Början av min bok

Livet i bubblan

Anledningen till att jag bestämde mig för att skriva en bok var att det finns så mycket många inte vet om ätstörda. Det är inte bara till att börja äta igen, eller att sluta hetsäta. Hur mycket man än vill, finns det en kraft som håller en tillbaka. En kraft starkare än en själv. Jag har lidit av ätstörningar (Anorexia Nervosa) i cirka 4 år och är på väg tillbaka till det riktiga livet, med den riktiga kontrollen.

Hur allt började
Egentligen kan jag inte riktigt veta vad som fick mig att bli sjukt i Anorexi. Det är många olika skäl och händelser som gjort mig självdestruktiv. Jag hade en underbar uppväxt. Jag bodde i en stor villa, med stor trädgård, mamma och en pappa, 2 bröder och massvis med vänner. Jag var en sprallig och glad tjej, som alltid var på g. Jag hade alltid något skoj för mig och hade aldrig tråkigt. Jag skrattade, jag levde och jag njöt.
Jag har alltid stått min mamma otroligt nära. Hon är den jag kan prata med, den jag går till när jag mår dåligt, är ledsen, glad... Ja vad som helst. Hon har alltid funnits där, älskat mig och brytt sig om mig och mina syskon.
Men allt har inte bara varit en ljuv dröm på gröna ängar. Jag har aldrig riktigt förstått min pappa. Han är allt det mamma inte är. Jag har aldrig kunnat prata med honom på det sättet jag pratade med min mamma. Han har alltid varit en väldigt arg och våldsam person. Jag minns att jag som liten alltid kände mig otillräcklig i hans ögon. Jag dög aldrig som jag var, och speciellt inte mina bröder. Han tog jämt ut sin ilska på dem och jag fick se på. Jag var någon man inte slog, utan jag var personen andra skulle se på och beundra. ?Se på henne, hon gör rätt, hon är perfekt.? Det kändes ofta som mitt fel att pojkarna blev utsatta för detta. Att det var mitt fel att han var arg på dom. Mitt fel att han var arg...

Jag hatade inte min pappa, jag såg honom bara som en person som inte gick att tala med. En person som jag skulle lyssna på, han hade ju alltid rätt, sa han. Inget jag och mina bröder gjorde var tillräckligt bra. Hur vi än vred och vände på saker och ting, var det inte bra nog.

En tid senare blev det bara värre och värre. Jag såg min pappa väldigt sällan, då han jobbade hela dagarna, och sedan kom hem, satte sig vid datorn med stängd dörr. Ingen fick gå in, ingen fick störa. Ingen fick fråga, ingen fick lägga sig i. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte då, men jag inbillade mig själv att såhär skulle det vara. Mamma lagade mat, pappa satt vid datorn.
Men allt var ju självklart inte som det skulle. Mamma berättade att de skulle skiljas. Jag grät, jag var så arg! ?Ni har förstört min dröm?. Den dröm jag hade fått leva tills då. Den gick i kras i tusentals bitar. Vad skulle hända nu?

