Kommentarer
Jag kan inte komma på en "värsta kommentar" jag fått... men jag har fått höra t.ex;
"Du är ju inte alls så smal, hur kan du ha ätstörningar?"
"Ska du verkligen äta allt dedär?"
"Jag trodde du bantade!"
"Usch va smal du är"
Förut kunde jag inte alls förstå hur folk kunde vara så dumma och säga sånt här, men idag vet jag... de som inte drabbats av en ätstörning har inte en aning om hur det är. Det är såklart förståeligt, men ibland är det kanske bäst att bara vara tyst. Kan slå vad om att många av er som läser min blogg också råkat ut för klumpiga kommentarer. Någon ni verkligen minns som varit extra jobbig att höra?
ja visst är de snygga :)
Jag åker taxi till och från äs-kliniken varje dag, och en dag i somras sa en chaufför "Är du mycket smal? Jag ser det inte. Du borde få en släng av anorexia! hahah" och där satt jag, i mina mjukiskläder, med ett bmi på 13,4 DET kändes kan jag ju säga.
kämpa på, du kan klara det här, jag är på mycket god väg! kram
Jannika: Usch vännen. Vilken gräslig kommentar!! Kämpa på <3
Den första du skriver "du är ju inte alls så smal, hur kan du ha ätstörningar?" har jag också fått, av en nära kompis! De kändes kan ja säga :( Men kämpa på o ta vara på dom stöttande kommentarerna! :')
Den värsta kommentaren jag har fått var av en klasskamrat förra året. Jag hade ett BMI på 13,3 och pratade med en av mina bästisar, hon frågade om jag hade mycket kvar att gå upp. "Mjo, det är ju endel" svarade jag, och då kommer den där tjejen och säger "Va?! Ska du gå upp ännu mer?! Men då kommer du ju bli tjock"
Hej liksom. Tänk dig för, snälla människa..
Jag lider inte utav anorexi utan mer ortorexi/ bulimi. kompensationstränar. Det är jobbigt när folk säger: du är så duktig som har en sån pli på dig själv, som jämt tränar! När jag egentligen inombords skriker: Hjälp mig, jag vill inte träna en regnig söndag, jag vill också ligga hemma och ligga å titta på tv...
Mm det är så svårt att hålla en balans, ibland överäter jag men försöer att äta "normalt". Då när jag äter normala portioner, för att slippa kompensationsträna, så känns det som om folk tänker: jäkla träningsfreak, släpp loss nån gång å ät som alla andra.. Känner du igen dig något?
mm.. den som inte suttit i denna sits kan inte föreställa sig..Tack som fasiken att jag också skulle vilja äta godis, paj mm. Men det är inte värt det när man vet hur man måste tampas med djävulen i huvudet efteråt. Hur länge är det du har varit sjuk?
Usch, hatar at få såna där kommentarer.
Min bästa kompis sa för nån vecka sedan; Men du har ju valt att svälta dig själv och äta lite. Du hade ett val.
Då blev jag ganska ledsen, jag menar, varför skulle jag välja att svälta mig själv och äta lite? Jag hade bara en önskan om att bli smal som inte gick att stoppa.
En annan kompis sa en gång när jag sa att jag var tvungen att gå upp i vikt; Va? Ofta du skulle behöva gå upp i vikt? Varför då?
Och hon visste liksom att jag hade anorexi och har själv påpekat att jag äter jättelite och behöver äta mer. Sjukt!?
Kram :)
En kommentar jag fick när jag var ute på en promenad med min tjejpolare:
"hahahaha, FAN VAD MYCKET DU ÄTER!"
Ironisk ton också
INte lika länge, 4 år ungefär.. Började när jag flyttade hemifrån, käkade som en gris (tröst/ensamhet). Gick upp ca 12 kg. Sen sa en kompis till mig att jag blivit "större" då började jag träna, fick ångest när jag åt onyttigt mm. Nu e jag fast, men det känns bättre å bättre faktiskt =) Bra att du sökt hjälp tycker jag iaf, starkt gjort av dig!
det är så sjukt hur folk beter sig mot människor, det känns som att de går efter "talar först, tänker sen"
Har fått höra att jag är för smal men inte behöver gå upp i vikt, för då blir man fet.
