Är hoppet verkligen det sista som lämnar människan?
Känner mig så patetisk. ÖKA MATEN DÅ! Ät normalt! Ät allt! Blir så förbannad att jag inte kan det utan ångest och panikkänslor. Det är liksom inte lite ångest heller. Kan inte sitta still! Det kryper under skinnet på mig. Magen växer och det känns ungefär som att jag svalt ett smörpaket. Illamående och fettkänsla.
Satt och tänkte innan när jag satt i soffan. Jag vet att jag valt bort dagvården, och att det är mer hjälp än jag behöver. Men nu får jag ju iprincip ingen hjälp. Jag går här och skriver matdagbok och gör allt själv... jag VET att ingen kan göra jobbet åt mig, men att 1 dag i veckan ska hjälpa mig nånting... jag tvivlar. Det är 4 timmar i månaden. Tog inte upp detta förra gången på Idun, glömde bort det. Men imorgon måste jag berätta det. En timme i veckan är för lite. Jag behöver två! Två gånger i veckan var så mycket bättre. Dubbelt så mycket peppande från behandlaren, dubbelt så mycket koll.
Jag borde bara gå och trotsa ångesten nu. Baka mig en fet kladdkaka och äta tills jag mår illa. Inte rätt sätt att bli frisk på, I know. Men jag är så TRÖTT på detta. Så trött att jag inte orkar kämpa emot. Hur går det ihop?! Det borde ju vara tvärtom. Man tycker att jag borde vara peppad till 1000 iomed att jag är så trött på sjukdomen... men icke.
Förlåt för detta inlägget, men jag kände att jag behövde skriva av mig. Känns redan bättre!!
Har ni gjort några framsteg på sista tiden i era ätstörningar? TELL ME! Peppa mig. Berätta att det går. Jag börjar tappa hoppet...
Enligt många av er läsare har jag hjälp några att hitta motivationen till att kämpa... nu måste ni hjälpa mig!! I'm lost...
Kram!!
Cornelia
Jag var i din situation för ca två år sen. Efter att jag förlorade min mamma för några år sen var maten det enda jag kände att jag hade kontroll över. Försvann ner i djup konstant ångest och mådde piss. Jag tog aldrig hjälp av något proffs men har en nära vän/mentor (sju år äldre som har varit i exakt samma situation med mamma och ÄS) som verkligen hjälpte mig ur det. Idag mår jag hur bra som hellst!!! Jag tog beslutet att jag ska lyckas och även om det tog tid så är jag där idag. Äter när jag e hungrig, fikar med kompisar, tränar i lagom mängd och känner att jag gillar mina kurvor.. även om jag inte ens är särskilt kurvig;)! Min kropp kom i balans och hittade min idialvikt. Jag vet att du också kan!!! Du har ju viljan!! Lycka till tjejen!!!!
Sök till MHE=) Tror det skulle passa dej!
Cornelia, du verkar ha kommit ner i en liten svacka, och du gör helt rätt i att be om mer hjälp från din behandlare. För visst är det du som ska göra allt jobb, men du kan inte göra det helt själv, också du behöver stöd! Tycker det är jättebra att du och din mamma pratade ut, och jag hoppas verkligen att hon kan peppa dig när det känns svårt. Är själv i ungefär samma situation som du, men jag har insett att det är bara att kämpa på, annars kommer man aldrig ur det här (insåg det faktiskt nu precis när jag satt och skrev till dig). Mitt senaste framsteg var att äta en lussebulle, vilket var väldigt jobbigt med tanke på att jag inte ätit något sånt på väääldigt länge. Men jag klarade det, och det kan du också! Tycker faktiskt du ska ta och baka dig något eller göra någon liten efterrätt, det har du förtjänat! Styrkekramar
Försöker trappa ner på räknandet varje dag (och ja, det va du som varit mkt av inspirationen till det). Det är svårt men jag kämpar, har klarat det innan så är ju bara löjligt att jag fallit tillbaks. Du är grym på att hjälpa alla andra, du måste bli grym på att hjälpa dig själv med. Våga ta emot de peppande orden från dig själv!
