Tsunamin 2004
Det är svårt att förstå eftersom jag inte själv var där. Men jag vet några som dog, de som blev av med hela sin familj och blev ensam kvar. Jag minns när jag fick beskedet att något hänt i Thailand. Jag satt i soffan i vardagsrummet klockan halv 11 svensk tid och slog på tv:n för att kollar text-tv. "3000 döda i jordbävning i Thailand" stod det. Nyheterna sa att inga svenska ska ha kommit till skada.
Allt eftersom timmarna gick, steg också antalet döda. 5000, 10.000, 20.000. Det kom tillslut uppgifter om att även svenskar var försvunna.
De första bilderna på tsunamin, en stor dödsvåg som de sa, började spelas upp gång på gång.
50.000, 100.000, 150.000... skulle siffrorna aldrig sluta stiga?
Jag köpte varenda tidning där det stod om svenskar som var försvunna. Små barn, tonåringar, mammor, pappor och gamla människor.
Alla pratade om samma ämne, alla kände någon som vad där eller som var försvunnen. Någon som dött.
Det är snart 3 år sedan tsunamin inträffade. Jag kan inte riktigt fatta att tiden har gått så fort. Det kändes som igår när vi kom tillbaka till skolan efter jullovet 2005 och fick besked om att ingen på skolan hade dött. Tack och lov! Men några hade varit där, och de var såklart fortfarande chockade. Jag minns också att på nyårsafton var det alldeles tyst där jag bor. Inga raketer sköts upp. Bara tystnad, det var skrämmande.
Vad gjorde ni den 26 december 2004? Var någon av er där? Förlorade ni någon nära?
Ledsen att jag skriver om detta, om någon kanske blir upprörd eller får tillbaka hemska minnen. Det är inte min mening!
Någon gång ska jag själv åka till Thailand. Jag planerar att åka dit med familjen nästa år.
Titta här på "Tsunami Tribute 2004".
Tänker på er som förlorade någon. Vila i frid alla som dog!
Min pappa är i Thailand just nu... Visst var det hemskt det som hände. Kände ingen som dog, men vi fick nyligen läsa en novell i skolan av en tjej som gått där förut och som dött pga tsunamin. Kändes lite konstigt. Händer så mycket i världen.. Man kan nog inte föreställa sig hur det verkligen är utan att uppleva det själv.
jag förlorade en vän :(
Ja det var verkligen hemskt :(
En lärare på skolan dog.
Jag förlorade några vänner. Och jag tycker det är bra att du skiver om det, det är hemskt och jag får minnen tillbaka men jag vill inte glömma mina vänner som förlorade livet. Jag vill minnas dem, och samtidigt se framåt.
jag var som tur var hemma men kände folk där, vilket lång dag den 26 december var!
Jag kände ingen väl, men vet många som dog.. Jag kom hem från Thailand för lite mindre än en vecka sen. Överallt fanns det varningstorn och skyltar om mvart man skulle.
Vi prtade med många thailändare där. nästan alla hade fölorat någon. Och de sa aldrig "om vågen kommer igen" utan de sa "när vågen kommer igen". De berättade att de levde varje dag i rädlsa, går upp varje morgon och undrar om det är idag den kommer tillbaka. Det var så hemskt att höra.
Jag själv tog det väldigt hårt, även fast jag inte hade någon nära där. Jag drömde om det och jag tänkte hela tiden på vad jag skulle gjort. Jag läste också allt i tidningarna som du, kolla på nätet, tv:n. Jag vill veta, men samtidigt inte. Det kändes långt in.
det var så hemskt, själv var jag inte där, men jag tykcer fruktansvärt synd om alla som var där !
hade tur & kände ingen, men fruktansvärt ändå! Man vill försöka förstå, men tror man måste upplevt det själv för att förstå hur fruktansvärt det måste varit!
jag kände flera som var med. en kille i min klass förlorade sin syster och mamma. i min brors klass dog en elev och ens elevs mamma. även en kille som förlorade sina tre systrar och sin bror och sin mamma o låssaspappa (alltså hela sin familj). en av systrarna hade jag varit kompis med när vi var lite yngre. usch, det var verkligen hemskt, och jag hade träffat alla som jag nämde så jag har fortfarande deras ansikten i huvet men nu är dom är döda :(
Jag kände en kille i uppsala som dog.. Hans mamma&pappa och hans syster dog också... Hemma i uppsala fanns hans två andra brödrar, tur att dom har varandra men usch så hemskt det var när jag fick reda på det. Ringde till Johans (som han hette) mobil i flera dagar och hela tiden sa en röst i telefonen "Just nu kan du inte nå det önskade numret..." Till sist insåg jag att han inte hade klarat sig. Usch för sånt där.. :(
Den dagen fyllde jag år.. det vart en lång kväll.. tyst och mycket sorg.. kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det var.. vädret var lixom konstigt överallt.. kommer ihåg att jag fick tvångstankar efterråt.. om att det skulle komma massa stormar och annat och skada min familj.. vet några som förlorade hela sina familjer.. bla min chefs bror och broderns fru dog.. men de två barnen överlevde.. inte någon rolig stämning på jobbet.. tycker ändå det är bra att du skriver om det.. så man minns att man inte ska ta saker för givet..
Ha en bra kväll!
Jag var hos min mormor och morfar och vi hade på tv:n, först kunde man ju inte förstå vad det var som hade hänt.. det kändes så avlägset, men sen när man senare fick höra alla hemska berättelser om familjer som förlorat pappan i familjen eller någon nära så förändrades det helt! plus det att man såg hur tsunamin sväpte över en mängd folker och det blev kaos överallt, jag föreställde mig i den situationen som om jag skulle ha varit där och det fick mig att bättre inse hur de hade det, hemskt.. jag har länge drömt om att resa till thailand men sedan det där har jag varit tveksam, vet inte om jag vågar :S tur att det inte hände något farligt till dig Cornelia, att du är i liv!!
Min pappa bor i Thailand. Men han var inte där under tsunamin. Dock har vi vänner som var det. Som tur var så hade dem beslutat sig för att åka på elefanttur den morgonen. Så dem klarade sig.
min syrra kille var där nere, han räddade ett litet barn. När vågen kom så såg han barnet flyta, då tog han tag i henne och klättrade upp i ett träd... fattar inte hur han klarade sig och vågade men en sak e säkert han e en hjälte!
Jag var där. förlorade hela min familj. men jag tycker det är bra att du skriver om detta. man måste se framåt. hade aldrig klarat mig utan min älskade pojkvän och mina nära vänner, dom ger mig stöd att orka med minnena.
Alla: TACK FÖR ATT NI DELAR MED ER AV ERA UPPLEVELSER!
**
**
felicia: Jag saknar ord. Jag beklagar verkligen!!! Kan inte i min vildaste fanstasi föreställa mig hur det skulle va att förlora hela min familj.
Tusen styrkekramar till dig!!
Vi var där 2 månader efter Tsunamin, allt var i en atmosfär som var full av dysterhet. Vi var nästan de enda på hotellen och poolerna. Men thailändarna var så trevliga ändå, de ville inte att man skulle gå runt och vara dyster. De lever ju livet som det kommer...
Ta hand om dig!
jag förlorade min vän. när jag öppnade tidningarna en dag och läste "saknade" så var det en sida med en stor bild på, men på bilden var det min kompis och hennes syrra stående i bikini i solen skrattande. gud vad shockad jag blev! nu kan man hitta hennes namn på listor på internet där hon finns på "omkomna"...kan fortfarande inte fatta att det hänt :( det känns som om hon fortfarande lever.