Att jag äter för lite men att jag är duktig som har pli på mig själv.
Folk brukar även säga att "nej Johanna har ju inte ätit nån kaka, nej nej nej hahaha, varför skulle hon äta en kaka " när jag i själva verket åt kakan , det får en att aldrig mer vilja äta kakan. Visa att det stämmer det de säger, för jag har väl fel, kan nog inte äta ändå.
Har även fått frågan om jag har anorexi, men hur ska man själv veta det? det är oftast dolt/man ignorerar det för sig själv.
Hoppas du klarar dig bra Cornelia :) Du är stark !
"fan vad tjock du är"
"har du blivit tjock igen?"
"ska du inte börja banta snart?"
"Du kanske inte ska äta så mkt"
Finns nog hur många såna som helst :/
Jag var kanske tio år och så fanns det bara en bit av något kvar och då tittade pappa på mig och min bror och räckte fram den till min bror, tittade på mig och sa "han behöver den mer än dig".
JA, min bror var väldigt smal. Men det där sitter fortfarande kvar och det var då min ätstörningen började tror jag.
Hoppas inte du missar Ensam Mamma Söker ikväll, ta hand om dig! KRAMAS
Jag har en enäggstvilling och varje gång vi är ute tillsammans får vi kommentarer - väldigt ofta gäller det kommentarer om vikten.
T.ex: "Hm, du är smalare än din syster!" eller "Du ser mulligare ut än vad hon gör!"
Alltid helt oväntat och utan sammanhang. Det kan komma från vem som helst, affärsbiträden eller killar på krogen eller servitörer på caféer. Detta trots att vi väger lika mycket, har samma klädstorlek osv.
Det är SJUKT att människor kan vara så taktlösa. Särskilt i dessa dagar, då ätstörningar är så utbredda.
Jag tänker alltid på hur jag uttrycker mig kring människor jag inte känner när det gäller känsliga frågor. Men jag har aldrig haft en ätstörning, så förklaringen till att människor är så okänsliga kan inte enbart vara att det aldrig varit drabbade själva...
Men någon form av okunskap handlar det säkert om. Vare sig det är okunskap om sjukdomen eller okunskap om hur man uppför sig. Alternativt en störning i empatisk förmåga!
Jag tycker inte det är förståeligt att du får sådana kommentarer. Inte på något sätt.
Människor i allmänhet borde verkligen inse att man inte måste delge andra sin uppfattning i tid och otid.
"jag vågar inte krama dig, det känns som om du går sönder" av en vän i våras.
Eller "ser du inte hur smal du är, du ser ut som ett av de där barnen från auschwitz?", en kommentar jag fick när jag var på väg att bli som allra sjukast som fick mig att ,om än bara för ett par sekunder, öppna ögonen och inse att jag kanske var rätt smal i alla fall, men absolut inte tillräckligt smal.
Kram
ja gud ja, massa elaka kommentarer, tex:
"oj ska du verkligen äta det där?"
"du ser ut som ett levande skelett"
"man är ju rädd att peta på dig för då ramlar du väl ihop"
"man ser att du har gått upp i vikt"
sen elaka saker som kompisar som man litade på har gjort, tex säga saker vidare som man har sagt i förtroende som man inte vill ska komma ut, tex att jag hade anorexia, vissligen var det ganska öppenbart men jag var som känsligast då jag vägde minst och när man inte ville inse själv, och sen att jag spyr och sånt, snällt!
och sen alla blickar man har fått i sina dagar för att man inte äter!
ja, massa!
Dagens fråga! ( Vad skulle kunna göra min blogg roligre)? kram/ Alisa
Ungefär samma kommentarer har jag fått men sen kan man ju inte alltid räkna med att alla vet att man har en ätstörning. Det är kanske inte alltid är något man "skyltar" med.. Personligen tycker inte jag att man ska kommentera något som har med mat att göra till någon annan person eftersom det kan påverka en mer än vad man tror. Hade jag sluppit höra saker om hhur man ska äta när jag var liten hade det nog varit mindre risk att jag hade drabbats av ätstörning.. kram
"vad mycket du börjat äta, du är väl inte gravid?" och
"du får börja hålla koll nu, så du inte går upp för mycket", båda av mamma när jag började försöka äta ordentlig mat.
men som Jennifer ovan sa, alla kommentarer i stil med "vad duktig du är, vilken disciplin du har" får mig att må dåligt, eftersom jag inte kan ta åt mig för att vara duktig när det bara är ångest och tvångstankar som styr.
