Tack tack
Har precis ätit en jättegod middag. Kycklingfilé med couscous blandat med mango och spenat. Lite tzatziki och tomater till. Smarrigt! Känns som jag förtjänade denna goda middagen efter en himla bra dag på jobb. Allt bara flyter på där! Fick jättemycket beröm idag av alla. Det va himla kul!
Nu ikväll blir det lite mys med mammsen framför Dr. Phil. Standard på vardagarna typ, haha!
Övrigt så mår jag ok faktiskt. Försöker tänka bortom det sjuka, men det är fan svårt. Känns omöjligt att sluta ha all ångest och alla tvång som man har som ätstörd. Hur ska jag liksom kunna sluta räkna kalorier efter 5-6 års räknande? "Sluta bara", säger väl många. Men även ifall jag slutar räkna på miniräknare, så räknar jag omedvetet i huvudet. Jag vet ju vad allt innehåller och vad allt väger. Jag behöver inte ens kolla på kalorilistor längre... okej, det va längesen jag lärde mig allt, men ändå. Nu kollar jag aldrig! Vet allt. Allt är inprintat i skallen. Tror ni man kan glömma?
Nej nu ska jag öppna fönstret och ta några djupa andetag. Det behövs i mitt basturum! Haha!
Puss o kram
Du e så himla duktig som verkligen kan prata ut om sjukdomen fast jag anser att du kommit väldigt långt! Har själv haft anorexia och e frisk, men tankarna kommer nog alltid finnas där vare sej man vill eller inte och oavsett om man tänker dem ofta eller aldrig. De kommer finnas där o lura hela livet tror jag tyvärr. Men vi måste bara lära oss o INTE LYSSNA på dem, för att vi vet att det inte är det rätta ju!
Fick själv ett återfall förra hösten och gick ner 7 kg på bara 2 månader pga lite jobbiga saker i mitt liv som gjorde att jag kände igen att det bara kvittade att leva för nåt, fast jag lovat mej själv att aldrig falla ner i träsket igen. Nu e jag tillbaka igen, men har haft väldigt svårt o gå upp allt igen (har 2 kg kvar) fast jag äter som en tok, hehe, men jag tränar också mkt. Visst kan jag hoppa över träningen en dag, men jag måste nog erkänna att jag skulle få ångest om jag hoppade över fler dagar när man e van o träna varje dag!
Fast åker jag utomlands en vecka så har jag ju klarat det (fast då simmat i poolen eller gått promenader) men när man e hemma i vardagaen finns liksom ingen ursäkt att inte...Fast jag hatar inte att träna, då d e väl tur det.
Iaf. tack för en så himla bra blogg!
Och det där m o räkna kalorier...visst det vore så himla skönt om man aldrig hade börjat lära sej. När jag va sjuk så gjorde jag inte det, jag bara börja undvika fett och sen slutade äta helt och när jag blev friskförklarad hade jag inte börjat räkna kalorier än heller, det är först, jaaa, kanske de senaste 3 åren kanske.
Men jag tycker ändå att jag nu e bättre än för 2 o 1 år sen, har släppt mkt på träningen, äter mer varierat o så och nu tänker jag ofta på hur d skulle va så skönt me några dagar utan mina rutiner o allt och bara ha d som i min barndom.
Oj, va långt detta blev..sorry!
Ha det bra! Kämpa på!
Kramar!
har varit fast i det där själv och är typ frisk nu. Glömma tror jag inte man gör, men man kan sluta bry sig och inte tänka på det. Jag räknar själv bara IBLAND, och då medvetet. I takt med att jag ätit mer, fått bättre koll på hur mycket jag behöver äta och mättnad och hunger börjat fungera blir det bättre. Att äta i skolan har också blivit ett " bra" sätt att räkna mindre då man inte kan mäta och väga...
Miss h:
Du får ursäkta att jag lägger mig i, men jag bara undrar..hur kan du säga att du är frisk om du fortfarande lever med sjuka tankar, tillbakafall och får ångest av utebliven träning?
Tror du seriöst inte att det går att bli HELT frisk? Utan sjuka tankar som man ska behöva "lära sig att inte lyssna på"? Jag hoppas verkligen att du ändrar den inställningen, för har man inte ens som mål att bli helt fri och frisk tror även jag att det är nästintill omöjligt att bli det.
Jag har iaf träffat för många lavande exempel på att det går att ta sig ur denna svåra sjukdom till 110% för att tro och hoppas på något annat även för min egen del! Lycka till att bli HELT frisk, för det går!
Cornelia: Det där med kalorier..jag började räkna när jag var 10 eller 11 och har räknat varenda dag, varenda mål, varenda ingrediens i minsta detalj under i princip hela min sjukdomstid. Men vet du? Inte längre! Om någon skulle fråga mig vad ett visst livsmedel innehåller så svarar jag utan att blinka, visst. Än så länge sitter det fortfarande i. Men när jag själv äter går inte miniräknaren i huvudet på. Aldrig att det går per automatik längre. Sist jag var inlagd bestämde jag mig för att kämpa bort den biten, och det gick. Man går inte upp mer för att man inte räknar, men det är en otrolig befrielse att inte längre ha det som tvång!
För att vara ärlig har jag glömt en stor del av mitt kaloriräknande. Visst, all dricka, och basicsaker kommer man ju ihåg, det man äter dagligen. Men, jag har lärt mig att leva med det och bryr mig inte om att räkna de längre, de e nog mest en vanesak.
Om du vill veta min och min bästis peppfras så brukar vi säga "du, du är 20år nu, vill du verkligen ha en 14årings kropp? Kom igen nu". Om det hjälper dig så tänk på de, det har hjälpt oss väldigt väldigt mycket genom åren :)
Det undrar jag med går, det verkligen att glömma alla kalorier hit och dit. Dom sitter typ fastlimmat på hjärnan. suck!
