Middag avklarad och miljoner tankar...
Känner mig helt stressad. Tror hela tiden att jag ska upp och jobba som vanligt imorgon, men det ska jag ju inte. Det är svårt att tänka på annat när jag vet att de jag ska träffa imorgon ska hjälpa mig. Samtidigt som min sjuka sida säger "jag vill inte bli hjälpt, låt mig vara, låt mig svälta". Men jag är minst sagt jävligt trött på mitt såkallade liv. Jag kan inte fortsätta såhär. Vill jag verkligen ha ätstörningar tills dagen då jag blir nergrävd under jorden? Till vilken nytta har jag då svält, tränat och haft ångest över "förbjuden mat"?
Ibland orkar jag inte ens tänka på vägen jag har framför mig IGEN. Dessa månaderna har jag backat så mycket att jag inte kan se ljuset längre. Jag var så nära ju! Jag åt så bra! Jag orkade så mycket! Varför skulle jag få sån panik över att väga normalt...? Varför tog jag sjukdomen i handen och litade på den? Varför gör jag samma misstag om och om igen?
Ibland tror jag att jag är dum i huvudet, på riktigt. Varför lär jag mig aldrig av mina misstag? Varför längtar jag tillbaka till en sjukdom som bara gör mig ont? Vad är det som lockar mig och tusentals andra att falla tillbaka? Är det ett val? Eller har jag fått för lite hjälp?
Kan man göra mer än sitt bästa?
Du har åtminstone en insikt i vad du håller på med, även om det kanske är en klen tröst när det känns som jobbigast..
Jag tycker du gör bra ifrån dig.
Jag beundrar dig. Du kämpar. Men jag förstår om det är svårt för dig, kan riktigt tänka mig in i din situation. Fortsätt kämpa, ge inte upp. Gör inte det. Du har fått sjukdomen, och du kan ta dig ur den med. Det blir inte lätt, men allting går flicka lilla. Jag lovar. Med rätt inställning så.
Ge aldrig upp, Lova mig det!?
jag säger precis samma sak. jag längtar tillbaka. det är ofta jag tänder "äsch jag kommer ändå gå ner i sommar igen" och tycker liksom det är bra istället för dåligt. fattar inte varför, jag fattar inte hur sjukdomen kan påverka mig så som den gör. den styr ens liv och man måste bara bekämpa den hela tiden! usch! håller du med mig?
Lina: Håller med dig fullt ut!
Okej :)
Tack så mkt! :D
Men om du gjorde sådana framstag då, så vet du ju att du kan! :D Och jag tror att alla får bakslag. Kämpa på !
Försök att tav emot hjälpen. Åren går. Och ett liv med äs är inget riktigt liv. Jag har levt med äs i 16 långa år. Och vad har jag vunnit på det. absolut inget. Önskar ingen samma helvete. Men vet hur svårt det är. De sjuka tankarna etsar sig fast i huvudet. Jag är absolut ingen bra förebild för är ju fortfarande sjuk. Men vill bli frisk och tror du vill det också.
Åhh jag vet... Fy, allt sitter verkligen i huvudet, och det snurrar som fan. Och sjukdomen styr, varje jäkla dag...
du såg bättre ut när du vägde 50 än 40..
hej! kanske är en väldig personlig fråga..du behöver inte svara o jag hoppas inte du tar illa vid dig..men min syster har kämpat me anorexia, gör det förfarande, men något som hjälpt henne just med matångesten är antidepressivmedicin..äter du nå sånt? o hon har ätit det i peridoer o de var inte beroenede framkallade som jag trodde all medicin vaR. läser ofta din blogg..du är stark som öpnnar upp dig o skirver lite om sjukdomen!! kram
Jag är exakt jag likadan! Men inte skulle du kalla mig för dum? Nej, vi är sjuka. Att vi väljer sjukdomen är just för att vi är sjuka, inte för att vi är självdestruktiva idioter som njuter av att svälta och må piss. Det är en svår sjukdom att ta sig ur och det krävs att man får hjälp! Tyvärr har jag hittills inte träffat en enda som tagit sig ur det till fullo på egen hand. Hjälpen finns för dig, ta den! Jag gör detsamma..
Nej man kan inte göra mera än sitt bästa.
Och det är inte du som väljer att gå ner i vikt igen eller att falla tillbaka. Det är ju sjukdomen som gör det, det är sjukdomen som ger dig dumma tankar när du är normalviktig, det är sjukdomen som får dig att känna ångest fastän du tillochmed ätit för lite.
Kämpa på, jag hejjar på dig
Det är dt sjuka kontrollbehovet, vem är man utan kontrollbehovet? så lätt att falla tillbaka, så svårt att komma ur dt. den ständiga rösten som styr en, så stark man bara vill ge upp.
det kommer gå bra imorgon o lova att försöka, för du är fan starkare än sjukdomen. jag tror på dig gumman! kraaamar
Hoppas att det går bra på kliniken imon och att du verkligen klarar det hela vägen denna gången :)
T: Jag har ätit antidepp förut. Men slutade med det.. antagligen för tidigt. Men jag tyckte jag mådde bra då, sen kom denna dåliga period. Kanske borde börja med dom igen..
Kram!
**
**
jag känner igen mig jättemycket i hur du tänker! Jag
kämpar också, och då man tänker att nu ska jag vara duktig, ta tag i mitt liv och äta bra & regebundet, men när man gör det så blir man lite större, man blir mer "normal" och i jämförelse med hur man varit så känner man sig jättestor och just det ögonblicket gör att sjukdomen tar tag i en igen. Sugigt värre egentligen.
kramar!
Samtidigt som det känns skönt att kunna läsa det någon annan skriver som om det var mina egna tankar direkt ifrån huvudet är det så tråkigt eftersom jag vet vilken skit det är. Kämpa på försök och inte låta den ta upp hela din tillvaro. Man går ju miste om så mkt annat. Det är svårt att ta till sig men så lätt för mig att säga. Men vi är ju experter på det, att tala om för andra vad som är rätt och riktigt. Du är supersöt!!
Lycka till imorgon!
Jag kommer att tänka på dig.
Kramar
Ja visst är det, perfekt! Två flugor i en smäll :o)
