Thepreciousgirl ♥♥

Oftast känns det som att jag måste gå på tå för alla. Att om jag inte aktar mig kommer jag förlora de få vänner jag har. Känns som att jag aldrig kan säga vad jag själv känner, vad jag vill och inte vill. Tackar jag nej till något så känns det som jag förlorat den personen. Jag får dåligt samvete för att jag "sviker" den personen.
Är det så det ska vara?

Igår hörde en gammal vän till mig av sig. Min barndomsvän, som jag varit bästa kompis med i hela livet, fram till förra sommaren typ. Vi gled ifrån varandra rätt rejält redan för 4-5 år sen, innan gymnasiet. Fyfan vad jag saknar henne ibland. Och igår hörde hon alltså av sig. Ska åka och hälsa på henne någon dag. Göra dedär vi alltid gjorde förr. Åka inlines, spana på killar, festa, snacka skit och bara vara...


Träffade en killkompis igår också, som jag känt ett bra tag nu. Har inte setts på riktigt länge... saknar honom också. Så fort jag träffar honom blir jag helt sjuk i huvudet typ. Bara saknar hela honom, en trygg famn... någon som förstår! WAH! Jag blir knäpp... jag saknar så många...

Vill bara känna mig värdefull och bra. Kunna säga "men vi kanske kan göra så istället" utan att få massa skit för det.
Jag är liksom en bra person. Jag är en bra vän. Jag är sjukt bra på att lyssna på andra, hålla hemligheter, vara omtänksam och snäll.
Jag är trött på att vara rädd för att bli bortglömd. Trött på att tassa på tå för att göra andra nöjda och glada. MEN JAG DÅ?! Jag vill också vara nöjd och glad...