Thepreciousgirl ♥♥

Ta tag i mitt liv

Jag kan inte säga att jag vet hur det är, för det vore att ljuga. Men jag kan i alla fall säga att jag älskar din blogg och läser den regelbundet. Jag tycker alltid att man blir glad av dina inlägg och du inspirerar verkligen :) Fortsätt kämpa, för det är lätt värt det. Jag är övertygad att du kommer lyckas!! Kramar och lycka till :)

Du KAN! Det handlar bara om vilja, och ibland tar det tid att hitta den. men så länge du vill så kan du!

Jag tror verkligen på dig, Cornelia!

Är i samma situation själv, står i ett vägskäl & vet inte var jag ska ta vägen. Om jag inte tar tag i mig själv blir det snart inläggning igen(för tredje gången:( ) Är så less på mig själv, känner att jag bara förstör för alla & gör de lesna:(

det är bra att du nu kan erkänna att du har stora problem med maten. att du inte bara sopar det under mattan. du skriver mycket om mat. visar recept, bilder på mat osv, det är nog väldigt vanligt när man har äs. men tänk att du åt lite pizza för ett tag sedan. du kämpar. du ger inte upp. tänk på det!!!

Det första och det viktigaste steget har du ju tagit, du har erkännt att du slagit undan ditt problem. Och när du vet att du gör det har du alla chanser i världen att bli frisk! Heja din Cornellia :)

Jag tror oxå på dig Cornelia. Jag vet att du klarar detta. Vet att det är svårt, men du klarar det. För visst finns det folk som bryr sig. Vi bryr oss. Vi läser din blogg och vi skriver till dig. Du är starkare än du tror. Jag vet ju precis hur det är. Man kollar allting. Nu har jag ju i och för sig inte anorexia utan jag har Binge Eating Disorder och är överviktig pga det. Men jag kämpar på. Och det gör du oxå. Som Ellinor skrev så åt du ju en pizza förra veckan (om jag inte minns fel :) ), så du kämpar. Vill du ha kontakt med mig så maila mig eller skriv på min blogg. Du klarar det.
Kram

kämpa på, och kom ihåg att vi är många här som bryr oss om dej fast vi inte känner dej :)

Fan... vet hur det känns... På ett sätt orkar jag inte kämpa, men som du säger, jag vill ju inte leva såhär hela livet. Dags att ta tag i sig själv, igen...

du har gjort det innan, du kan göra det igen!

Jag ska inte påstå att jag vet hur det känns, tror det är svårt att föreställa sig. Men jag har läst flera inlägg som du skrev tidigare och du har ju kommit otroligt långt! Och du verkar ju ha viljan, definitivt. Jag tycker du kämpar på så bra, din blogg är läsvärd! Hoppas du hittar tillbaka till motivationen :)

du är ju grymt bra! du erkänner för dig själv nu, hur svårt de kanske än är, hur det egentligen ligger till, det är skitviktigt att va ärlig med sig själv, och du ser det nu också! man måste se det först för och kunna förändra, och du har ju viljan och styrkan, de gäller bara att du hittar ett sätt att använda det på!

sjukt stolt över dig att du 'är så ärlig, och vågar erkänna, så jävla ball du är!

keep going , you rock:)

Du skriver bra!
Jag tror på dig (och det gör säkert många andra också). Du har en styrka som många andra inte bär på.

Du har ju viljan Cornelia, du vill äta normalt och du vill bli frisk! Du har kommit så långt och du kommer att nå så mycket längre bara du fortsätter att vilja och inte ge upp hoppet. Tänk vad du kämpar och tänk så långt du har nått. Alla får bakslag och perioder som är mindre bra och just nu är du inne i en sådan. Titta tillbaka på hur dina dagar såg ut när du åt bra och hitta inspiration i dig själv! Du kan ju, eller hur? Den där matsedeln du visade är ju ett bevis på att du kan. Ta det bit för bit, utmana sjukdomen och försök ta över kontrollen igen. Det tar tid, men jag är helt övertygad om att du kommer att lyckas med det mod och styrka som du visar!

well,önskar att jag hade någon otroligt smart kommentar på lager, men kan inte säga så mkt mer än att fortsätt KÄMPA! den här sjukdomen bryter ner en, om det hade vart att "bara börja äta igen" hade du ju gjort det, eller hur? det tar tid att tar sig ur det. kram!

Åh, tänk om jag kunde få dig att se på din situation sm jag gör det?
Jag vill inte negligera dina problem på ngt sätt, men jag vill få dig att inse vad du håller på med.
För det första;
Du är van vid det här nu vännen.
Det är inte som att du går igenom "första fasen" av en ätstörning där du behöver inse att du dels är sjuk, vad som är normala mängder mat och rädslan och ångesten över vad som ska hända när du äter vanliga mängder mat (för det vet du redan då du redan gått igenom det), okunskapen utav hur man handskas med ångesten (för den har du ocksp varit igenom så många ggr och vet längst inne att det bara är ngt man SKA gå igneom och inte smita förbi för att bli av med en gång för alla.

