Don't be to nice
Ibland tror jag inte folk förstår att jag också har känslor. När vissa kommer för nära inpå mig slutar de ha respekt. Eller det är så det känns och så jag upplever det. Säkert dels mitt eget fel... jag tycker och tror att allt är mitt fel.
Jag tror jag behöver prata med någon igen. Någon utomstående som LYSSNAR. Känns som jag skulle behöva spy ut en del känslor och funderingar kring några saker. Minns min första psykolog jag hade. Hon var såå bra. En del saker hon sa till mig tänker jag på fortfarande. Någon som henne behöver jag. Någon som låter mig prata. Jag är en himla bra lyssnare, men ibland behöver man själv bli lyssnad på!
Någon som känner igen sig?
Cornelia, jag känner igen mig till fullo.
Vi bryr oss hela tiden om andra. Vill att andra skall må bra, vill göra andra till lags. I alla fall jag tror att alla andra är mycket viktigare än jag själv. Tänker du också så?
Det är otroligt svårt att inse, men vi är precis lika mycket värda som andra. Vi har lika mycket rätt att prata.
Jag är i sammasituation som du. Jag har inte haft ett samtal på 3 veckor. Inte ett ända.
Varför tror världen att vi skall klara oss själva?
Skall det verkligen vara vi själva mot världen? Inte konstigt att vi har anorexi.
Snälla Cornelia. Hitta någon du kan prata med. Någon som bryr sig. Någon som alltid finns där för dig.
Det är du värd.
Kramar
Jag finns här :)
Känner igen mig en hel del :)
Det är som man alltid är den person som alltid finns för andra. I min klass så känns det oftas när någon väl pratar med mig så har den antingen problem eller så vill den ha hjälp med någon. Och där sitter jag och lyssnar och hjälper. Men ibland vill jag inte vara den som alltid är snäll, ordentlig och vet allt. Jag tror att jag har vänner som mer än gärna lyssnar på mig om mitt liv. Men jag kan inte sitta och prata om mitt jobbiga liv. För jag tänker alltid på vad de ska tycka och jag vill inte vara för ego. Att sitta där och beklaga över mitt liv när det finns så mycket värre.
Detta hör säkert ihop med att jag ska alltid vara den starka för jag inte vill ha någon närpå mitt liv. För om jag har det så är jag rädd att de inte förstår. Jag är en stängd person som aldrig ryter till någon gång. Jag kan bli arg men jag bara har det inom mig. Och det skulle säkert vara jätte skönt att bara skälla ut en person.
Oj, detta blev långt. Men ville säga att jag känner igen mig. Vi skulle nog lite bättre om man fick visa sina känslor. Ha en bra kväll <3
jag känner igen det där väl.. var ännu värre när jag var yngre, då lät jag mig uttnyttjas hela tiden för jag vågade/ville aldrig säga emot eller säga nej. ibland kändes (känns?) det som folk bara umgås med mig i brist på annat eller för att dom vet att jag alltid ställer upp på allt DOM vill. Varför är det så svårt att försöka lyssna på sig själv också? vet att vi inte känner varandra, men om du känner att du vill prata (skriva!) med någon så kan du allt skriva till mig :) det är ju inte samma sak som att prata, men kanske bättre än inget alls! take care, kram<3
Fråga; vilka bloggar prenumerar du på? =)
Jag känner verkligen igen mig! Är också för snäll oftast och har svårt att säga ifrån. Tror absolut att man tar skada av det efter ett tag, och som du säger finns det personer som utnyttjar just det att man är för snäll.
Vissa personer har faktist sagt till mig att jag alltid är för snäll och frågat om jag någonsin gjort något taskigt mot någon..
Jag får liksom jättedåligt samvete om jag säger ifrån till någon eller gör något som skulle kunna göra den personen ledsen, men man måste ju kunna det också!
Jag är också en bra lyssnare och lyssnar väldigt ofta på andra och deras problem, men jag känner att det skulle vara skönt att bara prata av sig för någon utsomstående bland..
Du, jag känner igen mej helt och hållet!
Finns här bara så du vet <3
absolut att jag har msn, men jag är så himla nojig att någon ska få reda på vem jag är så jag vågar inte skriva den här (TÖNT jag vet ;P) men du får jättegärna skriva din msn till mig så addar jag dig! :) vore väldigt kul att prata med dig.
kram sötnos <3
"någon som känner igen sig?" - skojar du? Try everyday.. Folk skulle bara veta hur mycket man har i huvudet som man bara vill få ut, men inte fan finns det en människa att berätta för - som skulle ta det seriöst.
Recept på brödet kommer imorgon! :) ..Kan inte Idun hjälpa dig att hitta en terapeut? Man behöver verkligen hjälp med att sätta ord på saker! Kram
Att hela tiden ge av sig själv är nog inte speciellt bra i slutändan och det är jättebra att du har kommit fram till den slutsatsen. Jag är själv exakt likadan men har insett att det faktiskt inte är bra för dem som kör med mig heller. Låt inte människor trampa på dig!
Kram
Jag känner igen mig allt för väl :/
Det är lika för mig, min kurator (min första kontakt). Hon är inte ens utbildad inom ätstörningar. Men hon dömde mig inte, hon bara lyssnade, riktigt lyssnade och sa vad hon tyckte om situationen (för jag frågade om hon kunde det). Hon fick mig verkligen att börja lita på henne. Även fast hon inte är utbildad inom äs problematik. Men kemin är ju otroligt viktig!
Om jag var du skulle jag nog vända mig till någon psykrati, ungdomsmottagning el liknande för att få någon att prata med. Du är värd att må bra. Och du ska inte behöva gå omkring med allt som gör ont inom dig!
Kramis
jag addar dig senare stumpan <3 kämpa på idag!
