Tjugoförsta

Godmorgon! Idag ska jag till Idun. Men det är inte förrän i eftermiddag tack och lov. Känner mig lite seg idag, så jag behöver tid på mig. Är hyfsat frisk från förkyldningen i alla fall vilket jag inte trodde såhär snabbt. Det kanske hjälpte ändå med allt te, frukt, ordentlig mat och vila? Jag brukar nämligen vara förkyld i minst en månad... nu gick det över på en vecka.
Jo jag tänkte lite på detta med behandling mot en ätstörning... jag har varit på 3 olika ställen, om man räknar bort BUP som jag var på allra först i bara nån månad. Jag tänker hur det är för de som jobbar med ätstörda. Vilket otroligt bra jobb (de flesta, långt ifrån alla) de gör egentligen. Jag har haft några riktigt, riktigt bra behandlare under dessa 2½ åren jag gått på kliniker. Idag, när jag är nära målet, så förstår jag deras frustration över att se sina patienter så magra och rädda för mat. Jag förstår lite att de "tjatar" om vikten, att den är viktig för att man ska orka jobba vidare. Vikten är faktiskt en otroligt viktig grej i sitt tillfrisknande, även ifall den sjuke känner tvärtemot.

Jag har själv många gånger kommit hem gråtandes över att "de bara bryr sig om vikten". Dock förstår jag som sagt idag varför. Man behöver tjatet, man behöver pushen... men det är svårt att se som sjuk. Även jag... det går faktiskt inte att börja med det psykiska om man väger lite. Det vet jag av egna erfarenheter! Jag har själv fegat när det gäller vikten. Har gått upp otrooooligt långsamt, och därför är jag heller inte frisk idag. Jag har inte kunnat arbeta med det psykiska fullt ut, eftersom min kropp och hjärna haft fullt upp med annat.

Sen kan man ju fråga sig själv. Går man upp i vikt snabbare om ingen "tjatar"? Det tror faktiskt inte jag... men rätta mig gärna om jag har fel.

Ska äta lunch lite tidigare idag så jag hinner med mellanmålet innan Idun. Ska vara där klockan 15 så jag tänkte äta innan jag tar bussen. Lite stolt över mig själv där faktiskt : ) Jag vinner på det i längden att planera och fixa alla måltider. Sen mår jag mycket bättre fysiskt när kroppen får mat regelbundet.
Det var någon av er som skrev igår att jag ser så pigg och fräsch ut. Kändes så "konstigt" att läsa på nått sätt. Har inte känt mig varken pigg eller fräsch de senaste 7 åren. Men jo, jag kan faktiskt se en gladare tjej på bilderna jag tar nu! Finare hy, kropp, hår, ögon, leende. Så TACK för de kommentarerna <3

Btw så ska jag gå och köpa messmör idag. Det är ju så gott! Järnrikt också. Läste nämligen i Mattillåtet om järn igår. Järn förbättrar ämnesomsättningen, om man nu äter som man ska i övrigt såklart.
Nej, måste duscha nu. Puss!


Kommentarer
Postat av: Sabina

Du såg väl på "sjukhuset"(på fyran tror jag..) då de hade en anorektisk tjej där som var inlagd med dropp? Min kompis pojkvän jobbar där och han sa att ingen ville gå in till henne överhuvudtaget, hon var så fruktansvärt jobbig. De försökte ju hjälpa henne och ge henne vård för att hon skulle överleva men hon bara tjatade och gnällde på alla.. Jag kan förstå hur oerhört frustrerande det måste vara att jobba med folk som har ätstörningar, de flesta är ju så fruktansvärt otacksamma för den oerhörda hjälp de får.. Men det är ju det som är så komplicerat, det är ju en psykisk sjukdom samtidigt som den i högsta grad blir fysisk. och jag tror inte att anorektiker skulle gå upp i vikt överhuvudtaget om det inte var någon som tjatade, jag vet själv hur jag var när jag mådde som sämst.. För att stanna på en vikt som sjuk är i stort sett helt omöjligt. Antingen så går man upp så man kan närma sig friskheten, eller så går man ner och närmar sig döden..

men du gör verkligen ett oerhört jobb! Kämpa på! Och försök att hitta inspirationen och motivationen till att bli frisk. Det finns så otroligt mycket därute som väntar men som aldrig kommer att kunna bli verklighet så länge du är sjuk.