Bråk, bråk, bråk och åter bråk. Det var min nya vardag. Pappa stack på resor, levde livet, mamma rökte och var djupt deprimerad. Rättvist? Jag undrar...
Vid detta laget var jag i ungefär 12 års åldern och var lite mer medveten om vad som var rätt och fel. Min bror och jag var arga på pappa, han hade gjort oss illa. Vi snokade runt i hans saker, läste på hans dator... Och det var klart att vi fann något. Han hade en annan kvinna.
Alla dessa resor hade varit till henne. Han hade ljugit! Där fanns alltså en annan kvinna, vem var det? Skulle hon flytta hit? Vad skulle mamma säga? Det var klart att vi berättade allt vi sett för mamma. Och vem kan klandra henne? Självklart blev hon ledsen. Antagligen mest för att han ljugit. Alla dessa lögner vi trott på. Just nu kände jag bara hat.
Han flyttade såklart. Och vi med efter ett tag, när vi äntligen hittat ett hus i samma by. Det var otroligt roligt att flytta, vi hade hjälp av så många nära och kära och allt blev som ett roligt minne. Vi firade med gräddtårta och kalas. Äntligen hade vi fått ett eget liv, då vi kunde bestämma själva. Att slippa ständig rädsla över att pappa skulle bli arg, eller att något man gjorde var fel.
Men så blev det inte.
Bråken fortsatte, om inte värre. Vi var tydligen väldigt elaka som inte ville träffa våran pappa, vi var bortskämda, dumma ungar. ?Han är ju ändå eran pappa?. Men tänk efter... räcker det verkligen. Måste man inte agera och vara som en pappa isåfall? Måste man inte kunna älska?
Vi jävlades med honom, äntligen kunde vi säga vad vi ville till honom, utan att bli slagna eller få massa skäll. Vi stod ofta och skrek på varandra, då han körde hem till oss endast för att bråka.
En dag var jag så trött på alla hot från honom, att jag gick ut sent på kvällen helt ensam. Det var cirka 10 minusgrader, och där gick jag. Efter 4 timmar hade han åkt. 4 timmar av bråk och skrik, men jag slapp. Jag rökte, jag grät, jag låg på en bänk och lät tårarna rinna. Jag var 13 år och rökte! Jag drack, jag mådde inte bra. Jag visste inte hur jag skulle hantera hatet mot honom och mig själv. Allt detta var ju säkert mitt fel! Det var mitt fel att det var bråk eftersom vi inte hade varit hos pappa då han ville. Det var mitt fel att mamma grät, att min lillebror fick lyssna. Dumma, dumma, dumma mig. Vilken oerhört självisk människa! Jag avskydde mig själv.
Hatet gick över till att skada mig själv. Jag ristade in kors och hjärtan på armen, magen och låret. Tryckte hårt, hårt för att få ut min inre smärta på utsidan. Jag ville visa att jag inte orkade mer. Jag kunde inte ta hur mycket skit som helst! Men ingen såg... Såren var inte tillräckligt. Jag var tvungen att förändras totalt.
Plötsligt började jag kritisera min kropp mer och mer. Allt som gick att ta mellan pekfingret och tummen skulle bort, på ett eller annat sätt. Jag gick i 8:an. Ville bara svälta bort och bli ingenting. Bara vara något lätt som svävar bort till en bättre värld.
Jag älskade att känna hur magen skrek efter mat, hur magen sjönk in och hur revbenen skar i huden. Nu skulle de banne mig få se! Jag tvingade mig själv att träna på tom mage, utan att äta något efteråt. Jag kände hur benen vek sig, hur de inte orkade, ändå fortsatte jag.
Folk började kommentera ?du måste äta, du är så smal, du får inte gå ner mer?. Jag tog det såklart som något positivt, nu hade de kanske börjat se att jag mår dåligt. Men icke. Inget hände. Och jag dog ju inte utan mat, så varför inte fortsätta?


En värld av kalorier och fett
Mitt tonårsliv hade börjat. Man skulle ha pojkvän och rätt kläder. Vara duktig i skolan och vara smal och fin. Hur ska man orka? Hur gör man? Min enda tanke var att sluta äta. Det var något som fick mig att känna mig värdig att leva. Något som skulle få människor att öppna ögonen. Något som skulle få folk att vilja vara med mig. Jag ville att folk skulle oroa sig. Att de skulle få se mig tyna bort och bli till skinn och ben.
Jag var ofta ute och gick eller joggade, även om jag inte orkade. Magen skrek efter mat och näring, och jag kände mig stark och levande. Kilona rasade av mig. Kläderna blev för stora och jag var glad som attan. Kände vilken kick jag fick av att inte äta. Mitt liv var så mycket lättare! Jag svävade på rosa moln.
Men självklart var det inte såhär jämt. Plötsligt insåg jag hur ångestfull och trött jag var. Jag ville ju följa med vännerna på fika, jag ville ju kunna ta en glass en varm sommardag. Men det tog stopp. Åt jag något som jag förbjudit, var jag en hemsk människa. Jag var inte värd att njuta.
Jag lärde mig räkna kalorier, varenda liten tugga jag fick i mig räknade jag ihop. Resultatet var hur pass duktig eller misslyckad jag varit en dag. Ju högre summa, desto värdelösare var jag, och desto mer var jag tvungen att träna.
Det blev mycket tjafs inom familjen. Jag ville inte äta det med fett. Jag uteslöt massor med livsmedel och vägrade äta godis eller kakor. Alla förvånades ju självklart. Släkt, vänner och familj förstod sig inte på mitt beteende. Varför ville hon inte äta? Vad duktig hon är som står emot. Hon måste vara en stark person. Och ja, jag kände mig stark och speciell. Men ändå utanför. Att sitta och se andra äta gott och skratta skär i hjärtat. Att inte kunna var så hemskt men samtidigt förvånande.

