...
Jag skiter i detta snart. Lägger ner bloggen... jag vet inte, jag är bara trött. Matt.
Jag förstår dig EXAKT! Jag har provat på olika former av dagvård i olika "stadier" i min sjukdom. Sådan dagvård som du beskriver att Idun är hjälpte mig precis i början av sjukdomen då jag inte hade insikt. Den hjälpte mig DÅ men skulle göra ont åt mig nu! Testade att gå tillbaka till den en kort stund eftersom jag så gärna vill göra allt för att bli HELT frisk, men shit vad det var jobbigt att se alla med dessa matnojor som jag hade för flera år sedan men som jag tacklat och övervunnit. Det gör att man själv lätt börjar fiffla med maten igen: Och det är ju verkligen inte meningen med dagvård! Man går i behandling för att viljan att bli frisk är stark, annars har man inget där att göra. Kanske du ska försöka få någon annan behandling? Känn efter då veckan är slut, har du fortfarande samma känslor som idag så sluta. Precis som någon har ont i armen och provar massage, kiropraktor, akupunktur, ja whatever, för att det ska passa, så har väl du rätt att göra likadant?!?!
Skit i alla som säger "Men för fan gå kvar du är ju sjuk blablabla". DU känner vad som är bäst. Lita på dig själv!
Det finns bra behandling, det gäller "bara" att hitta rätt.
Lägg inte ner din blogg. Den ger sådan styrka till många människor och ja, det skulle bli tomt utan dig. Kämpa på Cornelia, för jag tror på dig och önskar så himla mycket att du slapp lida av ätstörningar, panikångest och idiotiska läsare.
Många kramar, Sara <3
jag har själv en ätstörning, och din blogg är den enda jag läser varenda dag. Den är inspirerande och det du skriver hjälper mig på nåt konstigt sätt. Det är skönt att läsa att du kämpar, så sluta inte blogga. Skit i vad andra tyckcer, dom vet inte hur det är. Det är du som bestämmer om du mår bättre, det är ditt liv... Din blogg är bäst! kramar från en norrlandstjej
neeeeeeej, sluta inte med bloggen! det är alltid den jag sparar till sist ( det bästa till sist) och även om du mår dåligt just nu kommer det att gå över. Jag lovar, förtsätt bara kämpa, tänk roliga tankar:D lycka till med allt
kram<3
Lyssna inte på de dåliga kommentarerna Cornelia. Jag vet precis hur du menar och jag tycker du tänker helt rätt att du ska sluta där när du bara blir negativt påverkad. DET i sig visar att du är en bra bit på väg mot att bli frisk! När jag gick på dagvård var det en grupp på bara 6 personer och det var helt förbjudet att diskutera vikt och annat som kunde påverka negativt. Jag hade heller aldrig klarat av det om det hade varit likadant där som det verkar vara på din dagvård. Jag tror självklart att du kommer klara av det själv, inget snack om saken. De här få dagarna på dagvården verkar ha gjort att du fått upp ögonen för hur stark du verkligen är. Jag tycker du kämpar på bra och du kommer bli frisk! Många kramar till dig.
Jag tycker att samtliga kommentarer som du har fått idag, har varit välmenande och framför allt väldigt försiktiga.
Det verkar som att du är väldigt känslig för negativ respons. Det är tydligt att alla varit måna om hur de formulerar sig, för att du inte skall uppfatta deras funderingar som anmärkningar. Ändå gör du det.
Jag vet inte om du fått andra, taskiga kommentarer som du valt att inte publicera.
Men om det är de synliga kommentarerna jag läst som spolierat din glädje och lycka, så är det verkligen ... sorgligt.
De flesta inläggen var baserade på uppmuntran osv, blandat med lite oro - och den oron borde väl vara berättigad, eller åtminstone förståelig?
