Mobbing
Jag hatade de populära tjejerna i min klass när jag var liten. Jag visade inte det, men nu när jag tänker tillbaka så minns jag hur hemska dom var. De skröt, snackade högt om hur fulla de varit i helgen, hur många dom haft sex med och sina nya dyra märkeskläder (som säkerligen var fejk). Ibland kunde de vara riktigt elaka mot mig också. Minns en gång (gick väl i 3:an eller 4:an) då vi precis hade haft idrott i skolan. Så hörde jag hur några viskade om att mina byxor var fula. "Hur kan man ha på sig ROSA byxor?" sa dom. Jag bara tittade åt ett annat håll och lät dom hålla på. Minns också att en tjej i klassen skrev riktigt hemska saker till mig på Lunarstorm (ni vet sajten där typ alla var medlemmar innan). Hon skrev att jag var äcklig, ful, hade snea tänder, luktade äckligt och att jag var allmänt jävla misslyckad som person.
Jag hade aldrig sagt ett ont ord om människan. Ändå fick hon ur sig sådana saker.
Idag vet jag varför. De människorna är så fruktansvärt svaga! Patetiska! Det är dom personerna som har stora problem med sig själv och sitt eget självförtroende. De kan inte acceptera människor som är annorlunda eller ser ut på ett annat sätt. Hade någon skrivit eller sagt dessa grejerna till mig idag, skulle den personen önskat att den aldrig blivit född. Jag tar ingen skit längre! Men jag kan bli så in i helvete irriterad när jag tänker tillbaka på att jag inte sa ifrån. Vissa andra tjejer i klassen sa till mig (när jag fick det på Lunarstorm) att jag inte skulle bry mig om det. Men det är ju redan försent...
Ibland idag ser jag gamla skolkompisar, som jag gick med i mellan och högstadiet. Jag ser på dom och skrattar, för seriöst, de är inte sådär jäkla snygga och bra personer som de trodde. Och som JAG trodde! Detta är kanske elakt att tänka, men jag är helt ärligt både snyggare och trevligare än de någonsin kommer bli. Jag ÄLSKAR att jag vuxit upp och blivit den personen jag är idag. Självsäker (oftast), ser bra ut, framgångsrik osv osv. Jag hoppas de skämmer röven av sig när de tänker tillbaka på hur elaka de kunde vara mot mig och andra. Jag tog inte jättestor skada av det, men de få kommentarerna jag fick har ändå följt mig.
Har ni någonsin blivit mobbade eller utsatta för något under skoltiden? Berätta!
Hej Cornelia!
Ja jag har blivit utsatt för mobbning och det är det som var orsaken till min anorexi.
När jag var 5 år så flyttade jag och min familj till Norge,vi bodde på en vacker lantgård där vi var omringade av åkrar,natur och en stor härlig sjö. Jag gick i en liten byskola där alla kände alla och vi var som en ända stor familj.Jag fann även min allra bäst vän där som bodde på en annan gård en bit därifrån,vi blev kallade siamesiska tvillingar eftersom vi ALLTID var med varandra:) Men sedan fick min pappa ett erbjudande om ett jobb i sverige(min mamma ville tillbax till sverige) och han fick det.Vi flyttade till Mora och det var där allt brast.Från att ha varit den självsäkra,harmoniska,livsglada Ronja så klarade jag inte av alla kontraster som blev.Plötsligt så blev utseende,kläder mm det som avgjorde hur mycket man var värd.Jag hamnade utanför och blev den fula ankungen som alla hackade på både psykiskt och fysiskt.Jag såg på mig som värdelös o misslyckad och började trixa med maten för att få någon som helst "kontroll" på tillvaron.Jag var väldigt ung när detta startade.11 år och på den tiden(jag är 29 nu) så hade man inte så mycket kunskaper om anorexi.För att göra en OTROLIGT lång historia kort så sitter jag ännu här i ätstörningens klor.Jag har varit på många,många behandlingsenheter och behandlingshem,men det är svårt.Speciellt när det i stort sätt har blivit en del av ens identitet.Jag vet liksom inte hur det är att tänka på ett friskt sätt när det gäller hur ett normalt liv ska fungera:(
Vill tacka Dig för att du inspirerar mig till det friska och jag önskar att jag hade en vän som Dig:) Ta hand om Dig! Kramar Ronja
Ronja: Tack för att du delade med dig. Det gör mig så ledsen att folk klankar ner på andra för att få dom att må dåligt. Det påverkar nått otroligt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du blir frisk från anorexin! Tänk så många år du överlevt den. DU ÄR STARK! Hur svag man än känner sig ibland... tänk så mycket vi kämpar emot VARJE dag!
Många, många kramar <3
Det är hemskt hur endel höll på. Jag har aldrig blivit mobbad själv..men jag vet att jag fick endel fula komentarer på lunarstorm. T.ex fjortisfittor..kunde en helt främmande person som jag aldrig hade träffat säga om mig och mina kompisar. Det var inte direkt något man uppskatta. :/
Hej Cornelia,
Visst, du är vacker, säkert framgångsrik etc. Men vet du vad ? Gör inte samma misstag som de gjorde ! Kasta inte skit tillbaka, för det är lika vidrigt. Se på det för vad det är. Det är förflutet, och visst, man kan känna sig irriterad, arg, ledsen eller förbannad. Men till vilken nytta ? Lägga ner mer energi på det ? Nej, det är synd att dessa människor hade så låg självkänsla (som de uppenbarligen hade) och nu är det bara att hoppas att de kommit till insikt om sina misstag och att de istället för att lägga energi på att smutsa ner andra bestämmer sig för att bygga upp sig själva och sprida positiv energi till sin omgivning.
