Vad är det som fattas?
Jag vet inte varför det bara går sämre och sämre för mig. Vad det är som fattas mig... jag har fortfarande inte kommit fram till något, även ifall jag varit sjuk såhär länge.
Har alltid tänkt såhär förut "men när jag är 20, då är det en helt annan grej... då kommer jag vara frisk och ha ett normalt liv". Jag fyller 20 om 5 månader och har inte kommit någonstans på denna långa vägen mot friskheten. Nu tänker jag "men när jag är 25-30 kommer jag ha man och skaffa barn, DÅ kommer jag bli/vara frisk". Yeah right. Det går inte att bara gå här och drömma, jag måste GÖRA NÅGOT också. Men det är just det, VAD?! Äta, ta emot hjälpen blabla. Men något mer än det. Det som fattas mig...! VAD ÄR DET? Kärlek? Livsglädje? Trygghet? Motivation?
Känner mig rejält deppig nu ikväll. Varför kan jag inte förmå mig att äta mitt jävla kvällsmål? Varför kan jag inte ta en jävla macka och tycka den är god? Var har den paniken och den ångesten kommit ifrån? Är det något jag skapar själv? Något som är "mitt fel" pga mitt tankesätt?
Mamma har börjat kommentera mer och mer. Frågar mycket. Det gjorde hon i början då jag berättat om mina problem, sen avtog det mer och mer... ju mer jag gick upp i vikt och ju mer och bättre jag åt. Nu har frågorna börjat komma igen. "Har du mycket ont i lederna? Hur känns det i kroppen? Hur mår du? Du måste ta hand om din kropp. Du får inte byta ut den riktiga lunchen mot den gröten. Du måste äta ordentligt ikväll. Ska jag laga något till dig?"
Skönt att hon bryr sig, vilket jag vet att hon gör oavsett. Men samtidigt är det skrämmande att frågorna börjat komma igen. Syns det att jag blivit sämre? Märks det på mitt beteende? Är jag smalare? Äter jag verkligen mindre?
Jag tror jag gått ner. Ska man skratta eller gråta när byxorna sitter lösare? Jag blir varken glad eller ledsen faktiskt...
Mycket tankar! Ska röra på mig nu. Öppna fönstret för här är varmt som en jävla bastu.
Hoppas nån orkade läsa. Puss
ja orkar läsa, orkar bry mig, finns hos dig, hoppas det blir bättre när jag är vid din sida.. hoppas du fixar allt älskling, för den enda som kan göra nåt är du själv... och du måste bli din bästa vän! puss
Usch.. jag vet verkligen hur det känns. det som iallafall har lyckats motivera mig tidigare är att det kan vara så att det kan bli jättesvårt att överhuvudtaget få tillbaka sin mens och få barn i framtiden ju längre tid man är underviktig. Så länge man inte har mens så är man alldeles för smal, kroppen fungerar inte normalt och tar mer och mer skada ju längre tiden går. Många skador som sker på kroppen till följd av näringsbrist och undervikt kan inte repareras i framtiden. Benskörhet är en oerhört vanlig följd av undervikt till följd av ätstörningar. Din kropp slits något fruktansvärt av undervikten.. Så för att din kropp ska må bra, tänk så, skit samma om jag inte är megasuperdupersmal hela tiden, jag tänker inte förstöra min kropp. Därmed så tänker jag äta kvällsmål ;)
åh tack! :o) Vad kul att åka till thailand! Bada i blågrönt vatten och kliva upp ur bassängen utan att behöva frysa!
åh :/ jag har aldrig varit i din situation så jag kan inte säga "jag vet hur det känns", men jag hoppas verkligen att du blir bättre!
Fina fina fina du!
Jag har läst din blogg ett tag och den är toppen. Ibland när inte alla pusselbitar är på plats så kan man behöva lyssna på sig själv. Ta till dig det, och våga tro på det.
Klart att man kan vara rädd. Men när man har förstått och klarat det, så känner man sig starkare och det är ett steg närmare att lära sig att förstå sig på sig själv.
Omgivningen kan säga och göra saker som gör att man tappar sig själv ibland. Lita på dig själv och tro att "jag är värd mer."
Ehöm, sorry för den konstiga kommentaren.
Jag litade på mig själv nu, om vad jag tror. kanske har jag fel?
ehöm.. jag hejar på dig! ;)
Jag vet vad du går igenom, ungefär. Är i stort sett samma situation, men jag känner mig mer besatt av att gå ner, men när jag gör det och folk frågar får jag dåligt sam,vete ... Lust att snacka ? Du har min mejl ;)
Klart jag orkar läsa, men det är svårt att veta vad som saknas i ditt liv.
Vad jag däremot vet av erfarenhet att den absolut viktigaste ingrediensen i receptet för att bli kvitt ätstörningar är att inse att man är snygg, smart, uppskattad och underbar oavsett om man väger 50 eller 80 kg.
en ätstörning försvinner inte av sigv själv för att man nått en viss ålder. Man måste få hjälp och kämpa själv. Tyvärr. Inget som går över med tiden.
