, vara med mina vänner och njuta av livet.
Det måste kunna bli så igen, annars vill jag fan inte leva mer...
KÄMPA KÄMPA KÄMPA!
Värsta kommentarerna
Funderade lite innan på de värsta kommentarerna jag fått, som fått mig att må dåligt pga anorexian. De kan låta mesiga men för mig har de varit otroligt jobbiga.
1. "Äter du nu igen?"
2. "Äter DU godis?!"
3. "Ska du ha allt dedär?"
4. "Jag trodde du bantade!"
5. "Du är ju inte jättesmal."
6. "Jävla anorexiabarn."
7. "Du väger ju inte jättelite."
8. "Du har ju inget underhudsfett!!"
Kommer inte på fler just nu. Men några iaf. Vem som sagt det är inte viktigt, för jag vet att de som sagt detta egentligen inte menar något illa. Men i en anorektisk värld blir detta till något jättestort, som är otroligt svårt att glömma.
Vilka är de absolut värsta kommentarerna ni fått? (Sjuka eller inte sjuka... man kan ju ha blivit kallad fet eller anorexiabarn ändå).
1. "Äter du nu igen?"
2. "Äter DU godis?!"
3. "Ska du ha allt dedär?"
4. "Jag trodde du bantade!"
5. "Du är ju inte jättesmal."
6. "Jävla anorexiabarn."
7. "Du väger ju inte jättelite."
8. "Du har ju inget underhudsfett!!"
Kommer inte på fler just nu. Men några iaf. Vem som sagt det är inte viktigt, för jag vet att de som sagt detta egentligen inte menar något illa. Men i en anorektisk värld blir detta till något jättestort, som är otroligt svårt att glömma.
Vilka är de absolut värsta kommentarerna ni fått? (Sjuka eller inte sjuka... man kan ju ha blivit kallad fet eller anorexiabarn ändå).
Ont i hjärtat
Det är vanligt att det händer när man äter dåligt. Det ska inte vara något farligt säger mina läkare och min behandlare. Men det är fruktansvärt obehagligt! Man blir rädd, även ifall det inte ska vara farligt. Har för mig att det är något med muskeln över hjärtat. Det är liksom inte i själva hjärtat det är fel... någon mer än jag som upplever detta? Jag blir lika rädd varje gång...
Kliniken och mitt "nybörjar" matschema
Nu är jag tillbaka från kliniken. Vi pratade med min psykolog också, och vi har kommit fram till att jag ska träffa min behandlare (hon som har koll på mat och vikt) varannan vecka, och min psykolog varannan. Tycker det låter bra!
Jag och min behandlare gjorde ett matschema jag ska kämpa med att följa. Det är ett nybörjar schema, och absolut inget som rekomenderas. Det är alldeles för lite! Men det är en ny start för mig. Vi ska succesivt öka på.
Så inga dumma kommentarer, eller där ni säger att det är skitlite, för ja, det är det. Men om man jämför med vad jag ätit dessa veckorna så är detta är stort steg! Så stötta mig istället. Ok?
Frukost:
3 dl havrefras
1 dl havremjölk
1 skiva knäckebröd med pålägg
1 frukt
1 glas vatten
Lunch: (olika alternativ)
* 1 port soppa, 1 smörgås med pålägg, vatten
eller
* 2 quornfiléer m. grönsaker, ½ portion couscous (alltså ½ dl okokt couscous, som sen kokas självklart), vatten
eller
* 1 bakpotatis, ½ dl keso, 6 skivor påläggskalkon i strimlor, grönsaker, vatten
Mellanmål: (olika alternativ)
* Smoothie
eller
* Välling (lätt att få i sig och bra för magen!)
eller
* 2 dl yoghurt + 1 frukt
Middag:
Ungefär samma mängd som lunchen
Kväll:
1 frukt
Att ens äta 5 ggr på en dag känns otroligt jobbigt. Men men! Jag ska klara detta. Jag är stark, jag har gjort detta innan... jag förlorar ingenting på det!!
Btw så hade jag gått ner ytterligare 2 hg. Ajaj.
Puss o kram!