Hoppas du inte tar även denna kommentar som kritik. För så var den inte menad.
hej :)
jag har läst din blogg ett tag nu men aldrig kommenterat innan:)
först vill jag bara säga att jag älskar att läsa din blogg, den ger mig kämpar glädje då jag själv lider av anorexia.
så snälla lägg inte ner den!
jag vet att du kämpar o att du vill bli frisk men att det inte är så lätt. jag är på samma stadium som du! man slit mellan de sjuka o de friska tankarna. där de friska tankarn säger ät o kämpa snart är du fri o de sjuka säger du ska bli smalast o sjukast.
så jag förstår att de kan var jobbigt med de sjuka på dagvården...
även om jag inte känner dig så läser jag din blogg varje dag för den ger mig hopp o det är så kul att se en så fin tjej kämpa o ha sådan vilja!
så fortsätt kämpa! vi kämpar tillsammans om du vill?
kram på dig söta människa :)
Du kommer säkert tycka jag är dum i huvet när du läser det här först, men jag sa försöka framföra det på ett bra sätt så att du förstår.
Jag håller verkligen med om att du måste bryta dig loss från allt det sjuka (och du är på god väg vad jag har märkt?). Dock tyckte jag, av vad jag kunde utläsa av bloggen, att du verkade mer motiverad och friskare för några månader sen, och nu har du kommit ner i en liten svacka.. kan detta stämma?
Jag tycker i motsats till många andra att du kanske tänker att du är sjukare än vad du egentligen är. Klart du har ångest, och klart att du inte vill skjuta upp i vikt, klart du tycker om att äta hälsosamt och inte vill utsätta din kropp för för mycket onyttigt, MEN du verkar ändå ha ett visst driv och så pass mycket kunskap och självkännedom att du kan ha en fungerande vardag utan dagvård.
Jag tror det handlar mycket om förnyelse! Du är i precis samma ålder som jag och har fastnat i ett ont mönster och kommer inte riktigt vidare, även fast din situation är jobbig finns det en trygghet i den som håller dig kvar? Du har så många valmöjligheter, då mycket finns det att göra, så många människor finns att träffa och länder att besöka!
Bara du sätter gränserna (och möjligtvis pengar..)! Du bestämmer över dig och ditt tillstånd, och du har förmågan att gå vidare!
Jag vet att du kan och jag vet att du vill, du är starkare än vad du tror!
Utmana dig själv! Inte bara när det gäller mat, utan kanske främst socialt eller kunskapsmässigt. Jag tror det är dags för dig att börja träffa nya människor (eller gamla vänner), gå ut ha kul och försök att inte tänka på morgondagen, lär dig något nytt, börja en kurs eller ta ett jobb i en ny stad :)
Jag kanske får det att låta FÖR lätt eller alldeles för komplicerat, men det jag vill få fram är att endast du bestämmer över dig själv, så se till att du rör dig i rätt riktning nu, och ge inte sjukdomen för mycket luft :)
Stor kram!
KOM IGEN BRUDAR!!!
Cornelia behöver vårat stöd nu!
Hon är så stark, säger hon att hon vill fortsätta med vården på något sätt är detta toppen.
Men är det något jag vet så är det hur andra sjuka påverkar ditt psyke. Att läsa tex proana och sedan höra vem som äter minst, väger minst och hatar mat mest. Det triggar sjukdomen, för en liten del av den där JÄVLA anorexian älskar att vara SMALAST, vill vara magrast och "duktigast som äter minst".
Nej nu ska vi alla finnas där för denna toppentjej. Tänk vad många vi är som söker stöd och tröst hos henne i hennes blogg.
Nu behöver hon oss, mer än någonsin.
Dags att ge tillbaka lite nu!
Cornleri, du, din mamma och din handledare fixar detta. Ni hittar lösningen som är bäst för DIG. Alla är olika, det finns inte en mall för alla.
Nej kämpa på nu gumman.
Sen kan vi träffas någon gång.
Kommmer du upp till Göteborg så är Liseberg med dig givet.
