Till dig Fanny

Du förstår inte hur mycket du betyder. Bara själva tanken på att du finns där, att du alltid lyssnar och vill mitt bästa. Det gör så jävla mycket! Du förstår inte... du förstår inte hur mycket du betyder för mig gumman.
Jag har svagheter. Jag tänker på andras bästa före mitt eget. Jag tynger hellre ner mig själv än andra, jag säger att jag mår bra, när jag egentligen mår dåligt. Bara för att ingen ska oroa sig. Det är inte bra! Jag vet det... men det är svårt att ändra på. Jag vill inte dra med dig ner i skiten. Kan du förstå det?

När du säger att detta splittrar vår vänskap. Jag kan inte svara på det. Jag blir bara stum. Mitt hjärta svart och gråten finns nära. Förlorar jag dig finns inte meningen med livet längre. Jag är ensam igen och kämpandet kommer upphöra.
Ibland känns det som att jag inte får må dåligt, för det förstör allting. Mamma blir ledsen och alla andra nära. Ska jag hålla allt för mig själv? Ska jag gömma sjukdomen? Blir det bättre då? Det går ju inte bara att säga stopp. Sjukdomen finns där tills tomrummet inom mig fyllts igen. Det har ju funnits underbara stunder, då sjukdomen inte haft övertaget längre. Som t.ex på Kreta i somras. Ett underbart exempel på hur det känns att må bra. På riktigt! Men nu känns det som att jag MÅSTE släppa lös alla tankar. Jag ska inte gömma dom mer. Kanske blir jag kvitt dom då?

Jag mår illa av själva tanken att bli ensam igen.
Jag älskar dig Fanny. Och du ska ha tack för alla stunder vi haft tillsammans. De betyder mer än jag kan beskriva.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0