Jag och min behandlare gjorde ett matschema jag ska kämpa med att följa. Det är ett nybörjar schema, och absolut inget som rekomenderas. Det är alldeles för lite! Men det är en ny start för mig. Vi ska succesivt öka på.
Så inga dumma kommentarer, eller där ni säger att det är skitlite, för ja, det är det. Men om man jämför med vad jag ätit dessa veckorna så är detta är stort steg! Så stötta mig istället. Ok?
Frukost:
3 dl havrefras
1 dl havremjölk
1 skiva knäckebröd med pålägg
1 frukt
1 glas vatten
Lunch: (olika alternativ)
* 1 port soppa, 1 smörgås med pålägg, vatten
eller
* 2 quornfiléer m. grönsaker, ½ portion couscous (alltså ½ dl okokt couscous, som sen kokas självklart), vatten
eller
* 1 bakpotatis, ½ dl keso, 6 skivor påläggskalkon i strimlor, grönsaker, vatten
Mellanmål: (olika alternativ)
* Smoothie
eller
* Välling (lätt att få i sig och bra för magen!)
eller
* 2 dl yoghurt + 1 frukt
Middag:
Ungefär samma mängd som lunchen
Kväll:
1 frukt
Att ens äta 5 ggr på en dag känns otroligt jobbigt. Men men! Jag ska klara detta. Jag är stark, jag har gjort detta innan... jag förlorar ingenting på det!!
Btw så hade jag gått ner ytterligare 2 hg. Ajaj.
Puss o kram!
Hallå, hallå, hallå?!
Finns jag? Ser någon mig? Jag står och pratar med mamma, och hon totalignorerar. Lyssnar inte, ser inte på mig, låtsas som jag inte är där. Min lillebror öppnar käften = svar på en gång, ger uppmärksamhet, uppmuntrar. Är jag ett jävla spöke? Vad har jag gjort för fel? Det är mig det är fel på. Jag vet det. Jag är ett stor F E L.
Jag är så sjukt deppig. Jag deppar ihjäl mig i min ensamhet. Jag är verkligen ensam. Förutom när jag är med vänner såklart, men det är ju inte så ofta som jag behöver. Jag behöver någon trygg famn hela tiden! Vem gör inte det?
Se mig. Hör mig. Lyssna. Ta hand om mig. Finns för mig.
Hur fan ska jag kunna bli frisk om det som jag saknar inte kan fixas?! Hur ska jag kunna synas utan att lyssna på anorexin?! HUUUUR?!
Jag är så sjukt deppig. Jag deppar ihjäl mig i min ensamhet. Jag är verkligen ensam. Förutom när jag är med vänner såklart, men det är ju inte så ofta som jag behöver. Jag behöver någon trygg famn hela tiden! Vem gör inte det?
Se mig. Hör mig. Lyssna. Ta hand om mig. Finns för mig.
Hur fan ska jag kunna bli frisk om det som jag saknar inte kan fixas?! Hur ska jag kunna synas utan att lyssna på anorexin?! HUUUUR?!
Varför?
Varför kan jag inte bara va normal? Varför har jag anorexia? Varför går det inte att vakna upp och vara frisk? Varför finns ångest? Varför hatar jag min kropp? Varför äcklas jag av mig själv?
Vissa tider är hårdare än andra. Vissa stunder vill man inte leva, inte kämpa och minst av allt äta och känna mättnad. Trots alla känslor och all ångest jag har inom mig, så mejlade jag precis min behandlare och frågade om hon kunde fixa ihop ett matschema till mig. Ett "nybörjar-schema" som jag successivt kan öka på.
Allt säger emot.
Hela min kropp skriker nej.
Jag blir yr av ångest och nervositet.
Men ett liv är ett liv, och ett liv ska levas och inte slösas bort.
"Men du är inte värd det".
Allt positivt jag tänker sägs emot av en negativ röst.
Det är banne mig inte lätt att leva...
Vissa tider är hårdare än andra. Vissa stunder vill man inte leva, inte kämpa och minst av allt äta och känna mättnad. Trots alla känslor och all ångest jag har inom mig, så mejlade jag precis min behandlare och frågade om hon kunde fixa ihop ett matschema till mig. Ett "nybörjar-schema" som jag successivt kan öka på.
