Söndag 11 maj
Vi gick och pratade lite minnen. När jag var yngre och älskade hästar. Cyklade upp till ett jättefint stall med min bästa vän varje dag och skötte en massa hästar, red, ryktade, städade och bara hade det underbart. Vi tog alltid med oss fika som vi åt inne i sadelkammaren. Jag hade jämt med mig limpmackor med prickig korv (ända korv jag gillar/gillade), ost, kaviar eller skinka. Små yoghurtar och massvis att dricka. Minns när vi la oss i gräset, solade och låtsades att alla hästarna var våra. Åh det var en så underbar tid. Hästar är verkligen underbara när jag tänker efter. Hästar var mitt intresse förut, och jag var grym på att rida! Minns när de fick en ny häst till det stallet, som hette Red Hot Chillipepper och var unghäst. JAG fick rida honom först av alla. Han var helt underbar! Så snäll och hans galopp var så mjuk och följsam. Kan inte fatta att jag vågade, eller att jag var så duktig. Jag skulle inte ens kunna komma upp på en häst idag, haha!
Sen igår på promenaden hitta jag smörblommor ni vet. Sånna man håller under hakan och frågar "gillar du smör?". Blir ens haka gul, tycker man om smör (och ja, man blir alltid gul). Men det var en kul grej ändå som vi alltid höll på med. Shit vilka minnen. Kanske därför jag tycker om sommaren så mycket? Sommaren innehåller allt dedär jag saknar från när jag var liten. När jag sprang och lekte i mina blommiga klänningar, med mitt superlånga jätteblonda hår med diadem och fläta. När vi var ute i skogen alldeles intill vår gamla stora vita villa, och klättrade i träd. Hade vattenkrig i trädgården, picknick på stranden. Nu när jag tänker tillbaka på dessa sakerna känns det helt overkligt. Var det JAG? Har jag mått SÅ bra utan en sjukdom? Ibland glömmer jag det. Ibland tänker jag att sjukdomen är en del av mig, men det är den inte! Jag levde utan den en gång, och kan göra det igen.
Är det värt obehaget och ångesten jag får när jag äter? JA! För att bli den jag en gång var, måste jag gå igenom det. Jag måste ta mig dit jag vill i mitt liv. Alla har val, och det måste jag också göra nu. Man väljer sina vägar i livet, och klart att det tar emot ibland. Men de motgångarna ska man ta lärdom av istället för att gräva ner sig och må dåligt.
Fyfan vad jag svamlar. Hoppas nån förstår min poäng!
Kram
Gumman, du är samma vackra och glada människa nu som då: inuti som utanpå! Glöm för tusan inte bort det.
Jag ger ångesten och sjukdomen en käftsmäll varje morgon; jag lär mig gilla läget att mina byxor börjar sitta som dom ska (istället för att strl. 24 ska sitta baggy) och att en glass då och då eller en extra pannkaka med en extra sked grädde inte spelar någon som helst roll.
Sommar, sol, glädje och underbara dagar. Livet är alldeles för magiskt och fantastiskt för att låta sig besegras av tankar, särskilt när man faktiskt kan spotta på dom.
Skickar en gigantisk sommarkram till dig, full med pepp och motivation!
Om det var så du menade vet jag inte, men jag tycker definitivt att du har en poäng. Man bygger lätt upp en identitet där sjukdomen är så viktig, och sen är man rädd för att bli frisk för man är rädd att inte längre finnas eller synas. Men som du skriver... det fanns en tid när man åt och drack som man andades, och faktiskt mådde väldigt bra! Absolut värt att tänka på... Ha en fin söndag!
"An angel is someone who helps you believe in miracles again. And that is a FRIEND, LOVER, CHILD."
Du kan aldrig bli barn igen
Anonym: Allvar? Det vet jag väl. Men minnen är något som aldrig kommer försvinna! :)
