Lördag
Mår inte alls bra. Sover dåligt, har svullen mage, ont i kroppen, huvudvärk och är ständigt trött. Det är mitt eget fel, jag vet det.
Mamma är inte hemma heller. Hon är i Göteborg och roar sig för en gångs skull! Så skönt att veta att hon slappnar av och njuter lite av livet. Hon är hemma hos en vän till vår familj. Saknar dig mamma. Vill krypa upp i din famn och känna mig trygg.
Idag ska jag bara vara hemma (ovanligt?). Ska snart gå en promenad med hunden, sen ska jag lägga mig i soffan och läsa min nya VeckoRevyn.
Nej nu måste jag resa på mig, innan jag somnar. Hunden kallar!
Ha en bra dag. Kärlek
Hej!
Jag har följt din blogg ett tag, hittade den via UM (är inte aktiv där längre dock...). Har läst att du är nere i någon slags svacka nu, och gud så jag vet hur det känns. Kämpar själv, mot tankar, mot viktfobi, matångest, träningsberoende, ja, you name it!
Men till det jag vill säga: läste att du vill gå ner i vikt igen för att synas. Och det är väl det som de flesta med ätstörningar vill. Men varför, egentligen? Man syns ju knappast på något unikt sätt. Var och varannan tjej har ju idag någon slags ätstörning, och det är så hemskt! Men ju fler som svälter/spyr/tränar för mycket, desto vanligare blir det ju och då är man väl knappast unik? Dessa tankar kom jag fram till i våras och då tänkte jag: jag vill synas för att jag är JAG, inte för att jag har anorexi! Jag vill inte definieras som anorektiker, för det är det så många som är, jag vill vara jag, en alldeles unik person!
Så jag tog tag i det jag älskar (matematik) sökte in på en utbildning där jag nu stormtrivs och kämpar fär att bli svinbra på matte istället för världsbäst på att svälta och bryta ner mig själv.
Jag säger inte att det är lätt. Jag kämpar mot tankar varje dag, men det är värt det. Om jag så måste mota bort tankar varje dag för resten av mitt liv är det värt det, för ett liv i svält och nedåtgående siffror på vågen, det är inget liv.
Min slutsats är väl, antar jag, att man måste försöka hitta något att definiera sig själv igenom, en utbildning, en hobby eller vad som helst. För då är det mycket lättare att kämpa mot tankarna, mycket lättare att motivera sig.
Även om du inte känner igen dig i mina tankegångar, så hoppas jag att du fortsätter kämpa och hittar något som gör dig unik, och det ska inte vara svält!
En bok som fick mig att börja kämpa igen var "Jätten i Spegeln" av Helene Arkhem. Jag hoppas udu kan få börja må bättre snart. Alla med ätstörningar är värda det!!
