Ett evigt kämpande
Frågorna bara maler i mitt huvud. Jag får inte ut dom, eftersom jag inte har svar på någon av dom... frågorna ger mig ångest. Allt ger mig ångest! Det känns aldrig som att jag gör något tillräckligt bra. Eller att jag lyckas med något. Speciellt inte när det gäller sjukdomen.
Ofta, ofta tänker jag tillbaka på då jag precis börjat slarva med maten och vara så självdestruktiv. Jag tänkte hela tiden "äh, det händer inte mig, jag kommer aldrig få anorexia eller någon annan ätstörning". Inte det?
Jag trodde verkligen att mitt beteende var friskt. Helt okej. "Banta är ju inget konstigt. Det gör väl alla?" Och ja, tyvärr spenderar många otroligt mycket tid till att banta. Men man behöver inte vara ätstörd för det. Det finns en gräns. Normalviktiga ska framförallt inte banta. Inte barn och ungdomar heller, sålänge man inte är dödligt överviktig eller mår dåligt av sitt ätande. Men egentligen löser inte en bantningskur någonting. Det gäller att ändra sin livsstil! Med mat man tycker om och mår bra av. Exakt så ska ju jag också göra! Äta mat jag tycker om, och som kroppen kan överleva av. MEN VAD ÄR DET DÅ SOM HINDRAR MIG?
Ja det är den stora frågan. Kontrollen? Rädslan för att gå upp i vikt? Känslan av att inte vara bra på någonting...?
När är det dags att släppa taget? När är det dags att bli frisk och styra mitt liv åt rätt riktning? Nu?! Ja antagligen tycker alla det... liksom "kom igen nu Cornelia, vad har du att förlora?". ALLT känns det som. Dör jag i anorexi känns det ändå inte som jag förlorat något. Förlorat mitt liv, javisst. Förlorat alla jag älskar... jo. Men ändå känns det "bättre" att dö i anorexi än att äta mig stor och känna äcklet av min kropp. Detta är så sjuka tankar att jag blir mörkrädd. För visst hör ni också hur jävla sjukt det låter? Hellre dö i anorexi? Va? "Är du dum i huvudet eller?". Ja kanske? Hjärntvättad, förvirrad och rädd är vad jag är.
Rädd för verkligheten! Rädd för friheten! Rädd för livet utanför min bubbla...
Den där gränsen mellan normalt och sjukt är så hårfin. Jag trodde inte heller att jag någonsin skulle gå över den, men plötsligt en dag visste jag inte hur jag skulle ta mig tillbaka. Men du kämpar ju bra, och du är en inspiration för många. Uppenbarligen värderar de dig högt på ditt jobb också. Försök känna att du är bra. Och av alla bilder att döma är du ju en jättesöt tjej med bra modesmak! Tänk på tjejerna du beundrar och hur viktiga de där extra kilona förmodligen är för att de ska bära upp sina kläder och se bra ut.
Hoppas att du mår bättre. Du är inte dum, det är bara sjukdomen som är stark och fruktansvärd. Ta hand om dig och försök ha en fin kväll.
Kramar
sweeite<3 keep fighting! jag vet att dte inte är lätt, jag vet att man inte känner at man orkar. MEN VI MÅSTE!
Jag hejar på dig, ge inte upp! du är den enda som ger mig inspiration, jag vet att du klarar det :)
Kom igen gumman!!
DU är en av de få personer som faktiskt ger MIG lite av motivationen.
Har du klarat det såhär långt klarar du dig ända fram.
Lova bara att aldrig sluta kämpa!
Åh, vad jag tycker om att läsa din blogg. Jag går in varje dag och blir glad varje gång du skrivit. Varför? Jo, genom att skriva om dina tankar inspirerar du andra att bli friska. Det finns så många bloggar och internetsidor där ute som uppmuntrar till motsatsen. Som glorifierar den anorektiska livsstilen.
För att svara på din fråga:
Jag vet inte. Jag vet inte ifall man någonsin kommer kunna sluta räkna kalorier omedvetet. Om man någonsin kommer kunna äta efterrätt utan ett litet litet knip i magtrakten. Om man någonsin kommer kunna träna BARA för att det är roligt.
Men så fort jag vet så hör jag av mig. :)
Asså fyfan. Tror inte att nån tänker att du e dum i huvudet. Sluta säg så, tryck inte ner dig själv du, ALLA, förtjänar att må bra!!! Jag vill bara ge dig en stor kram o ta bort allt o... ja. Mörda det. Ja tror på dig. Ja tycker du äter otroligt bra för att ha dessa känslor och tankar. Fortsätt med det, tills de en dag e besegrade. Ja hopaps att du får den hjälp du behöver. Puss o kram!
Usch jag känner igen mig så läskigt mycket!
Men du kommer att fixa det Cornelia.
tappa aldrig hoppet!
Kramar
å vilket bra inlägg. Jag har med många av de där frågorna och tankarna...Jag är rädd att inte ha kontroll, att gå upp i vikt (fast jag VET att jag borde för att må bättre...) och jag känner med att detta är det jag är hyfsat bra på, så varför sluta? sååå jobbiga känslor. Det är som att någon eller några i huvudet drar i mina tankar, friska som sjuka och säger åt mig vad jag borde göra och inte borde, samtidigt som jag själv teoretiskt vet vad jag borde. Älskar din blogg! Du är en riktig kämpe Cornelia! dessutom har du grymt bra smak och är söt som socker=) kram