Du är SÅ stark.
neej, du får absolut inte sluta blogga! jag har inte aneroxia men jag älskar din blogg i vilketfall som helst, du vet inte vilken stöd du är för många unga tjejer och jag vet att du kommer klara dig igenom hela livet precis som alla andra gör, jag tror på dig eller snarare jag vet att du kommer bli frisk från det onda, Hoppas du läser detta för jag älskar att klicka in på din blogg på morgon och läsa om dina goa frukostar! du får absolut inte sluta!
aja ha d underbart puss:)
du är superduktig! och du ska inte låta någon annan trycka ner dig. känn dig duktig och var stolt över dina framsteg. för vad jag har förstått så gör du dom hela tiden, framsteg alltså.
var så ärlig du vill, det är din blogg. jag hoppas att du inte lägger ner den, precis som många andra skulle jag tro. kramar! :)
Nej för fasen, sluta inte med din blogg. det är klart att det inte är så roligt med alla negativa kommentarer. men du får ju även många bra:) De är bara DU som kan veta hur du mår innerst inne, och känner du för att inte gå på dagvården, så kanske det är det bästa att inte göra det heller! Kram
Jag förstår absolut dina känslor kring dagvården, att det är triggande att vara bland människor som är väldigt synbart sjuka, med beteenden etc.. Vet själv hur jobbigt det avr när jag var inlagd och de flesta andra satt å gömde mackor under bordet, hade diverse fixeringar för sig, pratade hit och dit om saker.jaa.. Som tur var lyckades jag stänga av med hjälp av nåra andra som var på samma väg som jag, utan dem hade jag inte klarat det.
Känns det som att du mestadels får ut negativt av dagvården ska du självklart inte gå där...men prata med dem om det! Prata med din behandlare om det! Att bara gå i öppenvård? Har du funderat nåt om mhe, där är ju allt väldigt individuellt å allt utgår från dej!
Som sagt, prata med de på idun om det, hur du känenr etc. Kram!
Sötaste tjej,
jag förstår att det måste vara jobbigt med kommentarer, men jag tror bara dom bryr sig riktigt mycket och det är otroligt svårt för någon av oss att veta vad som är bäst för dig. Jag tror att du kommer att göra det enda rätta, lyssna på dig själv och vad som är bäst för dig.
Angående lägga ner bloggen så tycker jag du ska göra samma sak här, lyssna på vad du mår bäst av. Hoppas att du inte känner någon press av oss läsare, vi vill bara att du ska må bra.
Du är en otroligt vacker tjej, på utsidan och insidan. Du behöver inte bevisa något för någon av läsarna, du har redan bevisat enormt mycket. Du har tagit dig sjukt långt, verkligen extremt långt med ganska lite hjälp, det är DU som har tagit dig dit du är idag. Det spelar ingen roll vad andra gjort, om du inte hade kämpat mycket, så hade det aldrig gått. Du har tagit de absolut tyngsta stegen, de steg som är kvar är lättare än de du redan tagit, även om dom är tunga.
Jag vet att du kommer bli fri. Jag vet att du kommer lyckas. Du förtjänar ett underbart liv och att vara omringad av underbara människor. Jag önskar att jag hade en människa som dig i mitt liv.
Du är en inspiration för alla, för personer med såväl som utan ätstörningar.
Förlåt men jag blir nästan arg när jag läser din blogg nu idag.
Jag är trött på att se dig vela fram och tillbaka. Du har givit dagvården TRE dagar - och du har börjat tveka. Alltså JA det är säkert jättenegativt - men det blir ju fan vad man gör det till. Du får väl ändå ge det en jävla chans. Shit.
Nu kommer jag få en utskällning av dig som heter duga, men detta är verkligen vad jag tycker. Skärp dig och ge det en chans. Om du är så stark/frisk som du säger så kommer du inte att sjunka lägre av att vara på Idun.
Du är helt jävla underbar Cornelia. Som kämpar i mot- och medvind, och delar med dig med alla!