Jag minns hur glad jag blev när mina kläder inte passade längre. Men den känslan försvann lika snabbt som den kom. Jag var inte nöjd. Jag såg inga förändringar i min spegel. Jag såg ju lika tjock ut, om inte tjockare! Kläderna ljuger nog. Jo, så måste det vara. Men så var det ju inte. När man svälter och hjärnan inte får tillräckligt med näring, kan man inte se förändringen. Man känner sig istället bara större och större. Detta är väldigt farligt för en som bara vill ner och ner i vikt. Man tycker aldrig det räcker. Hur benig och mager man än är, så ser man det inte! Man växer 10 säkert 20 kg i sina egna ögon. Man ser inte verkligheten. I detta skedet måste omvärlden reagera. Går någon i sin närhet plötsligt ner i vikt, måste man agera. Hur mycket personen än försöker få en att tro något annat, så måste det stoppas. Hjärtat kan stanna, man kan falla ihop på ett träningspass. Det är ingen lek!

Aldrig trygg
På något sätt har jag aldrig känt mig trygg med någon. Alltid fanns det människor som sårade mig, som ljög eller bedrog mig. Kände aldrig att jag hade några riktiga vänner, sådana som skulle göra allt för mig. Jag hade vänner, men ingen jag hade förtroende för. Min pappa gick ju inte att lita på. Och vid skilsmässan kände jag att jag inte ens kunde lita på min mamma. Alla gick bakom min rygg och jag kunde inget göra. Blev dumpad av min första kärlek. Det tar hårdare än man kan tro. Kände mig värdelös och ful. Litade bara på rösten inom mig som sa ta kontroll över något din värdelösa människa!
Att ha något att styra över var som en dröm. Man mår ofta väldigt bra i början av en ätstörning. Man känner sig stark och som jag sa innan får man en slags kick. Man tänker wow, känns det såhär i början blir det säkert bara bättre och bättre. Men icke!

Stopp!
Våren 2006 mådde jag som värst. Det gick bara inte att äta längre. Det tog stopp och inget kändes viktigt längre. Livslusten var som bortblåst och allt som betydde var min vikt. Några siffror. För mig var det siffror över mitt värde som människa.
Jag kunde bara äta knäckebröd och sallad. Något annat kändes otroligt skrämmande och fettbildande. Sallad skulle man ju äta, det lärde man sig redan som liten. Och knäckebröd, det väger nästan ingenting och innehåller minimalt med kalorier. Yes! Jag hade hittat min egna bantningskur, och ja, det verkade fungera!
Mådde sämre och sämre. Var yr, irriterad och väldigt deprimerad. Kunde gå upp för trappan och vara nära på att svimma. Ändå förstod jag inte risken jag tog. Att det skulle vara farligt. Jag kände mig odödlig och jag åt ju! Knäckebröd och sallad! Det som ska vara så bra.
Under våren hände något som fick hela min vardag att bli lite ljusare. Vi hade bestämt oss för att skaffa hund! Kunde livet bli bättre? Äntligen hade jag något annat att tänka på, något att längta efter. När valpen Tea äntligen kommit hem kände jag mig som en annan person. Nu fanns det någon som behövde mig. Någon som älskade mig och såg mig som en trygghet och vän. Att ha henne sovandes vid min sida framför tv:n var en underbar känsla. Samtidigt kände jag att det fanns annat att leva för, än bara mat och vikt.
Jag började fundera oftare på att göra slut på allt lidande, jag ville bara bli normal! En  vanlig människa som orkade och ville leva ett normalt liv. Just då kändes det nästintill omöjligt. Jag kände mig inte värd det, jag hade ju inte nått min målvikt och jag såg mig fortfarande som en tjock klump som måste förgöras!