Efter att ha läst din blogg ett tag så känns det som att det är din relation till din pappa som fattas dig! Vad jag har förstått så är dina föräldrar skiljda? Jag vet själv hur det kan vara i en situation då föräldrar går i sär, det kan utlösa en ätstörning! Men prata med din psykolog på kliniken, de är proffisionella människor som kan! Tänker på dig! Stor Kram
klart man orkar läsa! iaf om man går igenom samma sak som dig...
jag brukar också tänka så där om åldern... men man får ta det dag för dag. du får tänka att du kanske dör imorn, så vad spelar den där mackan för roll egentligen?
Det är aldrig "ditt fel"! Tänk vad skönt om någon en dag bara kom på vad det egentligen är som går snett i huvudet när vi är så många som går in i det här... Tycker att du visar massa glädje och personlighet i din blogg- du har definitivt en enorm styrka! Du klarar av detta, men de svåra perioderna kommer tyvärr då och då. Försök ta stöd där du kan och tänk på sånt som hjälper (för mig: allt du vill göra i framtiden, alla snygga kläder du vill kunna bära upp och hur mycket hellre du är en glad person som äter glass i solen och njuter av livet än en instängd, ensam, ångestfylld person som ständigt begränsar). Hoppas du mår bättre snart. Hejar på dig.
håller med dig, precis. vet hur det känns.. Jag blir glad när jag får reda på att jag gått upp i vikt, men samtidigt blir jag ledsen. När jag gått ner blir jag inte lättad heller, jag ser bara allt svart och vitt. Jag vill bara vara som är jag.. hela tiden, man är aldrig nöjd.. jag är 18 nu och jag känner panik över framtiden? kommer jag aldrig bli frisk? kommer jag aldrig få mens igen? kommer jag aldrig skaffa barn?
VAD händer med ens liv:S
Jag bryr mej varken om din vikt eller tjockleken på magen. Men jag tror de fleta inte vill att du ska må kasst. Men som dagt det är bara du som kan göra ngt åt det. Och den enkla lösningen är att äta en smörgås , stå ut i känslan. för ju längre fram i tiden du skippar kvällsmålet desto djupare gräver du din grav. Ät kvällsmålet i en vecka, och väg dej en gång i veckan. Jag menar du kan alltid välja att gå tillbaka till din anoretiska livstil. Men ta en vecka, EN VECKA i ditt liv och STÅ UT I KÄNLAN, för varför ska du hela tidenpuscha framtiden frsmför dej? Du kan inte kontrollera hur din framtidd ska bli , varför oroa dej för att gå upp lite i vikt, när du faktiskt inte kan konstrollera?
Jag bryr mej varken om din vikt eller tjockleken på magen. Men jag tror de fleta inte vill att du ska må kasst. Men som dagt det är bara du som kan göra ngt åt det. Och den enkla lösningen är att äta en smörgås , stå ut i känslan. för ju längre fram i tiden du skippar kvällsmålet desto djupare gräver du din grav. Ät kvällsmålet i en vecka, och väg dej en gång i veckan. Jag menar du kan alltid välja att gå tillbaka till din anoretiska livstil. Men ta en vecka, EN VECKA i ditt liv och STÅ UT I KÄNLAN, för varför ska du hela tidenpuscha framtiden frsmför dej? Du kan inte kontrollera hur din framtidd ska bli , varför oroa dej för att gå upp lite i vikt, när du faktiskt inte kan konstrollera?
<3
Jag "orkade" också läsa. Det är första gågen jag kommenterar din blogg, jag har följt dig i "smyg" både här, i bilddagboken men allra först på UM.
Personer som mår dåligt ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag vill bara kunna hjälpa till, dela smärtan. Det gör ont i mig, säkert många andra också, att läsa/höra om/när en person inte mår bra.
Jag tror verkligen verkligen verkligen inte att du inte kommit någonstans i ditt tillfrisknande!!! Du ser ut och verkar som vilken tonåring (snart vuxen)som helst. Du verkar bara mer medveten om mat än andra, och lite smalare. Men du ser jättefräsch ut och är väldigt söt! Vad jag vill komma till är att jag blev arg när jag läste att du inte kände att du kommit någonstans, för det har du!!! Jag vet att du kommer bli bättre, och bättre och bättre. Stressa inte. Helt frisk från anorexi tror jag aldrig att man blir, men så bra man kan bli tror jag absolut att du kommer bli. Jag tror på dig, men vad spelar det för roll när du inte gör det? Jag hoppas att folket på det nya behandlingsstället är bra! Varför har dy bytt?
Du verkar vara en väldigt härlig tjej. Och du verkar ha en väldigt gullig och omtänksam mamma<3 Men om du tycker att hon blir för "närgången" så säg till henne att lämna dig lite ifred.
Ta hand om dig.
Det är klart att det kan kännas som om något fattas eftersom all din tid och alla dina tankar har kretsat kring mat/svält/träning. Nu när du börjar komma ifrån det lite grand så blir det plats till annat, andra tankar osv. Det är ju lite som att byta identitet om du förstår vad jag menar. Nu ploppar det upp tankar som du kanske har förtryckt tidigare, kan det vara så? Jag önskar dig lycka till med ditt tillfrisknande!
