Confusing
Egentligen vill jag ingenting alls nu, inte ens ta mig utanför dörren. Bara sitta här och göra det jag är bäst på. Kan ni gissa vad det är? Jo, det jag är bäst på, det jag kan och det en del av mig brinner för, det är svälten. Fyfan vad jag hatar att låta sinnessjuk. Som en liten fjortis som bantar för att vara populär. Men det handlar inte om det för mig. På nått sätt, på nått SJUKT sätt trivs jag med att folk är lite rädda för mig. Att de tänker att jag är speciell och som skiljer sig från mängden.
Samtidigt så tycker jag inte om folk som blir oroliga för mig. Som tror att jag ska dö pga svält eller något. Det kommer inte hända. Aldrig att jag låter en sådan sak ta mitt liv.
Varför känns det som att man ger sig själv näring när man inte äter? Varför känns det ibland bra, ibland dåligt?
Min behandlare har sagt ett antal gånger att jag alltid kan gå tillbaka till anorexian ifall det friska livet inte var något för mig. Och ja, det är sant. Men eftersom jag antagligen aldrig kommer känna mig fri, frisk eller lycklig, varför då kämpa för något som kanske aldrig kommer komma? Varför inte acceptera hur situationen är som den är idag, och leva så gott det går? Leva på små ögonblick som faktiskt får mig att orka fortsätta. Vänner och familj som tycker om mig. En kram eller ett "tack för att du finns". Det betyder så mycket mer för mig än att inbilla mig att lycka någon gång ska knacka på dörren.
Ni kanske inte alls förstår vad jag pratar om. Knappt jag heller. Men jag måste skriva av mig de innersta känslorna som jag inte tror någon orkar lyssna på egentligen...
Vi brukade skriva till varandra på UM förut. Jag är frisk nu..jag är fri! Jag förstår precis hur du känner. Jag känner igen mig så väl i allt du skriver.
Lägg gärna till mig på MSN, för det här är min nya hotmail.
& du..
Tack för att du finns
Prinsessan: Oh gud vad längesen vi pratade nu !! :O Shit vad underbart att du är frisk!!
Vad är din mejl då sötnos?
Åh tack! Och tack för att DUU finns !
förstår hur du känner. jag står själv just nu med svåra beslut. måste verkligen komma ur hetsätningen. då kommer tankarna att ska jag kanske börja svälta i stället. måste då ta tag i mig själv och tänka annurlunda. för blir ju inte lyckligare av det.
Jag förstår precis hur du menar, och på något vis så lyckas du ta orden ur min mun nästan varje gång då du beskriver sjukdomen och dina tankar. Jag tycker i alla fall att du är en kämpe, och en oerhört vacker sådan! Håller tummarna för att du finner lycka i livet. Det förtjänar du verkligen.
förstår hur du känner...
vem är man utan, vad gör man när taankarna inte kretsar kring svält..och kommer det någonsin kännas bra?
Som så många andra, så förstår jag precis hur du känner..
Känner igen mig i vartenda ord. Det är konstigt hur vi "ätstörda" känner så lika..
förstår så väl hur du menar med att du vill känna dig speciell, och att du gillar att folk är lite "rädda" för dig. känner precis likadant, och en av mina största rädslor med att bli frisk och må bra är att jag bara ska bli som en i mängden och inte synas. men jag tror att vi båda (och alla andra som tänker lika) måste försöka inse att vi har tillräckligt sköna personligheter och så för att synas, vara speciella och få uppmärksamhet även om vi är friska och mår bra..
Det är nog en rädsla varje anorektiker har. Vem blir jag när jag är frisk? Tycker nån fortfarande om mig då? Hur länge har du vart sjuk förresten?
kanske låter underligt, men jag känner igen mig i vartenda ord!
livet kanske chockar dig, och har mer att ge än vad du tror.
oj vad jag känner igen mej..
jag brukar tänka typ.. vem hade jag varit utan anorexian ? :( eller rättare sagt vem ÄR jag utan den ?
åhgud, måste bryta strömmen och säga att jag faktist inte känner igen mig.
Ulle: 5-6 år totalt! :/
*
*
tilda: Nej alla känner ju självklart inte likadant.
Har samma sjukdom som dig..
Bor du i malmö eller?
Hej!
Jag har läst hela din blogg och tycker du är en otroligt stark människa. Styrkekramar till dig. Och din bok. När ska den publiceras. Jag beställer ett ex redan nu.
Läser din blogg just nu... du skriver så bra :)
Jag är själv bulimiker, har varit anorektiker förut... Kämpar just nu med det första, men det är så svårt... Har inte ätit för mkt o kräkts på 16dagar nu, det är sjukt stort!!! men då kommer ju tankarna att jag borde börja svälta istället, vad fan gör man då..???
Egentligen ville jag bara skriva, tack för att du finns! Jag vet inte vem du är, känner inte dej, men jag känner på mej att du är så fantastiskt i dej själv att du är mkt mer speciell än de allra flesta!!! Kämpa tjejen
