Mitt nya jag, here I come
Mår rätt bra idag. Jag ska förändra mitt liv totalt. Det ska bli lyckligt, och inte så självdestruktivt som det varit under hela min tonår. Jag är så trött på att nojja med maten, att känna mig som ett missfoster som bara tänker på mig själv, eller sitter hemma och letar jobb. Jag är trött på det!! Så himla många som har en ätstörning idag, det är helt sjukt. Det är så enkelt att börja slarva med maten, att ta den falska kontrollen över sitt liv. Man tror man kommer bli lycklig, och att man kommer synas i samhället som mager. Och jag kan säga att jag syntes när jag vägde 42 kilo. MEN på ett negativt sätt! Tänk att vara 18 år, 168 cm lång och väga 42 kilo. Jag lovar er att ingen människa ni möter på stan kommer titta och tänka, "wow!" Och ni kommer inte uppskatta alla dessa blickar heller. Själv isolerade jag mig hemma. Jag slutade på gymnasiet, vågade inte gå ut utan mamma, ville inte få alla dessa blickar av andra. Det kändes som de visste! "Där går hon med anorexia". Jag minns känslan, och den var hemsk.
Förra sommaren minns jag att jag var i Stockholm med mamma. Vi åkte dit i förtvivlan att få mig att tänka på annat. Vi var i stan och shoppade då jag plötsligt fick slut på energi. Jag började darra, få overklighetskänslor, må illa, ont i huvudet, ont i magen, kände mig fet som insåg att jag var tvungen att äta. Jag kunde inte stå emot hungerkänslorna! Vad skulle jag nu äta?
Vi gick in på pressbyrån där jag genast började läsa innehållsförteckningarna. "För mycket socker, för mycket kalorier, för mycket fett, mättar inte så bra, det blir jag för mätt av, vad är 30x3?"
Jag gick ut. Gick till ett annat ställe. Såg en fruktsallad, hm den kanske jag skulle kunna ta? Men nej, tänk om där är socker i!! Vi gick tillbaka till pressbyrån. Ut igen. Jag ställde mig mitt i folkmassan och började gråta. "Jag vill inte mer, låt mig dö mamma."
Jag vill aldrig mer tillbaka till det. Tänker jag tillbaka på alla dessa händelser blir jag så sjukt motiverad att fortsätta äta bra. Mat är livsviktigt, och ingen människa kan leva utan den. Skitsamma om man unnar sig en kanelbulle lite då och då. Vad gör det? Själen behöver också näring, i form av det man tycker är gott!
Jag har börjat äta bra, har till och med smör på mackorna. Försöker få i mig mycket fisk, grönsaker, frukt, fibrer och rätt sorts fett. Och min kropp mår så jävla bra av det! Den maten kombinerat med ½-1 timmes motion varje dag gör underverk. Jag ska börja bygga muskler. Jag vill se sund och lycklig ut. Välmående!
Jag åt en bra frukost med gröt, russin, macka och pålägg imorse. Till lunch blir det ris och torskgryta med massa olika grönsaker. Kanske en knäckemacka till? Med smör? Eller varför inte ett glas mjölk? Det som jag så länge varit "rädd" för.
Att gå emot och bekämpa en ätstörning är nog bland det svåraste som finns. Det är inget att skämta om! Jag är så otroligt stolt över mig själv som kommit såhär långt. Jag vill kunna motivera och leda de som lider av ätstörningar, till ett bättre liv.
Ha en bra dag, kramar / C
Hej blir så glad av att höra att det går bra för dig<3!!
Har läst de du skrivit på Um sen ett år tillbaka ungefär & har haft en själv men jag tog bort den för det blev för mycket, även om de kunde vara ett stöd så kunde de få motsatt effekt med. Jag är också nyss fyllda 19 & går själv på behandling för anorexia nevrosa, blev tvångsinlagd när jag hade en puls på 40 & vägde 35 till mina 162 cm.(Skrämmande).
Vill bli frisk & slippa tänka på mat, vikt & utseende hela tiden, men de tar tid & de är svårt.
ville bara säga att du är en inspiratinskälla!
Kramar i massor!
