Måndag 17 Mars
Jag mår helt okej idag! Solen skiner och dagarna börjar bli längre har jag märkt. Igår blev det inte mörkt förrän vid 19 på kvällen, och nu när väckarklockan ringer vid 6 är det redan ljust ute. Som jag längtat! Känner redan hur mitt humör börjar bli bättre, och att jag är lite mindre deppig. Jag hatar verkligen mörkret och kylan. Klarar inte av det längre. När jag var lite var vintern min favoritårstid. Antagligen för att julen är då, men det känns inte lika roligt längre. Nu är sommaren helt klart, utan tvekan bäst!
Idag jobbar jag hela dagen. Inte så roligt kanske, men denna veckan är kort eftersom man är ledig på fredag! Underbart! Och måndagen därefter är man också ledig. Långhelg! Första gången jag är ledig sen julen. Känns faktiskt rätt konstigt att jag inte varit sjuk eller hemma från jobbet än. När jag gick i skolan var jag alltid hemma, ringde och sjukanmälde mig och sånt. Kanske för att jag HATADE skolan? All press från alla håll och kanter, det var sjukt. Skolkade alltid... oftast någon gång varje vecka faktiskt. Men jag mådde verkligen inte bra då heller, eftersom jag gick med mina ätstörningar helt ensam, utan att någon visste eller kunde hjälpa mig. Minns en gång då jag bröt ihop totalt på en bildlektion. Jag satt kvar ensam för att jag ville ha ett MVG... kämpade med en målning. Hon gav mig precis MVG men då bara brast allting. Började storböla och hon frågade vad som stod på. Hon sa "är det maten?" precis som att hon redan förstod. Så berättade hon att många andra hade det också, att det varje år var någon som hade ätstörningar.
Så hon hjälpte mig, vi ringde en kurator som jag snackade med men jag avslöjade typ inte för henne vad som egentligen var fel. Jag sa bara att jag var stressad och så. Ville inte att min mamma skulle veta! Kände mig inte redo för det då. Fyfan för den tiden alltså... det var så himla, himla jobbigt. Och tänk så mycket bättre jag har det nu då. Äkta vänner, ett jättebra jobb och en underbar familj jag kan prata med om allt. Inga hemligheter och jag slipper bära på allt ensam.
Förresten! På tal om något annat. Min nya domän är klar och tror det ska funka snart att använda den. www.annacornelia.se
Hoppas ni får en bra dag! Massa kramar
Allt väl med mig idag :) haha, ha en trevlig måndag =)
Synd bara att vädret kan ändras så snabbt, när jag gick upp för ca 1½ timme sedan såg det ut att bli en solig dag ute, men nu vräker snön ner och det är slaskigt och grått :/
Varje gång du skriver om din ätstörning känner jag hur mycket jag beundrar dig, glöm aldirg hur stark du har varit, och är! Fortsätt kämpa tjejen :)
Hoppas att din måndag blir bra!
Svar: Men jag äter hela tiden, jag äter mackor oxå, kyckling. Det var endast i Fredags jag åt så. Och om du nu tror jag är dum i huvudet och svälter mig så får du tro det. Men jag är inte det. Jag kan inte träna som alla andra kan. Så jag får ju ta en sak i taget. Protinerna kommer jag få i mig. Jag utesluter inget sånt..........
Hej Cornelia. Jag har nu under en tid läst din blogg regelbundet, och är minst sagt; stuck! :) Jag gillar sättet du skriver på, för det går rakt in i hjärtat. Jag känner igen mig mycket i dig, jag tror också jag har ätstörningar, men jag har inte anorexia, snarare tvärtom. Men jag vet inte... Därför känns det skönt att någon skriver om det jag inte vågar tala om. Tack för att du är som du är och för att du kämpar. Det finns många här ute som tror på dig och känner att du även kämpar för oss. Jag är en utav dem. Låt inte negativt skräp påverka dig; inse bara att det kommer tillbaks till dem som varit dumma! Hoppas helgen varit trevlig! Kram Linda
Svar: förlåt Cornelia. Jag menade inget dumt, jag vill bara att du ska se det från min sida. Som jag oxå sa så var det ju bara i fredags jag åt det, för det fanns inget hemma och jag har inte pengar till att köpa så dyr mat varje dag.
Åh vet hur det är att bryta ihop i skolan... Är ett tag sen jag gjorde det dock, tack och lov...
usch, ta hand om dig.
kram
det var ett fint namn, cornelia är fint ^_^
Vad bra att hon hjälpte dig. jag tror att många som mår dåligt bara väntar på att andra ska inse det. Det svåra tror inte jag alltid är att få rätsida på det och gå upp i vikt (även om det är det för många) utan att andra ska se att man mår dåligt och att man "vill" ha hjälp...
