Thepreciousgirl ♥♥

En 6 åring i en 20 årings kropp

Tyvärr så får man vara beredd på att man kommer att misslyckas eller bli sviken, man kan inte gå igenom hela livet utan att göra det. Förresten så ser jag mina misslyckanden och liknande som något bra, man lär sig något utav det och man blir en erfarenhet rikare.. jag hade inte velat ändra på någonting alls. Försök att inte tänka så, vet att det är svårt men man förlorar så mycket på att vara rädd för nya saker..

Vet du, så där känner jag med! Jag är iofs 18, men jag har samma känsla! Bor hemma än å så..brukar fundera på om hur det skulle bli om jag skulle flytta..långt härifrån, å skulle klara allt själv. Men vet du, jag tror, att när man väl gör det, så går det! Å jag är säker på att det ikommer en dag när man känner en annan känsla i kroppen, när man känner att det är dags liksom!

Hoppas det är bra med dig, å du ska få se att allt ordnar sig! Jag hejar på dig mi vän<3<3<3

Jag kände/känner, likadant som du. Jag tog steget och kastade mig in i en andrahandslägenhet. Sabbade allt jag hade. Skötte mig inte det minsta, men det fick mig att inse och öppna ögonen.

Jag är nu tillbaka hos mina föräldrar och har verkligen lärt mig vad ansvar innebär och nu känner jag mig så pass mogen och vuxen att jag ska åka och bo i USA, sen skaffa ny lägenhet när jag kommit hem igen.



Jag vaknade varenda morgon bland spritflaskor, tvätt och skit med rödsprängda ögon, bakfull och frågade mig samma fråga "är det verkligen såhär jag vill ha det?". På kvällen gjorde jag likadant, efter en hel dag på soffan framför datorn "är det såhär jag vill att min vardag ska se ut?".

Det gav mig en tankeställare, det tog 3 månader sen var jag på benen och tvättat av skammen från ansiktet.



Nu mår jag på rätt väg, mår bra och är i vuxenlivet med bra jobb och är organiserad. Det är så mycket som förändrats.

Cornelia, kasta dig ut! Det kommer svida, rejält, många gånger. Men rätt vad det är så sitter du där, stark och vuxen!

Du kommer aldrig känna dig vuxen om du inte får dig en örfil av verkligheten. Lära dig av dina egna misstag.

Man ger sig tusan på att det går.

Jag kände precis som dig för ett år sedan men ändå tog jag mitt pick och pack och flyttade 90 mil norrut för att plugga på Universitetet. Och jag har aldrig gjort ett bättre val i livet! Vågar man - så vinner man!

Jag känner igen mig sjukt mycket. Jag är 19 och det känns som att vissa 13-åringar har upplevt mer här i livet än vad jag har gjort. Jag blev deprimerad/fick en ätstörning i början av tonåren - precis den tid då alla andra började festa och leva livet, medan jag bara isolerade mig. Det känns som att jag aldrig riktigt har kommit ifatt, och jag vet inte om jag nånsin kommer göra det heller..



/Emelie

Jag. LÄTT. Det som hände var att jag träffade min pojkvän. Mognade och han blev min motivation. :)

Gick igenom massvis av dina gamla inlägg och la märke till att du verkligen har förändrats psykiskt också.

Förut var det bara snack om mat,mat,mat, äta, vikt,vikt osv.

Visserligen finns ju sådant på din blogg också, men inte med samma fokus på just mat.

Du har gjort ENORMA framsteg tänk på det.

Och var inte orolig över att börja jobba och att du ska tappa kontrollen.

Du klarar det, tänk positiva tankar och peppa dig själv!



Och helt ärligt, så är du så mycket sötare nu. Du är fortfarande smal, men inte äckligt smal. Du är attraktivt smal, sådant som killar tycker om också. Känner du dig inte mer inspanad av killar nuförtiden?

KEEP ON WORKING!

du har ett underbart liv

känner lika dant. Men sen jag träffa min pojkvän så har han funtat i mig lite mer saker så man har växt ganska mycket i livet dem senaste månaderna. Men jag är oxå rädd o påbörja något nytt för att sen misslyckas, ha en bra dag i värmen!

Jag känner igen mig i varenda ord. Som du känner inför jobbet känner jag inför skolan. Känner att jag knappt vågar börja plugga igen utav rädsla att falla tillbaka i prestationskraven och hamna i en svacka. Jag satt faktiskt och tänkte på det hela kvällen/natten! Men så kom jag på, att om det nu blir så, låt det! Jag har varit i många svackor och tagit mig upp igen. Och för varje gång lär jag mig något, växer, mognar och blir VUXEN. Man måste utsätta sig för farorna och rädslorna för att stärkas och mogna. Begå misstag och lära sig hur man reder ut de på bästa sätt. Gång på gång.

Mitt största misstag var att jag flyttade hemifrån alldeles för snabbt direkt efter en lång tid på sjukhus. Jag föll igen, hårt. Men ändå är jag SÅ glad att jag gjorde det! Jag vet vad jag gjorde för fel, och förhoppningsvis har jag mer koll på hur det ska bli rätt när jag flyttar nästa gång.