2008-11-21 @ 09:50:19
URL: http://sabinii.devote.se
Postat av: Anna

Du har rätt om detdär med vikten. I början är man ju 'svältdum'. det låter ganska hemskt, men med tanke på att hjärnan består av fett så... Sjukhuset sa till mig att om jag inte gick upp i vikt så skulle jag inte få fortsätta skolan, och i den stunden var betygen viktigare än allt så jag gick upp i vikt, mådde skit, gick ned igen och så blev det nya hot. Att gå upp långsamt har fördelar, likaså som det har fördelar att gå upp fort- kroppen behöver ju inte plågas lika lång tid då... Men du är klok Cornelia, du kommer fixa detta tiptop! :) kram!

2008-11-21 @ 10:06:56
URL: http://annamarian.blogspot.com
Postat av: enmamma

Vikten är en del i detta för att bli frisk men att stirra sig blind på den som jag kan uppleva att många klinker gör för att få göra si eller så känns många gånger fel. Man behöver komma upp i en vikt för att kunna börja jobba med sina tankar men gör alla kliniker det verkligen?! Det är otroligt viktigt att kropp och själ får hinna med i viktuppgången annars är det risk för bakslag.

"Tjatet" behövs men inte ett "tjat" att du måste upp i vikt.

Är du illa i din svält då är man i en helt annan sits och måste fokusera mer på vikten, att bryta svälten.

Finns mycket att säga om detta och alla har olika tankar runt det för en behandling kanske passar en men inte en annan.

Hoppas det går bra för dig idag på Idun och att du får en bra fredag.Kram!

2008-11-21 @ 10:27:57
URL: http://enmamma.blogg.se/
Postat av: Louise

man tror nog själv att "jag kan gå upp i vikt bara dom låter mig klara det själv och jag får sköta det på mitt sätt" men i själva verket går det så mkt snabbare om någon pushar en och "tvingar" en.. Man behöver någon som tjatar på en och överröstar rösten i huvudet, jag behöver det iaf :P hoppas det går bra idag tjejen! kramar

2008-11-21 @ 10:30:13
URL: http://myworld2.bloggspace.se
Postat av: Sara

ojj, detta gav mig verkligen en tankeställare.

Jag är verkligen en av dem som tjatar på att bup bara bryr sig om vikten.

kanske ska tänka om nu,

2008-11-21 @ 10:39:32
URL: http://saarrraa.blogg.se/
Postat av: malin

asså det är ju olika från person till person. I mitt fall tro jag inte det hjälpte.

Kanske mest pågrund av att jag blev tvångsinlagd mot min vilja. Jag tycker inte vi tog itu med "ätstörningen" riktigt inom familjen utan man la in mig på tvångsvård direkt. Dom gav mig ingen chans.

Jag var fullständigt imot folk som inte känner mig ska komma och peka finger till mig och säga hur jag ska göra.

För i mitt fall blev det motsatsen, att jag sket i och öka och äta mer och allt sånt där för dom sa de.

Jag ville inte göra det och få höra hur duktig jag var och annat smörsnack.

jag tror om mamma och pappa hade försökt hjälpa mig lite mer så hade det fixat sig av sig själv.

Jag blev faktist sjukare efter inläggningen.



Mesta av min tid gick ut på att protestera och va arg för att jag ens blivit inlagd och göra tvärtom bara för och visa att ingen bestämmer över mig. Kan tyckas korkat ,men jag kände mig ganska kränkt när de behandla mig direkt som en sjukdom istället för den jag var.



men det är som sagt olika från person till person.



Är man tonåring vill man frigöra sig samtidigt, och att få massa koll på sig av massa folk som inte känner en och gå och väga sig, är verkligen mot tonårens normala gång att frigöra sig.



mckt ja skrev nu. Men jag kan bli så frustrerad när jag tänker på vad man skulle kunna gjort annorlunda och tänk om och blabla.



men never look back! och never think black:) then soon you will be back at track!^_^

2008-11-21 @ 16:22:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0