Sommaren 2006 var jag, min storebror, lillebror och pappa på semester i Frankrike. Jag var så otroligt ångestfull inför resan. Satt och skrev ner listor över vad all mat innehöll. Kalorier och fett. Jag kunde ju inte äta en massa på en solsemester! Så tjock jag skulle bli då.
Väl nere i Frankrike var ångesten över maten så stor att jag inte kunde njuta av resan. Det allra jobbigaste var att äta på restauranger. Jag beställde bara sallader och vatten att dricka. Jag ville så himla gärna äta något annat, men det gick bara inte. Kraften inom mig hade tagit slut och jag kunde inget annat än att lyssna på min sjukdom. Den hade rätt och åt jag något annat skulle jag bli tjock. Att tvingas ha tunna kläder på mig var otroligt jobbigt. Att behöva visa mina tjocka ben och det blev inte bättre när vi tog så mycket foton på varandra. Klart att ingen skulle förstå att jag var sjuk om jag såg ut såhär, tänkte jag.
Resan var bara ett himla lidande för mig. Inget annat än kalorier och mat cirkulerade i mitt huvud. Var tvungen att försöka tyda alla innehållsförteckningar och räkna ut hur mycket jag fick i mig.
Om kvällarna kände jag hur min kropp inte ville mer. Hur svag jag var och hur mitt hjärta slog långsammare. På natten hade jag svårt för att sova. Hårda sängar och mina ben som skär in i huden gjorde det inte bättre. Jag låg där, i Frankrike och längtade hem. Grät och började räkna mina hjärtslag. Skulle de plötsligt stanna? Orkar min kropp med denna resan? Skulle detta bli min död? Skulle jag ens vakna upp imorgon? Kände hur mitt hjärta kämpade och kämpade. 1,2,3,4,5,6,7... Tillslut somnade jag. Drömde om mat. Drömde om att alla såg på mig med rynkande näsor och avsky. Aldrig blev jag fri från detta helvete, inte ens när jag sov. Kan ni tänka er?

Självklart blev det bråk på resan. Pappa fick plötsligt nog och talade om för oss hur tråkiga vi var. Att vi bara satt där och lyssnade på våra mp3-spelare. Kan ni inte göra något annat? Skrek han. Han anklagade oss för att bara sitta där tysta och vänta på att något skulle hända. Men vad gör man när man inte har ork? När man mest av allt bara vill hoppa från balkongen och känna sig fri. Att slippa detta helvete jag levde i. Ändå fick jag och mina bröder skit för att vi fanns. Vi var några riktigt tråkiga ungar som inte kan säga ifrån. Han försökte få oss att tro att vi hade tråkigt pga. att vi själva var så meningslösa och patetiska. Han skrek rakt i mitt ansikte att vi inte respekterade honom. Något inom mig sa stopp, ville inte mer. Jag fick nästan horn i pannan och skrek allt vad jag kunde tillbaka - RESPEKTERAR DU OSS DÅ?!
Det blev knäpptyst. Inte ett ljud och inga svar. För det finns inte svar. Det är redan så självklart att han inte någonsin visat respekt för oss.
Pappa stormade ut från hotellrummet och gick ner till poolen. Min lillebror såg på mig och började gråta. Berättade historien om julafton då pappa tagit in honom i ett rum och skrikit och slått på honom. Min söta lillebror grät, mitt framför mig, på våran semester. Jag gick in och tittade mig i spegeln. Grät och sa till mig själv - nu får det vara nog. Aldrig mer. Aldrig mer att jag spenderar tid med den hemska människan. Han som fått oss allihopa att må dåligt och skämmas över oss själva.
Vi var hungriga. Vi bad min lillebror stanna kvar på hotellrummet eftersom vi inte hade nyckeln dit. Han ville inte. Han var rädd att pappa skulle komma upp. Gå in på toaletten och lås om dig, sa jag. Herregud tänker jag nu i efterhand... Ska det behöva gå såhär långt? Vad hade vi gjort för fel?
Min storebror Oskar och jag gick ut i staden och köpte frukt. Massa körsbär och aprikoser. Vi höll på att svälta ihjäl allihopa. Oskar mår precis som jag, väldigt dåligt om han inte får tillräckligt med mat. Han är vältränad och äter väldigt mycket och nyttigt. Det märktes så tydligt att han inte mådde bra.
Det var en hemsk upplevelse att svälta på detta sättet. Jag svälte ju eftersom jag inte åt ordentligt och inte kunde förmå mig att ta något annat än sallad. Men samtidigt fanns det knappt någon mat och inga alternativ som jag kunde tänka mig att äta. Jag svälte både frivilligt och ofrivilligt. Det var hemskt.