Gumman jag vet precis hur du känner, jag sitter i precis samma tankar just nu. Fast jag åt en hel protion vid middagen men ångersten är så hög att jag vill ta ett besök på toan men jag får inte måste vara stark. Har under de senaste dagarna börjat minska på maten igen men idag har jag nog ätigt för mkt när jag fikade med lussebulle för det är faktiskt jul men det tär mig sönder att jag inte vet om jag ska klara kvällsfika. Men sen känner jag såhär " när jag va frisk kunde jag äta en lussebulle utan att plocka bort mat under kvällen, visst måste jag kunna göra det igen?"
Ätstörningen är stark vissa dagar och då vill man ge upp lite extra men tänk på att du inte ska lyssna på den, lyssna på din behandlare hon vet det. Hon lär ju inte sitta och lura dig
Jag tror på dig
Många kramar<3
tack vare dig har jag en chokladkalender hemma, som jag äter utav utan att få ångest.. Fick dock lite ångest idag, käkade 2 chokladbitar ur en aladin ask, och sen åt jag ute. Kycklingspett med couscous och sås. har svårt å sluta äta när jag är mätt och sen får jag ångest, men jag lämnade en del couscous iaf.. Nää blää skit i mat! Bajs tankar! Njut å va gla! Tankarna kan ta sig någon stans.. Kram
Du är verkligen skitsnygg Cornelia och du är inte ett dugg tjock. Och även om det känns jobbigt idag eller den här veckan så betyder det inte att det alltid kommer att vara det. Blicka framåt och tänk på allt du vill göra när du blir helt frisk. För du har ju kommit en lång bit på vägen redan :)
Jag är nog också inne i en svacka nu, mest av allt beror det på att jag känner mig så ensam. Men jag kan inte bara gräva ned mig och tycka synd om mig för då kommer det ju aldrig bli bättre. Jag måste helt enkelt härda ut och göra allt jag kan för att inte vara ensam längre.
Vad blir egentligen bättre av att ge efter för anorexin? Det enda det leder till är antingen att det tar mycket längre tid att bli frisk eller att man dör.
Du är så smart Cornelia och jag tror på att du kan klara det här. Och det är alldeles rätt att be om mer hjälp när det behövs. Det är du värd!
jag ska också väga mig imorgon! nervöst som bara den.. du kan väll skriva till mig & berätta hur det gick sen? vi måste peppa varandra ju! och kom ihåg, hur det än går så visar vågen bara siffror! vi gör jätteframsteg men måste inse att det tar tiiiiid att bli frisk. Men tänk såhär; hade du kunnat äta en chokladbit varje morgon för ett år sedan? det klarar du ju nu :) det är jättebra! kramkram
Jag vill verkligen komma på något bra och peppande att skriva för jag vill att du ska må bra! Och som du säger, du peppar så många andra... Men jag känner precis som du, så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva! Jag kan ju säga att jag tror att det kommer bli bättre, att jag förstår hur du känner och att jag tror på dig till 100%, för det gör jag verkligen! Jag tror också att det hade varit bra för dig att få komma till Idun två gånger i veckan istället, så kom ihåg att ta upp det imorgon :)
Oftast vill jag bara skrika åt mig själv, gråta, lägga mig på golvet och sparka in i väggen... Som man gjorde någon gång när man var liten och inte fick som man ville haha.. Men jag tror man får försöka ta ett djupt andetag och "bara" fortsätta kämpa. Det är inte lätt eller roligt, men vad har vi egentligen för val? Det är lite så jag börjar känna nu.. Visst, ofta tänker jag "nej jag skiter i allt det här nu.." Men vad leder det till? Antagligen att vi skulle bli ännu sjukare, må ännu sämre, ha en ännu längre väg till att bli friska.
Det är okej att bli frustrerad, arg, ledsen, förbannad på sig själv. Det är inte så konstigt att man blir det egentligen.. För samtidigt som man ju oftast vet hur man borde göra, äta och bete sig så går det bara inte.
Ok, vet inte hur peppande detta blev :P
Men jag hoppas du vet att du kan ringa mig när som helst om du behöver prata!