Jag tycker att du ska sluta på dagvården, resa, träffa människor och leva det liv du vill! Vem stoppar dej? Du är frisk och är en jättefin människa. Jag hejar på dej!
hej! läste ditt förra inlägg och jag måste säga att jag håller med och förstår dig + dina tankar angående dagvården! jag har själv haft ätstörningar i flera år, men nu mår jag äntligen bättre! jag tror att det som har hjälpt mig väldigt mycket är att umgås med "normala",friska människor.. i en frisk miljö. vara med sina kompisar, ta en fika på stan, osv. göra saker som man "ska" göra när man är ung! jag blir, precis som du, sjukt triggad åt fel håll när jag ser tjejer som håller på så som du beskriver.. direkt när jag hör någon säga så börjar jag själv tänka i de banorna, typ "jag ska inte heller äta det där, jag ska visa att jag också kan bli smalare, starkare osv" och det är ju helt FEL! oj, vad jag svamlar.. vad jag ville ha sagt är iallafall att jag tycker att det är sjukt bra att du lyssnar på dig själv och din kropp, att dagvården kanske inte passar dig eller vad man ska säga! tycker inte att du ska sluta, du är en stor inspirationskälla, inte bara för att du pushar åt rätt håll "med maten", utan även allt annat du skriver om :) TA HAND OM DIG!
hej cornelia.
Jag förstår att det är jobbigt att ha så många involverade i alltihop. Som genom bloggen har blivit så insatta och har kommit att bry sig om dig och tycker och tänker så mycket och gör det i kommentarer. Du får välja det du vill ta till dig och ta till dig enbart det.
Jag skulle vilja föreslå att du berättar för din behandlare hur mycket öppet negativt prat det är på dagvården. De känner kanske inte till det eller åtminstone inte i hur utsträckning det faktiskt är.
När jag gick på dagvård var vi alla väldigt försiktiga med att prata om vikt, kroppar, mat och allt det där dåliga som snurrade inom oss och som gjort att vi hamnat där. Vi var ju allihop där för att bli friska.
Hmm... nu ska jag säga något utan att låta klumpig eller så.
Jag vill försvara oss andra på dagvården lite nu. Har bara hört negativt från din sida ang oss andra patienter där... och du har varit där i TRE dagar? Vad ger dig rätten att dömma oss... och speciellt efter första dagen?
Du tyckte att vi verkade otreviga(?), omotiverade etc... Jag kan tala om att så är inte fallet. Om du hade fått följa oss där ett tag så hade du sett hur alla har utvecklats och kämpat på som djur. Och tex en person som inte ville prata vid maten kanske hade fruktansvärd ångest?
Det känns lite som ett slag i magen att komma hem och läsa din blogg (som jag alltid älskat och följt!) och läsa att alla är omotiverade och att du inte förstod vad vissa gjorde där.
Vi dömmde inte dig, vi hade inga förutfattade meningar. Oss hängde du ut som om vi vore ett gäng dagisbarn.
Jag förstår dock vad du menar med triggandet. Men man "lär" sig helt enkelt att stänga av när någon har det extra jobbigt. Det gäller att fokusera på en själv.
Tänk om du fått se alla gånger någon har brutit ihop och de andra patienterna har peppat, kramat och hjälpt denna personen. Till slut så blir man en liten familj.
Ibland pratar man om knasiga saker och skrattar åt maten etc, men det handlar lite om att "förlöjliga" sjukdomen. Skratta åt den lite. Vi drar lite skämt åt den och gör lite miner etc. Kanske låter konstigt men det funkar när det är förjävligt, det är ett snabbt sätt att bryta och bara slå om tanken på nått annat.
Jag både förstår och inte förstår dig.
Alla är så olika i sin sjukdom. Ingen är egentligen den andra lik, även om man delar samma diagnos.
Men som du förklarar här i din blogg hur du har det etc, så kanske inte dagvården är rätt för dig... under tiden du funderar så får du ge 110% där ändå för det funkar inte att göra det halvdant.
Ses imorgon på Idun
Kramis