När vi kom tillbaka till hotellrummet, hade pappa kommit upp igen. Vi pratade inte med honom, utan han fick själv komma till oss. Vi väntade oss en ursäkt, men fick ingen. Och än idag, snart 1 år senare, har vi fortfarande inte fått en ursäkt. Tänk att det var det enda vi begärde. Det enda vi ville ha. En sådan enkel sak kunde han inte ens unna oss.
Pappa började tjafsa om att han var så ensam och försökte få oss att må dåligt. Som att allt var vårat fel, precis som han alltid gjort. Men vi är och var vuxna nog att förstå att detta inte var vårt fel. Det enda som oroade mig var min lillebror. När man är 12 år lyssnar man på sina föräldrar. De är några man ser upp till och tror har rätt i vått och torrt. Detta skrämmer mig eftersom jag inte vill att han ska må dåligt. Än idag pratar vi om denna händelsen. Den sitter inristad i våra hjärtan och aldrig kommer vi glömma. Samtidigt var detta en vändpunkt i mitt liv. Jag längtade så efter min mamma och min lilla valp. Samtidigt som jag insåg att jag hade ett val. Svälta eller äta. Det finns ett val och jag måste försöka vara starkare än den rösten som talar om för mig att fortsätta svälta. Men nu ville jag helt enkelt inte mer. Jag lovade mig själv att berätta för mamma när jag kom hem. Hon skulle få veta sanningen om min ätstörning och om hur dåligt jag mådde. Det jag så länge gått och burit på, ljugit om och försökt dölja. Som anorektiker inser man inte faran, man kan inte se sig själv som sjuk. Men jag började ana att någonting inte stod rätt till. Jag kände mig så otroligt olycklig och svag.
Väl hemma kändes det så skönt att få vara med mamma igen. Den enda jag kan prata med. Hon som snart skulle få veta sanningen om mitt liv. Mamma såg hur mycket jag gått ner i vikt under resan, hur mager jag blivit och att jag såg trött och sliten ut.
Det tog mig två dagar att förbereda mig. Fundera på hur, vad och när jag skulle berätta. Jag var som en rädd liten kaninunge precis innan jag skulle avslöja min hemlighet. Darrade och var så nära på att brista ut i gråt. Satte mig i soffan och sa - mamma, jag måste prata med dig om en sak.
Hon sa att hon kom om en liten stund. Jag satt där, orolig och vettskrämd. Efter en stund gick vi upp till mammas rum, där vi satte oss ner, och hon frågade vad som stod på.
Jag grät. Tårarna bara forsade och det gick inte att stoppa. 3 år hade jag lidit, om inte mer. Flera år av lögner, ångest och självhat.
- Fattar du ingenting??! Skrek jag. Och visst gjorde hon det. Försiktigt frågade hon om det handlade om maten. Ja!! Maten. Min värsta fiende. Då förstod jag inte vilket stort steg jag tagit i denna process. Att erkänna för någon att man har problem, vare sig det är med maten eller något annat, så är det otroligt krävande. Men jag gjorde det, och än idag ångrar jag mig inte en sekund. Min mamma har varit min stöttepelare genom alla dessa dagar jag tvingats kämpa. Kämpa mot ett liv, mot ett fritt och lyckligt liv. Något jag aldrig trodde skulle inträffa. Just då kändes det omöjligt, ordet lycklig fanns inte i min värld.

Sommaren gick och jag måste säga att det var den värsta tiden i hela mitt liv. Tänk dig att ständigt gå hemma, utan vänner, utan hopp och att samtidigt inte kunna äta. Jag kände mig väldigt skyldig till alla bråk och allt lidande min mamma och familj fick stå ut med. Det kändes som mina problem blev en del av våran vardag, och jag avskydde att folk tyckte synd om mig. Det var inte synd om mig, jag hade ju valt detta själv. Eller? Är det så att man kan välja vilka sjukdomar man kommer få? På ett sätt väljer man ju att sluta äta. Man står över maten och väljer att träna. Men när det gått tillräckligt långt och hjärnan och kroppen inte får tillräckligt med näring, går det inte att stoppa. Man klarar det oftast inte utan hjälp, och definitivt inte utan att börja äta igen. Mat är den enda medicinen mot ätstörningar, vare sig det är anorexia eller bulimi. Mat är ett måste för varenda individ som lever.