Usch vad jag fylls av obehag när jag läser detta. Hur fan kan folk vara så jävla klumpiga? Spelar fan ingen roll om man har någon förståelse för just sjukdomen eller inte, man borde väl ändå förstå att gränsen går någonstans. Att det ibland är ganska förnuftigt att iallafall försöka vara lite diskret.
Jag blir så himla arg att jag inte ens kan uttrycka mig ordentligt. Samtidigt som det klarnar upp för mig vilka otroligt bra vänner jag egentligen har. Visst, har också fått höra en och annan mindre trevlig kommentar, typ "Ojoj du kommer gå upp två kilo nu när du äter det där!" och "För att du äter för mycket, du satt ju precis och glufsade i dig mängder av vattenmelon!" (fick höra det när jag sa att jag hade ont i ryggen), men det var ju ändå bara undantaget och sagt av lite äldre människor som inte riktigt tänkte sig för, plus att båda förstod och erkände att de hade gjort fel, utan att jag behövde säga någonting.
Det var en dag när jag verkligen försökte äta och då när jag lägger upp maten på min tallrik säger pappa " Vad väger du? " Eller " Håll koll på din vikt " Eller " Jag vill inte krama dig, du går ju sönder när som helst " Eller " Har du anorexia. Det är skitäckligt. Bara dumma i huvudet får det".
Varje gång någon ger en sådan kommetar sårar det, men man måste lära sig borsta av det och ta dem posetiva kommetarerna istället.
Kram!
tror jag nämnt det tidigare nån gång, men när jag vägde som minst skulle jag gå ut och slänga tunga soppåsar en dag, hade en i vardera handen.. så hör jag några killar skratta bakom mig och den ena ropar högt, för att jag ska höra: hahaha, påsarna väger ju mer än vad hon gör! usch det var hemskt, brände i ansiktet och jag skämdes verkligen.. men de hade väl inte en aning om att jag var sjuk, men man säger ju ändå inte en sån sak!
fick en mysko kommentar från en läkare på vårdcentralen för några dagar sedan. det stod i journalen att jag haft anorexi.
Läkare:"aha är du en sån som föredrar undervikt"
Jag: "öh..jo"
Läkare:Det gör jag med! Det finns för många tjocka här i världen.
Sen räknade hon ut mitt bmi,
"du ligger på gränsen till undervikt, men hellre undervikt än övervikt"
en aaaning triggad blev man. idioootisk som jag e...
kram.
Kul att du har fått lite former igen... :(
När jag skulle arbetspröva i våras sa läkaren jag träffade "Men du är ju inte ALLS så smal! Jag har sett tjejer i din längd som vägd 35kg!"
Jag mådde redan kasst när jag kom dit, men den kommentaren fick det lilla självförtroendet jag byggt upp att rasa och jag hamnade tillbaka i "den onda sprialen". Tycker att det är helt stört att en LÄKARE säger så till en person som han VET har ätstörningar! O.o
Jag fick många taskiga kommentarer när jag var sjuk såsom "har du anorexi, det syns inte" osv, men den som nog tog värst var när jag blivit frisk och äntligen kunde äta utan ångest. Min mage var uppsvälld just den dagen och jag hade redan ångest över det, då kommer en på jobbet och skriker ut så alla mina arbetskamrater hör: "Är du gravid?!". Jag trodde jag skulle dö och ville bara sjunka genom golvet... Sen när arbetsdagen var slut satt jag och storgrät hela vägen hem.
den värsta kommentaren jag fått var nog från min farmor;
"Lillavännen, jag vågar inte ens krama dig du ser ut som du ska gå på mitten och jag tar i dig"
Jag fick ingen kram men alla andra syskon fick =/
men du är väl friks nu du ser i alla fall frisk ut.
jag blir så himla iriterad o arg när jag frå den kommentaren för även om ag inte är sjuktsmal längre så har jag det välldigt jobbigt men tankarna o ångersten så snäll tänk er för innan.
kram på dig cornelia :) du är bara för bäst!