Hej blir så glad av att höra att det går bra för dig<3!!Har läst de du skrivit på Um sen ett år tillbaka ungefär & har haft en själv men jag tog bort den för det blev för mycket, även om de kunde vara ett stöd så kunde de få motsatt effekt med. Jag är också nyss fyllda 19 & går själv på behandling för anorexia nevrosa, blev tvångsinlagd när jag hade en puls på 40 & vägde 35 till mina 162 cm.(Skrämmande).
Vill bli frisk & slippa tänka på mat, vikt & utseende hela tiden, men de tar tid & de är svårt.
ville bara säga att du är en inspiratinskälla!
Kramar i massor!
Det där är dom rätta tankarna, fortsätt kämpa ! Du förtjänar att vara lycklig .. Åt helvete med alla jävla ätstörningar ! Ta hand om dig , kram !
du kämpar så bra och har kommit så långt, och nä det är inte fint att se ut som ett skelett. jag väger 37 och är 173. och kan knappast tro att någon tycker jag är snygg. det är fint att vara normalt smal, men inte utmärglad.
ska också kämpa för att bli bättre, gå upp i vikt och äta mer.
om du kan, kan jag!
du kämpar så bra och har kommit så långt, och nä det är inte fint att se ut som ett skelett. jag väger 37 och är 173. och kan knappast tro att någon tycker jag är snygg. det är fint att vara normalt smal, men inte utmärglad.
ska också kämpa för att bli bättre, gå upp i vikt och äta mer.
om du kan, kan jag!
emmissen: SKITBRA tjejen <3 Kämpa, vi har varandra, right?
Gud, jag blir så glad av att du skriver det här. Det är så mycket finare att vara sund med lagom muskler än att vara ett skelett.
Kämpa och njut! <3
keep on fighting girl! ;)
Jag blir lite illa berörd av att så många i kommentarerna pratar om att det är mycket "finare" att vara "normalt smal" än "utmärglad". Är det verkligen det det handlar om för er?! Att man ska bli frisk från anorexi för att bli SNYGGARE?
Äter du inte svälter du till slut ihjäl.
Om du är snygg eller ful när du dör - vet du, det spelar ingen roll.
Själv blev jag frisk för att få leva. Jag tyckte att jag såg helt förjävlig ut även när jag vägde som minst, jag tyckte att jag var tjock och vidrig och värdelös och att jag blev stor som ett hus varje gång jag gick upp ett kilo, men jag visste att om jag inte fortsatte gå upp så skulle jag inte få leva mer. Och någonstans hade jag börjar tycka att leva var en bra idé.
Men okej, vill ni bli friska för att ni vill bli snyggare, fine. Bättre det än att ni inte vill bli friskare alls.
Du är fantastiskt duktig, jag blir väldigt glad när jag läser ditt inlägg. Fortsätt så. Frisk blir man aldrig, men livet kan vara fantastiskt ändå.
Annika:
Jag fårstår vad du menar. Jag vill inte bli frist för att bli snyggare, inte bara. Jag mår helt klart bättre i kroppen med mer muskler och fett än när jag vägde som minst. Att börja leva är min tanke, inte att bli "så snygg som det bara går"... sen är jag rätt nöjd med hur jag ser ut just nu, och det är jag glad för!!
Jag har ju faktiskt gått upp 10 kilo och det syns inte så mycket som jag trodde det skulle göra. Jag är bara snyggare, och jag mår BÄTTRE!! Jag pallar leva liksom, det slår allt.
Tack för kommentaren <3 Kram!
Fortsätt kämpa tjejen! Jag vet hur det är, tro mig. Som tur så upptäckte min mamma mig innan det hade gått ALDELES för långt. Jag är 173 cm och vägde 48 kilo! Jag vet det är tufft, men idag har jag börjat med skolgympan och jag är jättelycklig över det! Fortsätt kämpa, det är det värt!
DU är bäst och fortsätt såhär :)<3 peppar dig och ger dig all kärlek jag har!
Vi ska kämpa tillsammans :D
<3 Du är underbar Cornelia
LÄNGTAR TILLS FREDAG OCKSÅ<3 de löser sig säkert :)
PUSSSSSSSSSS/ Din bästa vän Fanny
Du skriver fantastiskt bra. Jättebra svenska ..riktigt duktig är du =) och smart verkar du också vara!
du ska verkligen var stolt! jag har jobbat på behandlingshem och stödboende och har träffat många svårt sjuka och följt deras kamp,, det är en tuff väg att gå och inte lätt. Men att ha gjort såna framsteg som du ska du vara stolt över!