Hjälp fanns det inte att få under sommaren, då alla hade semester och man var tvungen att vänta tills höstterminen kom. Det var frustrerande för både mig och min mamma att behöva vänta så länge på hjälp. Nu när jag väl ville ha hjälp, så fick jag ingen. Jag oroade mig dag som natt att jag kanske inte ens skulle få någon hjälp. Jag kunde ju inte gå här och äta en massa mat och sedan få hjälp mot ätstörningar. Jag väger ju och ser helt normal ut! Jag måste gå ner mer i vikt så de förstår hur dåligt jag mår, tänkte jag. Detta är en farlig tanke som jag tror de allra flesta anorektiker känner igen sig i. Men människor ser, de ser att du mår dåligt, att allt inte är som det ska. Man blir inte frisk över en natt, eller för att man äter en normal portion till middag. Vägen till ett friskt liv är så mycket längre än man tror som ätstörd. Innan man gett sig in i det ständiga kämpandet har man inte en aning om hur sjuk man är.
Ibland kändes det som att jag var en annan person. Ingen mat jag stoppade i munnen smakade, jag kände inte, visade inga som helst känslor. Var bara inne i min egna värld.

Äntligen kom hösten och jag skulle få åka till en speciell ätstörningsklinik några få mil från där jag bor. Jag var jättenervös och undrade mest vad dom skulle tycka om mig. Ifall de tyckte jag var för tjock för att kunna ha anorexia. Jag fick prata med en glad och supergullig tjej som jag snabbt fick förtroende för. Det kändes som hon verkligen brydde sig om mig och ville att jag skulle komma ur detta helvete. Till en början pratade jag inte alls. Jag satt mest och sa ?jag vet inte?, på alla frågor jag fick. Jag kunde inte sätta ord på mina känslor och varför jag trodde jag blivit sjuk. Min hjärna hade antagligen fullt upp med annat än att kunna tänka logiskt.
Dit gick jag en gång i veckan och trivdes otroligt bra med det. Jag kom till ett ställe där människor förstod mig, där dom visste vad som var rätt och fel att säga till en ätstörd. Jag vägde mig också varje gång jag kom dit, och varenda gång jag tog steget upp på vågen, trodde jag att det skulle visa flera kilo mer än förra gången. Inget hände. Jag gick snarare ner några kilon. Och jag som hade börjat äta MER! Hur kunde detta vara möjligt? Jo kroppen är faktiskt smartare än vi tror. En svältande kropp sparar så gott den kan på fettet och istället blir man av med musklerna och därför går man ofta ner i vikt snabbt av svält. Men det är ju fettet man vill ha bort, och det går ironiskt nog inte med svältkost. Tänk att kunna äta och samtidigt förbränna fett, och bygga muskler! Jag fick en helt annan syn på vikt och bantning när jag insåg att det var såhär det fungerade. Kände mig lurad och arg på framförallt mig själv. Allt kämpande och svältande förgäves. Ja, så kommer det bli för alla. Man kan inte leva ett normalt liv och svälta. Smaka på orden, det går inte att leva ett normalt liv och svälta.
För varje vecka som gick märktes det ingenting på vågen. Jag gick ner från 46 kg till 43 och jag förstod inte vad som höll på att hända. Jag åt ju! Men min kropp var i så stort behov av mat att den använde det till annat än att sätta sig som reserv. Alla organen repareras, muskler byggs och hjärnan får energi att kunna tänka.

Varje gång jag åkte till kliniken var min mamma med. Hon stöttar mig av hela sitt hjärta och det betyder allt att hon orkade och tog sig tid att följa med mig. Jag hade väldigt svårt för att komma ihåg saker när jag vägde så lite. Mamma blev som en ?extra hjärna? som hjälpte mig minnas.
Under hela denna tiden jag gått till kliniken och träffat min behandlare, har jag känt mig skyldig till att andra mår dåligt. Kände mig självisk som bara pratade om mig själv, som bara tänkte på min kropp och vad jag åt. Att tankarna inte kunde gå till viktigare saker än så, det var otroligt frustrerande.
God jul?
Vintern kom och jag hade förberett mig flera månader innan julveckorna. Vad skulle jag äta? Vågade jag stoppa i mig lite choklad, eller äta julmaten? Jag var fast besluten att försöka äta det jag ville och inte bry mig om min kropp. Inte bry mig om tankarna som sa till mig hur värdelös jag var.
Jag planerade och satte kalorigränser långt innan julen kom. ?Jag måste spara mig lite...? sa de sjuka tankarna, och jag hade inte ork att sätta emot.  

