Save a life, save yourself
Hur och varför får man så mycket känslor av att äta? Bara tanken på mat sätter igång 2 miljoner obehagliga känslor som är totalt oundvikliga. Jag förstår inte att jag och ni andra fina tjejer av alla människor på jorden fått denna sjukdomen. Varför kan inte alla elaka och hemska drabbas istället? Varför är livet så fruktansvärt orättvist?
Igår satt jag och tittade i en tidning över "årets bilder". En grupp små afrikanska barn satt och åt. Jag kan bara tänka mig hur glada och tacksamma de var över att få lite mat. Och för mig som det är "självklart" att maten finns i kylskåpet, nej jag uppskattar det knappt. Det är så jävla sjukt! Är det rättvist? Okej, svälten i världen löses ju inte genom att jag och många andra ändrar inställning, men visst skäms man att man tar det förgivet när andra ligger på dödsbädden och tynar bort. Jag gör i alla fall. Visst, det kommer alltid finnas människor som har det värre än en själv. Men på något sätt känns det så himla otacksamt att hålla på såsom jag gör. Jag KAN ha ett bra liv, bara jag bestämmer mig för det. Jag har alla möjligheter i världen! Till skillnad från många andra.
Hoppas ni förstår min poäng, och att jag inte bagatelliserar ätstörningar. För det är inte tanken.
Jag blir ledsen av bilden nedan. Den är så himla stark. Barnet ser så otroligt olyckligt ut... man kanske borde åka dit och se allt med egna ögon? Jag tror det hade varit en ordentlig wake up call. Kanske man till och med kan göra något för dom... har alltid drömt om att åka dit och hjälpa alla som har det svårt. Ingen omöjlighet ju...
Satt just och läste gamla, gamla inlägg, skriva av dig på UM...typ från 2006. Redan då skrev du "jag SKA bli frisk". och nu sitter du här 2 år senare, snart 3 och säger precis samma sak...
är det så konstigt om man börjar undra?
Mycket snack och lite verkstad?
Förlåt om jag skriver detta, men det kanske kan få dig att vakna till liv och verkligen göra något av ditt liv och bli frisk...inte bara i ord utan i VERKLIGHETEN.
(detta är inte för att säga att du inte kämpar, för det är jag säker på att du gör, men det kanske är dags att sätta lite fart)
Vet att i min kommun kan man söka efter bidrag så får man resa och boende betalt om man vill åka iväg och vara volontär, dock håller man lite tyst om det tydligen eftersom det är en hel del pengar men kolla du med din kommun för dom kan ju säkert erbjuda den hjälpen dom med.
bibb: Kanske kan tyckas. Sen har ju du inte en jäkla aning om vad jag varit med om sen 2006. Problem ändras och problem skapas medan andra försvinner.
Angående vad bibb skrev så vill jag bara säga att för det första: sedan år 2006 märks det ENORM skillnad på dig och dina framsteg är otroliga!
För det andra: det TAR lång tid att bli frisk, thats it! jag har velat bli frisk sedan 2005 någon gång och trots alla fall på vägen mer eller mindre aktivt jobbat på tillfrisknande. Iallafall alltid haft det som mål, att bli frisk. Ändå sitter jag här idag och är verkligen inte frisk, men ändå har jag inte förlorat hoppet. Just för att jag VET att det tar lång tid att bli frisk och att det aldrig är för sent för att bli det!
sarah: Tack vännen för kommentaren! Du förstår verkligen, vilket VISSA ANDRA här inte gör.
Puss!
Det ÄR ganska sjukt att vi gör sådär, inte bara för att vi gör det och det är respektlöst mot dom som inte har någon mat, men mot oss själva också.
Varför är vi så himla dumma mot oss själv?
Jag känner mig alltid ensam också. Hela tiden, även när jag är med folk.
Hej Cornelia,
jag har läst din blogg ett tag nu och ville bara säga att du är otroligt inspirerande.
Fortsätt kämpa och lycka till :)
Nu när jag läste detta inlägget tänkte jag givetvis på innehållet men det som slog mig mest var hur bra du skriver. Vissa bloggar som skriver ganska långa inlägg, som du också gör ibland, orkar man verkligen inte läsa. Men i din blogg går det så smidigt och läsa. Tror verkligen du kan bli något inom skriveriet, journalist eller så. Hur går det med din bok förresten? :)
Jag har varit sjuk ett långt tag nu, går i terapi för det. Bibb som påstår att man bara kan spotta upp sig och "ta tag i saken" har verkligen INGEN aning. Vad ledsen jag blir när jag läser sådant..
Cornelia, jag måste säga att jag är IMPONERAD över dina framsteg ( jag är långt ifrån dina resultat).Att dessutom våga erkänna detta problem är fan rörande. Själv lever jag fortfarande bitvis i förnekelse.. Men heja dig. Ta din tid, tankar går bara inte att kasta bort..
Du är så bra.
Cat: Tack! <3 Håller med dig, det är inte så lätt som det kan verka.
Kram!
Vet inte vad jag ska skriva men jag håller med dig angående ditt inlägg. Men sen får man tänka på att dte finns det problemet i sverige med som bara sopas under mattan för att inte komma fram i media. För alla som hör om sverige tycker ju jamen det är ju ett jätte bra land. Men hade själva verkligheten kommit fram i media istället för o bara skiva massa strunt så tror jag att människor hade fått upp ögonen hur det igentligen ligger till i detta land. Eller vad tycker du? ha en bra dag och kämpa på =)
Det är så sjukt.. Gårdagens inlägg när du skrev att du har svårt att koncentrara dig stämde så jäkla bra in på mig med, har inte sett på en hel film på skit länge.. Och nu det här med att känna sig ensam i sällskap, fast man vet att man har massor som stöttar en.. Det känner jag också igen mig i som sjutton. INGEN vet, och INGEN förstår.. Men dom vill och försöker, mer kan man inte begära.. Kram på dig, du e en super tjej!
Jag har funderingar på att utbilda mig till sjuksköterska och åka ner till Afrika med Läkare Utan Gränser. Min mamma sa däremot att det verkar fruktansvärt tufft att uppleva allt. Tar studenten nästa år, så har en stund att fundera. Sen vill jag även till USA som au pair, hade tänkt göra det innan jag börjar plugga :) Vad har du för funderingar för framtiden, förutom att bli frisk dårå :) Kram!
cornelia, villket te dricker du ?
hoppas att du haft en bra dag för det är du värd
kram !:)
jag läste en bok för inte så länge sedan, guds barn, hette den. en jättehemsk bok om en sekt som finns, den är verklighetsbaserad. där är det en tjej som berättar om sig och sin ätstörning och hennes riktiga genombrott med sjukdomen var när hon just åkte till afrika (tror jag det var) och såg misären där, det blev hennes riktiga vändpunkt. så det finns nog en poäng i det du säger, att man får ett wake up call.