Allt säger emot.
Hela min kropp skriker nej.
Jag blir yr av ångest och nervositet.
Men ett liv är ett liv, och ett liv ska levas och inte slösas bort.
"Men du är inte värd det".
Allt positivt jag tänker sägs emot av en negativ röst.
Det är banne mig inte lätt att leva...
Viktuppgång vid svält
Denna listan tycker jag om att titta på ibland. Då inser jag hur svårt det är att gå upp i fettvikt. Listan kommer från boken "Mattillåtet".
Om du har svultit länge behöver du äta ett av dessa alternativ - utöver din vanliga mat - för att gå upp ett enda kilo i vikt (fettvikt).
Aladdin choklad 1,3 kg
Avokado 4 kg
Biff stroganoff 6½ kg
Blodpudding 6 paket
Bregott 1 kg
Chokladmousse 6 kg
Cornflakes 13,8 liter
Daim 21 dubbla
Digestivekex med smör och ost 2 stora paket
Falukorv 3,4 kg
Hamburgare med bröd 20 st
Havregryn 3,7 kg
Honung 2,2 kg
Knäckebröd 2 kg
Keso 7 kg = 28 pkt á 250 g
Ketchup 6 kg
Kola 1,6 kg
Leverpastej 2,5 kg
Långfranska 7 stycken
Marmelad 3 kg
Minimjölk 20 liter
Morötter 17 kg
Munkar 31 stycken
Non-stop 7 stora påsar
Olivolja 8 dl
Ost 2 kg
Pizza 14 små
Plopp 120 stycken
Potatis 8 kg
Ris kokt 6½ liter
Rostbiff 5 kg
Russin 82 pkt á 25 g
Smältost 20 pkt
Sorbet 5 kg
Spagetti 5,3 kg
Standardmjölk 12 liter
Tomater 27 kg
Torsk 10 kg
Wienerbröd 34 stycken
Vispgrädde 1,9 liter
Yoghurtglass 7-elevens 197 stycken
Ägg 5 kg
Äpplen 12 kg
Ärtor/majs/paprika 15 påsar á 600 gram
Jag tycker det är helt otroligt mycket mat. Tänk ändå... det spelar INGEN roll om man tar en extra macka då och då, en portion mat eller en extra glass.
PEPP PEPP PEPP!
Om du har svultit länge behöver du äta ett av dessa alternativ - utöver din vanliga mat - för att gå upp ett enda kilo i vikt (fettvikt).
Aladdin choklad 1,3 kg
Avokado 4 kg
Biff stroganoff 6½ kg
Blodpudding 6 paket
Bregott 1 kg
Chokladmousse 6 kg
Cornflakes 13,8 liter
Daim 21 dubbla
Digestivekex med smör och ost 2 stora paket
Falukorv 3,4 kg
Hamburgare med bröd 20 st
Havregryn 3,7 kg
Honung 2,2 kg
Knäckebröd 2 kg
Keso 7 kg = 28 pkt á 250 g
Ketchup 6 kg
Kola 1,6 kg
Leverpastej 2,5 kg
Långfranska 7 stycken
Marmelad 3 kg
Minimjölk 20 liter
Morötter 17 kg
Munkar 31 stycken
Non-stop 7 stora påsar
Olivolja 8 dl
Ost 2 kg
Pizza 14 små
Plopp 120 stycken
Potatis 8 kg
Ris kokt 6½ liter
Rostbiff 5 kg
Russin 82 pkt á 25 g
Smältost 20 pkt
Sorbet 5 kg
Spagetti 5,3 kg
Standardmjölk 12 liter
Tomater 27 kg
Torsk 10 kg
Wienerbröd 34 stycken
Vispgrädde 1,9 liter
Yoghurtglass 7-elevens 197 stycken
Ägg 5 kg
Äpplen 12 kg
Ärtor/majs/paprika 15 påsar á 600 gram
Jag tycker det är helt otroligt mycket mat. Tänk ändå... det spelar INGEN roll om man tar en extra macka då och då, en portion mat eller en extra glass.
PEPP PEPP PEPP!