Puss
Åh, Cornelia. Jag vill att du ska må bra! Du säger att dagvården var mer hjälp än du behöver... Men du behöver ju all hjälp du kan få! Du kan ju inte fortsätta vara sjuk, eller hur? Om inte annat så skulle ju dagvården bidra till att du åtminstone åt normalportioner av normalmat som någon annan, och inte din ätstörning, serverar dig. Ge det en tanke till? Och ta hand om dig! KRAM!
önskar jag kunde peppa dig, hjälpa dig ,men är i samma sits.:/<3
Sådant går så i perioder, det är bara nu du måste verkligen kämpa och samtidigt inse att det är okej att misslyckas, det kanske krävs hundratals chanser för dig men tillslut klarar du det. Man har svackor och bra perioder.
Men prova detta om du inte orkar göra det för din egen skull, gör det för någon annans. Jag tog tag i att tvinga mig att äta när min danslärare pratade med mig om det och sa att det försämrats på dansen och att jag inte alls hänger med och så, och det ville inte jag förlora. Samtidigt kämpar jag mycket för att hon tror att jag kan, mer än att jag tror på det. Men det finns många knep, och alla fungerande är bra. Och framförallt, som jag tidigare skrev, du får misslyckas och ta upp det så många gånger du själv behöver. Så länge du i alla fall försöker.
DU! Du KAN! Det VET jag! Ibland är det två steg fra, och ett tillbaka. Det är helt naturligt, och en del av tillfrisknandet. SÅ var det/är för mig med. Men jag har ju kommit otroligt långt, å det har ju du med!!! Tänk själv, tänk när du mådde som sämst, både psykiskt och fysiskt..du har ju gjort enorma framsteg, å vågar så mycket mer än förut! Å jag VET att din kropp kommer att tacka dig:) Kämpa, för du klarar det här:)
Jag tänker på dig på vägen:)
Kram<3
Jag har vid det här laget lärt mig att bakslagen och de dåliga dagarna kommer. Men det enda sättet är egentligen att hålla ut för att jag vet att det med tiden går över. Och då kommer det snart en bra dag, en dag värd att vänta på. Det gäller att inte ta ut det dåliga måendet på maten bara. Om du behöver mer hjälp och stöd så tycker jag att du ska säga det. Det är ju du som vet vad du behöver, inte de på Idun? Kram =)
okej.. sorry! jag trodde fel, men det är otroligt bra att du ens skaffat en kalender.. eller hur? :) och anledningen till att det känns jobbigt just nu är ju för att vi utmanar äs så mkt, eller hur? så är det för mig iallafall.. förut löd jag bara äs-monstret hela tiden så då klart hjärnan var nöjd! men nu jävlar ska vi bli friska och få livet tillbaka, riiight? ;) lycka till med vägningen.. hoppas det går bra! skriv till mig och berätta hur det gick sen, om du orkar :) kramkram<3
Ja, jag har smakat kokos och aprikosbollarna. De var goda. :) Funderar på att göra ett sats till och ta med till mina morföräldrar i jul.
Du är INTE patetisk! Någon borde nypa dig i armen bara för att du skrev så. Du är allt annat än patetisk, men jag förstår att du känner så. Tycker inte du ska nedvärdera dig själv på det sättet, det är du inte värd.
Och svullna magar, jo tack. Men oftast går svullnaden ned efter en natts sömn.
Ta hand om dig!
Det går allt, men det är jävligt svårt.. Jag är ju relativt frisk nu, men jag har fortfarande ångest ibland när jag äter och det gör fruktansvärt ont i magen och det svullnar upp och då tänker jag att det är lika bra att strunta i att äta om jag bara ska få ont efter!
Men en dag ska det gå bra till 100 procent för oss också, ellerhur? :)
Jag har lyckats få lite mer energi, jag kan skratta åt dåliga skämt igen, bråkar inte lika mycket om mat med mina familj längre, äter allt jag vill (får dock ångest) och jag ÄR KÄR! Den härligaste känslan någonsin. Så himla lycklig att jag kan känna känslor igen, jag hade verkligen tappat mig själv där ett tag.