Jag är ingen pekpinne, bara en liten tipsbank :)
Love, Zelda.
Du är så duktig sötnos :)
Ja jag har blivit mobbad men mest utfryst. Började sakta men säkert i 7an. Alla mina kompisar som jag umgicks med i klassen sa upp kontakten med mig. Utan anledning :S hade inte gjort ett skit. Sen var det mkt för att jag umgicks med yngre. Mitt efternamn gjorde det inte lättare då. Blev väldigt mkt "leek leker". Och även andra saker med mitt efternamn. Men istorsett alla har bett om ursäkt för hur dom behandlat mig på grundskolan. Så jag är vän med några av dom då.Dom har till och med erkänt och sagt att dom var svaga och dumma som gjorde så.
Hoppas vi ses nästa vecka. Kramisar<3
Jag har blivit mobbad men det vet du säkert redan. Tror jag har nämnt det någon gång.. Bra att du kan titta på dom som var taskiga mot dig och känna dig "bättre" än dom. Önskar jag kunde göra det också, själv "kryper" jag bara ihop och blir livrädd för att dom ska säga något till mig eller ge mig några av de där blickarna om jag möter någon av de där tjejerna. kram på dig
Jag har som du, alltid varit neutral med ganska mycket vänner. Men jag tror tyvärr att många går igenom just det du beskriver någon gång i livet. Jag har själv nästan alltid varit hatad av de populära tjejerna i skolan (högstadiet) utan att ens ha yttrat ett ord till dem. Du vet, viskat och sagt elak kommentarer. Hur kan de? De känner inte mig.. sånt är in min värld helt jävla sjukt!
Men jag tror som du Cornelia, att jag är en mycket starkare person är de är. De var antagligen bara avundsjuka på vad jag hade som de saknade.
Lycka till i Livet!
Kommer att låta liet patetiskt.. Men när jag var lite, gick i nollan och ettan blev jag retad för att jag var FÖR söt. Det äldre tjejerna som tycker att jag fick för mycket uppmärksamhet och så blev jag mobbad. Sen har jag blivit de för att jag var tjock...
Men poff, när jag gick enr i vikt så blev jag synlig och itne mobbad längre. sjuk värld vi elver i
Jag har nog aldrig riktigt blivit mobbad, eller jo ibland fick man ju höra ett och annat, (oftast var det en och samma person) men det var alltid någon som försvarade mig.
På mellanstadiet i 6:an var jag vittne till mobbing. Massvis med möten, disskusioner med rektor, lärare osv. Och därför strök jag med som offer ibland.
Jag bliv utsatt för mobbning ifrån förskolan till tredje klass. Varje rast önskade jag att jag kunde försvinna. Flickorna spottade, skrek, retade mig. Dem utnyttjade mig, hängde ut mig på internet. Kunde inte fatta att 9-11 åringar kunde vara så grymma.
Jag var inte som dem. Och trots det dem gjorde mot mig vägrade jag förändras. Varje skoldag var en kamp.
När "klassens snyggaste kille" bjöd ut mig på gymnastiken (och att jag bliv lucia tre år irad) så bliv såklart dem andra tjejerna avundsjuka. I omklädnings rummet hoppade på mig ang mina kläder, hur jag såg ut. Dem skrek och skrek, puttade in mig i väggen, låste in mig på toaletten och utefrös mig varje dag i tre år. Rykten, blickarna, orden. Det gör ont kan jag lova.
Nu går jag på en annan skola somsagt, och mår så jävla mycket bättre. Allt dem gjorde imot mig har gjort mig så mycket starkare. Trots allt jag gått igenom, bäste vän som tog självmord etc så har jag lärt mig att alltid stå på mig och FÖLJA HJÄRTAT. Och mitt hjärta sa, att allting skulle ordna sig. Dem skulle få se en dag.
Detta bliv rörigt. Men det är så mycket minnen som fram.
Puss.
Hej på dig sötaste Cornelia.
Jag tycker även som du att mobbing är fruktansvärt, rent utav några av det värsta sakerna man kan vara med om. Alla som mobbar borde ta sig en rejäl tankeställare; skulle de själva vilja att någon var sådär dum mot dem? Skulle de själva vilka plågas av alla de där dumma orden varje dag och gå till skolan med en klup i magen varje morgon? NEJ!
Jag blev mobbad från 6års till halva 4an, och det var fyra hemska år (som jag tror kan ha vart orsaken till att jag blev sjuk...). Jag förstår fortfarande inte varför de började reta mig. Vad var det för fel på mig lixom? Endel sa att det var för att jag var känslig och hade lätt att gråta. Att jag var mesig och konstig därför.
Under lågstadiet fick jag nästan aldrig vara med de andra och leka, och när jag väl fick vara med var jag tvungen att vara slav för alla andra (och tex när vi skulle leka häst var jag tvungen att vara den fulaste hästen, osv). När vi hade haft idrott var jag tvungen att bära alla andras gympapåsar tillbaks till klassrummet, för annars fick jag inte vara med dem. De började tillslut säga att jag var tjock och ful, och även fast jag egentligen inte borde tagigt åt mig så gjorde jag det.
Det var lite av min erfarenhet.
Kram
Sofie