Kasta dig ut i livet Cornelia! Det kommer inte alltid att behandla dig väl och skonsamt, men du kommer alltid att få något utav det!

Hej!



Tänkte bara fråga om du har några tips på hur man får en valp rumsren?

Det var ju inte längesen din hund var valp.

Tack på förhand!

/Madde

känner också igen mig, jag är 18 och bor hemma och undrar när allt igentligen kommer hända? Ja menar om bara ett år har ja slutat skolan som jag knappt upplevt. Då ska man ju söka jobb men ja är så blyg för vuxna då ja vet inte hur det ska gå. Vill så gärna flytta hemifrån för då har man ju en start i allfall men ja har inga pengar :/

Vännen, det här är ju en del utav tillfrisknadsfasen i sjukdomen.

Jag klarade den inte på egen hand, men efter lite hjälp ifrån min samtals-terapeut via äs-hjälpen, så vågade jag också flytta 50 mil hemifrån all trygghet, och bli ett väldigt tacksamt förmål för misslyckanden. Men du kommer bli starkare när du väl känner dig redo för att våga, så lova att försöka. Jag fick ett helt annat liv av min förändring och jag ångrar det inte en enda sekund.

Dock så tycker jag inte att du behöver känna att man "ska" grejja det på egen hand, eftersom som sagt, exakt detta beteende är ju en del utav tillfrisknadsfasen. Sålänge man har sin sjukdom så "vet man" att man kan bli sedd och behandlad med lite mjukare händer än annars, eftersom man har en psykisk sjukdom att lite " gömma sig bakom", det känns lite farligt att behöva bli stor, behöva möta misslyckanden och livet på riktigt, på egen hand. Jag kommer inte riktigt ihåg, men har du sagt upp all typ av behandling som du hade innan sommaren, var det den psykologen som var så knäpp? Så småning om, så kommer det att gå, när pappa dog så fattade jag inte hur jag skulle kunna funka i arbetslivet eller det sociala livet igen på riktigt, och även om det inte går smärtfritt eller bra, så rullar änåd tiden förbi, och "det går". Man klarar det ändå, även om man verkligen verkligen inte tror att det ska gå.Det blev lite svammel som vanligt, men du är inte ensam om att känna såhär. Håller med Sofia också, du har vuxit massor psykiskt, ändå om du inte alltid märker det själv, glöm inte det.. Det är bara att fortsätta hänga kvar, fortsätta kämpa som du gör nu, Tillslut kommer du också kunna njuta utav livet, som du är värd att göra, som alla är.. Kramar till dig, ta hand om dig!

Alla känner nog så ibland.. men tyvärr måste man.. kämpa på du klarar det... kram

Känner igen mig i det där och jag är fortfarande 23. Jag har aldrig haft dina problem, med mat och så, men jag har aldrig varit utomlands, jag bor fortfarande hemma (dock flyttar jag om två veckor), jag både pluggar och jobbar (när jag inte pluggar, så tjatar folk på mig att jag ska plugga eftersom jag är så duktig och när jag pluggar och inte jobbar så är det ett himla tjat om att jag borde jobba istället och tjäna pengar) men det känns bara som att alla andra kommit mycket längre medan jag bara fokuserat på en enstaka saker som tagit upp en stor del av mitt liv, som att plugga. Jag ska alltid vara bäst på det jag gör och vågar sällan pröva något nytt, ett litet duktighetskomplex. Vad jag vill säga är att, det inte går att jämföra sig med andra!! Det är ditt eget liv och det är du som ska leva det så som du vill, inte som någon annan vill. Det går inte att titta på vad alla andra har, vi har alla fötts med olika förutsättningar.



Nu läser jag ett program som jag i flera år trodde jag var för oerfaren för att kunna läsa. Jag har klasskompisar som får allt betalt av sina föräldrar och åker utomlands hit och dit, de är yngre än mig och har sett så mycket mer än vad jag har. Ändå känns det som att jag får deras respekt, för att jag är den jag är och visar vad jag kan och står för att jag är bra på det jag gör. Sen kvittar det hur lång tid det tar för en att hitta dit. Det viktiga är att man gör det! Så gör det! I DIN takt!!



Många kramar

Tänk att med fasta jobbtider kommer det vara enklare för dig att kunna planera in måltider och hålla dig till planeringen. ALLTID frukost innan jobb, lunch på jobb, mellis på jobb, middag hemma, kvällsfika innan läggdags. Jag har oregelbunda jobbtider vilket gör matplaneringen väldigt krånglig, så jag är avundsjuk att du har ett 8-17 jobb. Lycka till, du vet att det är värt att kämpa för!

Jag känner verkligen igen mig!

Jag ville bara säga att jag har läst din blogg väldigt länge nu, och du är väldigt stark. Jag har kämpat mig ur anorexia, så det går faktiskt att klara sig igenom sjukdomen - ge ALDRIG upp! Du är så pass mycket friskare nu, men du har ändå en bit kvar på vägen. Jag tror på dig! :*