 




Kommentarer
Postat av: rebecca

den är sjukt bra gumman... vill läsa fortsättningen sen om jag får

2007-07-05 @ 21:47:37
URL: http://vanilia.blogg.se
Postat av: Tigrisenemmis

åååh så bra skrivit... <3

2007-07-05 @ 22:53:38
Postat av: FANNY

älskling, sitter och bara slukar vartenda ord du skriver.. du är så stark vännen och du vet att du kan prata med mig om ALLT. du är otroligt bra på att skriva..<3
du ska få se min bok också :) om du vill baby, på söndag? :) Du är underbar C, kom ihåg det/ Fanny glitterängel.. :)

2007-07-06 @ 00:01:39
Postat av: Fraiche

Det är jättebra. Skriv på!

2007-07-06 @ 08:25:08
Postat av: Elvenpath

Jättebra! Vill så gärna läsa fortsättningen. Du skriver hur bra som helst.

2007-07-06 @ 14:58:48
URL: http://cauterize.blogg.se
Postat av: Fanny/atombomb

Sjukt vad bra du skriver! väntar på fortsättningen.

2007-07-06 @ 20:49:47
Postat av: jossanpossan


underbart skrivet!
Dessutom peppar du mig otroligt mycket att vilja bli frisk. Du är en bra förebild för alla som lider av ätstörningar.
O jag hoppas att killar o tjejer som läser detta ska börja tänka åt det friska hållet igen.
DU är såå otroligt stark gumman o jag avundas dig så mycket.
O som jag alltid brukar säga..
Har man viljan att bli frisk, KLARAR man det. alltid.
Kämpa på!!!!
<3<3

2007-07-06 @ 22:32:42
Postat av: Lina

åh gud, starkt skrivet.
började gråta till och med.
vill hämskt gärna läsa fortsättningen!

2007-07-07 @ 00:57:52
Postat av: Lina

åh gud, starkt skrivet.
började gråta till och med.
vill hämskt gärna läsa fortsättningen!

2007-07-07 @ 00:58:02
Postat av: Madikken

Kul att du skriver en bok =) Det skall jag med göra när jag blir stor, elelr rättare sagt när jag bestämt mig för vad jag vill skriva för bok. Det lär komma en idé en vacker dag. Har lite konstruktiv kritik att komma med också:
- Tänk på störande upprepningar, påbörja inte för många meningar med samma ord, t.ex Jag var ute och gick igår. Jag hade roligt. Jag har en hund.
- Jag är totalemot allt som har med siffror att göra, det är så farligt!
- Samma med att skriva att du räknade kalorier och att nämna vad du åt, det är känsligt men du känner väl efter vad som känns bäst.

2007-07-11 @ 03:25:59
Postat av: Karnaaah

åhh, jätte fint skrivet :( jag vet att du inte gillar folk som tkr synd om dig, men jag tkr det är jätte hemskt att du har blivit drabbad av denna sjukdomen:( hoppas du blir frisk så småningom! MASSOR MED KRAMAR !

2007-07-14 @ 18:54:51
URL: http://karnaah.blogg.se
Postat av: Anna

Hej! Jag sitter här och gråter när jag läser din blogg, har läst igenom alla inlägg och du har satt ord på så många av mina tankar. TACK!

2007-07-14 @ 23:11:33
Postat av: sofia

gud, det där var verkligen helt underbart skrivet!
lite hoppigt bara till julen,
ätstörningar är trots allt allvarligare än man tror.
keep up th egood work , honey!

2007-07-17 @ 18:47:03
Postat av: Frida

Mkt bra skrivet! Fortsätt så =)

2007-07-17 @ 18:47:17
Postat av: Therese / -sjufyrasju ;)

Detta är jättebra skrivet.. vill läsa fortsättningen..

2007-07-21 @ 07:02:45
Postat av: jennifer

väldigt bra skrivet. vill jättegärna läsa fortsättningen!
kramar! <3

2007-07-22 @ 20:34:08
Postat av: Elin

Shit va duktig du är på att skriva! Känner igen mig i allt :/ Fast för min del é de inte min pappa som skapar problem i famlijen de é min ena storasyster. Vågar knappt gå utanför mitt rum när hon är hemma ... Du kommer gå långt <3

2007-07-24 @ 13:29:53
Postat av: Angel

Åh gumman jag kan bara säga att jag blir så rörd när jag läser detta! Jag är så jävla STOLT, vilken enorm styrka du haft som klarat av din ätstörning!!!
ser verkligen upp till dig!!
/angel

2007-07-25 @ 19:31:15
Postat av: Tillan/Kammi/IceCess/Kamomille från UM

gud vad du skriver bra! jag lyckas bli så berörd av dina ord. jag ser upp till dig! du är bäst!
Kramar!
//Matilda

2007-07-29 @ 00:10:07
Postat av: kikki

verkligen jättebra skrivet :)

2007-07-31 @ 11:36:19
Postat av: anna

Otroligt gripande och intressant text!!! All lycka åt dig!!