Jag fick en kommentar av en läkare jag träffade när jag var inne på akuten för magsmärtor. Jag har varit väldigt sjuk i anorexi, men har tyvär fått bulimi nu och jag hade gått upp ganska mycket i vikt vid det besöket. Jag hade kämpat så jäklans mycket för det. I alla fall så frågade hon "om jag hade någon sjukdom och jag sa att ja jag har anorexia". Då skrattade hon bara och kollade Väldigt konsatigt på mig. Jag tillade snabbt att det syns inte utanpå men jag är inte frisk för det. "Jo, jag jag ser det säger hon då", på ett väldigt snorkigt sätt. Vilken jäkla bitch tänkte jag då, HON som är läkare borde faktiskt veta bättre! Men det är sånt som hör till livet, man kommer förr eller senare att möta någon som inte förstår. Det är bara att stå på sig!! Ha det bässt <33 Kramen
"Du ser inte mänsklig ut längre"
"Vad fin du är när du gått upp"
"Behöver DU ta näringsdrycker?`"
"Du är mycket sötare nu när ditt ansikte är rundare"
eller när hela klassen satt vid ett långbord i bamba (jag har inte haft en äs "öppet") och jag hade ris på min tallrik för syns skull och en klasskompis säger att "åååh, E, du lyckades få tag i lite ris, det var slut när jag kom. Men du äter det ju inte!" Så svarar en annan i klassen högt och tydligt "JA men det är för att hon har anorexi!" Jag trodde jag skulle svimma, gråta, åka genom stolen - fan vet
Jag träffar inte min farmor så ofta efter som vi bor så långt ifrån varandra men de två senaste gångerna har hon frågat hur mycket jag väger. När jag svarar kollar hon alltid storögt på mig och tror inte att det är sant. Jag måste övertyga henne och efter det får jag alltid höra på en historia om att när hon var tjugo vägde hon minsann 40kg. Första gången blev jag riktigt sårad, vem vill höra något sånt liksom. Andra gången sa jag att det var mina muskler (tränar mycket) som gjorde att jag vägde lite mer än fyrtio. Var inte det dumt av mig? Det var som om jag var tvungen att försvara mig för att jag inte väger lite nog, idiotiskt.. men vad ska man göra? Har du något tips?
"det syns att du äter bra, du har ett runt ansikte" då va jag riktigt nere i skiten, hurra´va man verkligen INTE åt då på ett bra tag!:/ folk är jävla nötter!
Hm, gå in på min blogg.
Klicka på "bilder på mig".
Läs dom kommentarerna.
Söta du, har du lagt upp dina matscheman någonstans så man kan läsa dom? :P kan du inte länka dom? :)
kram!
Det är hemskt att man ska behöva få alla olika kommentarer
Jag har fått kommentarer som...
"Sånt där behöver du mycket av" säger min teaterlärare (pekar på stekt fläsk på menyn).
"Du var mycket vackrare förut".
Av en okänd gubbe på stan. När jag och syrran var på restaurang.
"Nu äter du upp det där, annars kan du åka hem och lägga dig".
"Du är så benig, mager och ser ut som en fågelskrämma"
"Du kämpar inte, du måste ju kämpa".
Men ush, folk är verkligen idioter :(
Först vill jag bara säga att jag beundrar din blogg väldigt mycket. Vi är så lika du och jag på så många sätt, och jag känner igen mig i nästan allt du berättar. Jag drabbades av anorexi och träningstvång när jag var 17,fast jag var normalviktig. Idag är jag 22 år och står äntligen med båda fötterna på jorden. Jag trodde aldrig att jag skulle komma ur det värsta, ångesten för att äta, gå upp i vikt och att inte få träna varje dag. Det är ett rent helvete att gå igenom den långa processen för att bli frisk både psykiskt och fyskiskt men det är verkligen värt allt. Man tror att man klarar det själv, men så är det ju inte. Mitt råd till er alla drabbade där ute är söka hjälp så fort som möjligt, det kan vara er räddning. Många varma kramar från mig