Försök och förstå att det du går igeonm nu (och redan gått igenom förut, du bara upprepar samma situation) är ännu en ångestperiod som du måste gå IGENOM, inte förbi!

Ju fler ggr du vågar möta den, desto längre ifrån sjukdomen kommer du.
Men istället gör du det klassiska (som alla ätstörda gör i början) och går förbi den och förspker smita ifrån det onda.
Hallå!
Har du inte varit med om det lite för många ggr för att ännu en gång göra om samma misstag??
Du kan ju det här nu tjejen, du är ju värsta proffset för sjutton gubbar!

Lägg av och mesa dig nu, sparka ångesten rakt i arslet och lägg till ett sarkastiskt smile på läpparna samtidigt, möt din ångestfiende och gör henne till din trogna vän (japp duh örde rätt), och släpp dig FRI. Här och nu.

Se och förstå att detta är ngt du måste gå igenom, som ett sista försök från anorexins sida att testa dig för att se vilken sida du ska stå på.
Ska du en gång för alla bli friska cornelia, eller ska du ge efter och trilla dit igen?
Det ÄR ditt val, och inget jag säger eller skriver kan ta ifrån Dig den unika rätt som du har över Din unika kropp, ditt liv och din framtid.

Så visa oss alla nu (och mest Dig själv) att Du inte tänker ännu en gång falla offer för ngt så löjligt (sarkasm) som en jävla ångest (som du dessutom har besegrat så många ggr och insett efteråt att det ju faktiskt går och är livsnödvändigt för att bli frisk) och bara gör DET!

Du vet innerst inne att det bara är att just göra det.
Jag menar INTE tt det därför är lätt, för herremingudars i himmelen vad alla bör vet att möta sin ångest (vadelst den nu är lagd på) är ngt av det värsta, (men samttidigt mest underbara) en människa kan göra.

Jag tror på Dig vännen, och jag vet att Du är starkare och säkrare än vad Du egentligen tror.
Låt inte ångesten lura dig igen!

Kram

Maja: Wow! Din kommentar berörde mig djupt. Kommer läsa den om och om igen. TACK!
**
**
Tack alla andra också för era stöttande ord!!

Även om vi har bråkat lite bloggarna emellan så vill jag bara säga att jag tror på dig och att du har all rätt att tro på dig själv! All ångest, all tid, alla tankar, allt du kämpar för kommer att ge dig något tillbaka, dagen du är frisk! Det går!!

ok trodde att ditt matintresse hade mest med äs att göra. kan ju ofta vara så. men behöver ju såklart inte vara så. man kan ju redan innan man fått äs vara intresserad av att laga mat.

måste säga att dina bilder på din mat alltid ser så goda ut så du verkar vara duktig på att göra god mat och lägga upp det så det ser aptitligt ut.

vet inte hur många ggr per dag jag går in på din blogg. är ju mest hemma, så det blir några gånger. vill följa dig och jag hoppas att det kommer bli bra och att du slipper att ständigt tänka på mat och vikt. du verkar vara en så gullig tjej, så du är värd så mycket mer.

Tycker det är jättestarkt av dig att ha börjat jobba. tror det hjälper att göra saker på dagarna (borde jag också), då kommer man ifrån jobbiga tankar en stund.

fortsätt kämpa Cornelia!!

Hej tösen flå`t var inte min mening att göra dej snurrig..lovar att svara på vad jag menar,men gör det nog i mail.(i helgen)promise!
Annars ska du veta att jag tror på dej! DU är en smart tjej med ljuset i din hand!!..fast du ser det inte riktigt själv, för allt stearin. kram snurre

Jag tror verkligen att du är på rätt väg! som några skrivit så måste man själv erkänna det för sig själv och även för andra att man har svårigheter. DET är inte lätt. Så fort nån i min närhet påpekar mitt ätande eller att jag borde äta mer fett blir jag arg och hugger. Men de bryr ju sig! särskillt när de säger att de är oroliga...Eller är de avundsjuka på att jag kan gå ner i vikt? hm... Jag har många ggr tänkt på att jag borde äta lite fler kcal/dag. men det är sjukt svårt! Bara 100 extra är svårt... Hatar att räkna kcal o att inte äta precis det jag är sugen på när jag vill. Och att jag måste väga mkt av det jag tillagar, Jag vill ju samtidigt inte få i mig för lite heller...Jag har haft en gräns på 1100 kcal(netto)men har iaf nu gått upp till 1200(netto)/dag...(jag
är 157,5 cm lång...) vad säger du? är detta "normalt" eller hur mkt mer borde jag äta, utan att gå upp i vikt. borde egentligen gå upp, men som du säger så ser jag mig som fet ena stunden och sedan kan jag tycka att jag är flr smal, iaf på överkroppen...Men du vännen, du verkar så på rätt väg! Men fattar hur jäkla svårt det är att tänka om och FÖRmÅ sig själv att äta nåt extra eller ändra vanorna på nån vecka...man både vill och inte vill. Vet ju egentligen vad som är riktigt att göra, men, det funkar ju inte alltid så. Försök att äta en extra frukt som ett mellanmål, eller fruktsallad med keso o kanel