2007-08-04 @ 18:12:43
Postat av: Sanna

Även fast jag inte känner dig, måste jag säga att jag känner mig stolt över dig när jag läser det här, jag hoppas att du är det med. Jag blir rörd, började gråta när jag läste om hur du har haft det. Ta hand om dig, jag ska hålla tummarna för att allt blir bra!

2007-08-09 @ 22:40:58
Postat av: Josefin

gud vilken berättelse, skulle jättegärna vilja läsa resten av den här berättelsen. jättebra skrivet, förstår att det är jobbigt men ändå kanske skönt att få skriva av sig, få ut alla känslor och tankar. få allt samlat på ett papper? Jag saknar dig verkligen på UM, du har varit en förebild som nästan försvunnit. jag vet att du mår bättre av att inte vara där, jag ville bara säga att jag saknar dig

2007-08-21 @ 14:06:12
URL: http://enochsextiofyra.blogg.se
Postat av: chalin

Du skriver så bra!! Jag hoppas på att få läsa fortsättningen (: All styrka till dej! <3

2007-08-24 @ 00:53:02
Postat av: Klara

det är verkligen jättebra! Ser fram emot fortsättningen:)
Kram

2007-08-27 @ 16:23:29
Postat av: stars in heaven

Väldigt bra skrivet!
Kramar

2007-09-07 @ 15:15:34
Postat av: Josie

Otroligt bra skrivet!

2007-09-18 @ 20:00:04
URL: http://jealousy.webblogg.se
Postat av: victoria

Asså jag beundrar dig något så fruktansvärt. Du är så stark, jag önskar jag var som du. Jag är också på bättrningsvägen (? eller ?) och jag känner mig ännu mer hoppful när jag läser det fina du har skrivit. Du är grym !

2007-09-19 @ 16:01:10
URL: http://victoria---h.blogspot.com
Postat av: Johanna

Du skriver så otroligt bra, och jag har tårar i ögonen när jag har läst :( skulle jättegärna vilja läsa fortsättningen! ta hand om dig <3

2007-09-21 @ 12:28:47
Postat av: Anonym

Åh jag vill läsa fortsättning

2007-10-14 @ 23:45:53
URL: http://stephanielouise.blogg.se
Postat av: sofia

jättebra, verkligen. finns nog många som mår bra/behöver av att läsa det här! kämpa på!

2008-01-23 @ 12:50:55
URL: http://sofia0217.blogg.se
Postat av: nene

otroligt bra skrivet! Jag läste allt i ett streck, och var helt trollbunden.

2008-03-02 @ 16:16:12
URL: http://lentopallo.blogg.se
Postat av: josefin

¨åååhhh, jag vill läsa mer.. :D

2008-03-21 @ 16:31:36
URL: http://asgrymmajossan.blogg.se
Postat av: Sara

Jag tycker det är otroligt starkt av dig att gå ut med det här, det märks att du kommit ett par steg framåt och fått en del insikt över vad som hänt under ditt tidigare liv. Att kunna se tillbaka på händelser, och inte fortsätta leva i dem.

Jag har också upplevt tuffa och jobbiga saker under tidiga tonåren då man är som mest sårbar, men det går att ta sig ur och kämpa på.

Har du någon kontakt med din pappa idag?

Skickar en massa styrkekramar och hoppas att du kämpar på!

2008-08-30 @ 12:19:48
URL: http://sarabaaara.blogg.se/
Postat av: Monika

Gud vad du skriver bra.

Har du funderat på att börja skriva professionellt?



En sak fattar jag inte, du skrev att man inte ser hur smal man är i spegeln. Men känner man inte på kroppen att man blir smal?



Hoppas du äter lite mer. Annars kan du umgås med mig, en normal tjej som tycker om nyttigheter och lite gott ibland:)

2008-12-01 @ 15:29:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0