Hallå, hallå, hallå?!
Jag är så sjukt deppig. Jag deppar ihjäl mig i min ensamhet. Jag är verkligen ensam. Förutom när jag är med vänner såklart, men det är ju inte så ofta som jag behöver. Jag behöver någon trygg famn hela tiden! Vem gör inte det?
Se mig. Hör mig. Lyssna. Ta hand om mig. Finns för mig.
Hur fan ska jag kunna bli frisk om det som jag saknar inte kan fixas?! Hur ska jag kunna synas utan att lyssna på anorexin?! HUUUUR?!
Du behöver en pojkvän. En pojkvän som älskar dig för den du är och hur du ser ut! men tyvärr växer inte fina killar på träd. Du klarar det cornelia, du klarar det!
Jag vill ha din bok sen!!!
Jag kan i alla fall lova att när som något står fel, så finns jag för dig. Hade jag fått bestämma så hade jag gärna träffat dig redan när vi började snacka. Du är en Pärla. Att behöva andra och all sorts bra kärlek, det är normalt. Jag har väldigt få vänner och jag är en person som inte kan lämnas ensam för länge utan något att göra. Jag bryter lätt i hop då. Konstigt att jag ha så få vänner, då jag är världens bästa, ställer alltid upp och försvinner aldrig....
Hoppas du mår bättre, Massa kärleksfulla kramar
inte för att vara elak men är du inte 19 år?? kanske är dagt att du blev vuxen och tog hand om dig själv istället.. trösta dig själv, va med dig själv.. göra allt det där med dig själv som du söker hos alla andra som din familj. Det är vad jag tror du måste göra för att bli frisk... men men jag kanske har fel.
Skötom dig iaf.
kram
johanna:"Du behöver en pojkvän" URSÄKTA? Man ska väl knappast ha en pojkvän för att förbättra sitt psykiska mående?
Anonym: När man är sjuk så blir man faktiskt beroende av andra. Dessutom är en sjukdom som Anorexia oftast kopplat till familjen....
Cornelia:Givetvis behöver du omge dig med människor som ser dig och ger dig ovillkorlig kärlek. Jag tycker att det är jättetråkigt att du upplever att din mamma inte ser dig och det gör mig arg. Försök att komma ihåg att du inte är osynlig och kräv att hon ser dig! Jag hoppas verkligen att jag snart får lite mer fritid (när jag bytat jobb) och då skulle vi kunna träffas lite oftare.
Ses vi föresten på lördag?
anonym: vad fan har åldern för betydelse om man behöver någon eller inte?! JAG behöver någon, och då är det väl lite konstigt att du säger att jag ska klara mig själv? HMM
**
**
Jossan: Ja vi ses på lördag!! Om mamma är frisk dvs. Hoppas det iaf :)
försök att inte deppa. gör det bästa av alla situatíoner istället för att bara tjura ihop.
nej åldern spelar ingen roll alls. Men det var inte det jag menade.
Det jag menade var att du är vuxen och bor hemma och verkar vara totalberoende utav andra.. tonåren går ut på att bli självständig å kunna vara ensam och gilla det.. och då pratar jag inte om en dag ensam utan ett helt liv ensam, kunna känna att det är okej.
Allt för många söker lyckan hos andra hela livet.. från en partner/kompis till en annan.
Sättet du skrev det på lät du som en 5 årig liten flicka som sträcker ut armarna efter mamma.
Du kommer bli ännu mer förbannad av detta inlägg men jag är bara ärlig.
anonym: Visst, du har kanske ditt sätt att se livet på, men ett liv enligt mig ska man leva tillsammans med de man älskar. Jag söker inte alls lycka hos andra, men att känna sig behövd gör väl för tusan alla? Förresten så har vi säkert vuxit upp på helt olika sätt, så du vet ju inte hur jag haft det, eller hur? Och tvärtom.
Visst, skriv du att jag låter som en 5 åring. Men jag skäms inte ett piss över att behöva min mamma. 5, 19 eller 35 år, det spelar ingen roll, jag kommer alltid behöva henne. Och som sagt, du vet ju inte vad vi varit med om!
jag behöver också min mamma.. men det finns olika sätt.. du har verkligen inte fattat innebörden av att växa upp.. du använder din barndom som ursäkt till allt, det hör man.
Har också haft en störd pappa så du är verkligen inte ensam, men du är vuxen nu och behöver gå vidare och bli självständig det är allt jag vill säga. Din mamma kan fortfarande vara hos dig och stötta dig, på ett ANNAT sätt.
Lycka till iaf. Har inget mer att säga.
anonym: Du känner inte mig , så skippa ditt skitsnack om att jag "använder min barndom som ursäkt till allt". Så vuxen för dig är en ålder? Är det inte psyket också?
Jaja, tänker inte lägga ner mer tid och kraft på en anonym grej som inte ens känner mig och vet inte ens 1% av mitt liv.
Och egentligen, varför bryr du dig?