Inte ta detta som moraltantsnack nu kära! Men det du skriver att du åt för ett år sedan, menar du att det var mycket? För mig är det där bananas. Skulle jag äta så skulle vikten peka nedåt direkt. Först när jag hade 6 st regelbundna måltider med ordentliga mellanmål (mackor) PLUS 3 st näringsdrycker a 300 kcal per dag visade vågen uppåt. Kroppen kräver mer energi än vad man vill tro. Det är så lätt att försöka "tänka sig upp i vikt"... Käkar definitivt mer än det du listade upp per dag i dagsläget och gång på gång får jag överbevisat att det faktiskt INTE är tillräckligt.

Jag känner igen det så: Jag har oerhört svårt att se/känna om jag går ner eller upp i vikt. Hjärnan vill på något sätt inte kännas vid det.

Önskar verkligen att du får bra omhändertagande i den nya behandlingen - Du är värd det! Du verkar vara en mycket klok ung kvinna värd ett förbenat jävla bra liv utan någon ätstörning som ligger och gnager bort lyckan i att leva.

Lots of hugs.

Du är skiiiiiitduktig Cornelia!!
Jag tror verkligen på dig.
Det är pissigt på min matfront med..
Men dina bilder på dina frukostar och mellanmäl inspirerar mig verkligen och får mig att inse att det finns så mkt gott som man missar och som faktiskt på köpet är nyttigt! :)
De större måltiderna är det absolut svåraste för mig, o det får nog vara svårt ett tag till tror jag.
Men jag ska bli bättre vad gäller frukost, för du har gjort mig "sugen" på alla de goda frukostar du visar! :)

Du är stark!!!
Puusssssss

Gud vad jag känner igen mig! Kämpa på tjejen!!

Jag tror och hoppas på dig ! Du kan fixa detta !

Du klarar det tjeje, bara kämpa. Vi som läser din blogg stöttar dig också :)

Tjabba! Vänd på tanken och återgå till 6 mål om dagen, det är du värd! Det är bara "Anox" som tjänar på dina tankar.Kram Kurre

Samma situation just nu , vet hur svårt du har det, eller nja kanske inte för det är olika för alla, men jag kan tänka mig på ett ungefär hur du har det, hoppas verkligen inte att du har det värre än mig, du verkar ändå klara det bra, och din blogg är SUPER ! Alla bloggare stöttar dig !

Jag finns där om du behöver prata. Men KOMIHÅG du har många människor som älskar dig och det vet jag!
Varför svika dem? Som du beskrivit så många gånger förut så har de verkligen gjort ALLT för dig!

Jag finns om du behöver prata, men komihåg att du ÄR älskad, så gör inte så här.

:(:( var stark vännen!

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva.
Jag har själv haft ätstörningar i 10 år nu.
Idag syns det inte då jag är "normalviktig" eller i mina ögon fruktansvärt tjock men jag äter extremt lite....bara det att min kropp väl antagligen är alldeles för van vid det här taget och jag för lat:(

Har gått igenom flera behandlingar, från tvångsinläggningar till daggrupper osv.
Men det var egentligen först för ca 1 år sen som jag verkligen kände att jag ville bli frisk, sluta bry mig.

Självklart har jag även tidigare känt att jag velat bli frisk och att jag inte har orkat med att leva som jag gör och med den ångest jag känner men det var på nå´t sätt på ett helt nytt sätt jag kände.

Idag går det väldigt upp och ned men jag vet vad jag vill allra längst där inne.

Jag lider med dig då jag inte önskar denna sjukdom till någon!
Men jag tror på dig och hoppas att du är så stark som det verkar....och du kommer att finnas i mina tankar.

För mig är bloggandet fantastiskt...det är ett sätt för mig att koppla bort alla tankar om mat, ångest, träning osv och bara koncentrera mig på inlägg odyl.

Om det är något du funderar över, vill få ur dig eller vad som helst så tveka inte...SKRIV!

kommer fortsätta gå in här och läsa din "övriga" blogg och jag hoppas att du kanske kommer in å hälsar på migmed:)

kramar och lycka till!!